För vilken gång i ordningen har jag vid det här laget tappat räkningen på. Planeringen har varit ganska intensiv, och jag har suttit med google calendar (skaffa den - TOPPEN!) och på typiskt svenskt vis prickat in timmar och minuter på i stort sett varje dag de närmaste två veckorna. Allt ifrån vad och när vi ska äta middag till hur jag ska bli av med stryktvätten på effektivaste sättet finns numera där. MEN den riktigt stora förändringen är att NU ska jag VERKLIGEN komma i form! Någon som känner igen sig?? Det har varit dags länge - sisådär sedan första barnet föddes (av fem), men nu ska det alltså ske. Denna gång har jag faktiskt varit lite mer intresserad än tidigare av hur ett sådant projekt lämpligast genomförs. Jag är helt urusel på att springa! Det är lika bra att slå fast genast. Jag var ganska bra på att cykla i tonåren och gick på den smärtsamma niten att "det man gjort som ung har man nytta av hela livet". Jo pyttsan! Jag klarar inte att cykla en halv kilometer utan att hjärtat närmar sig farligt gränsen för sprängning, eller åtminstone nästan hoppar ur munnen. Visserligen är det hjärtverksamhet man vill komma åt tydligen, men det finns ju gränser! Att gå på gym kommer inte att fungera. Det är dessutom inte särskilt konditionshöjande. Stark är jag sedan tidigare, så det är ju nästan lite "fusk". Men detta med att regelbundet passa tider håller bara inte för mig. Har jämt skägg att inte missa några av barnens alla tider... Därför faller sådant käckt som "Friskis och Svettis" (eller var det 80-talet..?) som alternativ också. Jag har som sagt kommit fram till den dystra sanningen att det nog är promenad/jogging i alla fall som gäller för mig.

Så, i morse ringde klockan 7.40 och 20 minuter senare var jag alltså på väg! Denna vecka är jag lite snäll mot mig själv och mjukstartar med att promenera. En lämplig slinga är utsedd, och den är nästan exakt på 5 km som tar mig (IDAG alltså!) 45 minuter att gå. Klockan 9 satt jag ute på altanen och åt min frukost och var otroligt nöjd med mig själv! Märkligt att jag fått energi hela dagen och fått "massor" gjort. Fem hästar är flyttade på, fyra till sommarbete och en till en familj som skall hyra honom i fem veckor. Sex marsvinslådor är skurade och de små trassliga grisarna har fått vara ute hela dagen. De har inte klagat ett dugg faktiskt..! Solen har varit oss nådig och hoten om spridda skurar visade sig inte gälla vårt område. Mina marsvin? Joo, de finns på "nätet"! Gå in på www.poppys.se och njut. Ha - i morgon är det på´t igen! Hej vad bra jag mår :-)/Kicki

Får en 40+:are vare med i leken, eller är man redan för passé? Det där med ålder är mycket märkligt. Jag minns tydligt mina föräldrar när de var i samma ålder som jag är nu och de var ju betydligt mer "vuxna" än jag! Kommer nog aldrig bli riktigt vuxen heller, och det tycks vara 60-talets barns stora dilemma. Vi blir aldrig vuxna! Våra barn är våra kompisar, våra kläder letar vi efter i tonårsbutikerna, klagar inte på dagens musik, hänger tappert med i all ny teknik som mejar ner oss. Och vi duschar varje dag...

Dagen som passerat har gjort det utanför bilfönstret. Sverige ÄR verkligen avlångt! Det var visserligen min tappre make (varför är det alltid männen som kör?) som rattade den värdefulla lasten av medlemmar ur "Westerdahl family", men det kan faktiskt kosta på att sitta och sova bredvid också! Man blir i alla fall torr i munnen... Vägen mellan södra Östergötland och Dalsland är egentligen för lång för att klaras av fram och tillbaka på samma dag. Åtminstone tycker min rygg det. Men som tapper och engagerad förälder så har man ibland inte så mycket val. Två av mina barn har tillbringat veckan som gått på ett musikläger i Åmål, och avslutades med stor konstert för föräldrar och andra intresserade. Mycket vackert - och man blir stolt och rörd att ens telningar vuxit upp och blivit så duktiga. Nu är timmen sen, och de flesta medlemmar ur "Westerdahl family" har varit förståndiga nog att krypa ner i sina sängar. Jag å min sida har ju som jag nämnde redan sovit en del, så jag behöver grusa ögonen en smula innan jag intar horisontal läge. Ett svarg ringande i mina öron håller mitt medvetande fortfarande sysselsatt med att jag varit i ständigt buller under dagen. Det är en anledning så god som något annat att faktiskt krypa till kojs! Ny utmaning i morgon...