Det börjar bli dags för lite nyorientering...

Ops, det har visst gått lite mer än någon dag sedan jag skrev sist. Naturen är fortfarande vit omkring mig, men till skillnad från mildvädret i januari så är det faktiskiskt "på riktigt" nu :-)! Det är bara det att efter att allt kring jul och en hel del av våra födelsedagar i början av varje vår så skulle jag verkligen vilja slå av på takten en del... Men vår är vår, och då lägges ännu en växel i! På flera områden... Det är en välsignelse att ljuset kommer tillbaka i samma takt som den är behövd! På något sätt så är faktiskt ljuset ganska tight förknippat med min energi.

Det börjar bli dags att sätta fart på hästarna nu! Det är bara en tidsfråga innan den ledsna och väldigt smutsiga snön har gett sig av för denna gången. Det betyder att jag kan ge mig ut i skogen igen utan att ha hjärtat i halsgropen. Nu är det bara vildsvin och annat oknytt man behöver tänka på ;-). Det ryktas om att vi till och med kan ha en varg i krokarna! Oavsett kritter i skogen så ser jag fram emot att få komma igång i sadeln igen. Kanske att jag till och med kan komma igång såpass att jag kan delta på Sportcupen i sommar...! I år är inte sekretariatets arbete något som jag behöver bekymra mig om.

Vad jag verkligen behöver sätta tänderna i dock är styrelsearbetet i AHIS (Arabhästen i sporten). Jag valdes till ordförande efter Göran Ericsson i helgen, och just nu känns det nästan som en omänsklig mantel att ta över... Jag är dock inte typen som tar skydd under manteln, utan det gäller att hitta ett sätt att få den att kännas bekväm - fort. Arbetet med att lyfta upp sporten för alla oss som älskar det arabiska fullblodet har inte blivit mindre viktigt genom åren. Jag känner stor förväntan faktiskt då vi kommer vara ett glatt och kunnigt gäng i styrelsen som ska föra jobbet framåt!

Och sedan har jag ju gått och blivit silversmed... Eller, jag håller på att lära mig ;-)! När nu marsvinsavel inte längre är aktuellt för mig (för nu i alla fall...), så kommer jag troligen plåga mina evt läsare med bilder på mina alster. Att det kan vara så kul att sitta och banka, såga, löda och putsa! Det är bara VÄLDIGT synd att det bara finns 24 timmar på ett dygn...!

Så här ser det tyvärr INTE ut längre hemma...

Efter att ha haft snörik vinter sedan 10 november och den dessutom varit fullkomligt ohotad av varmare vindar, ser det nu faktiskt lite kritiskt ut... Det började regna lite försiktigt i går eftermiddag, och sedan har plusgraderna hållit i sig. Det är visserligen en klar dag idag, men takdroppet är mycket påtagligt!

Missförstå mig rätt! Jag längtar verkligen efter våren. Men att den skulle inträffa under första veckan i januari tror inte ens jag på... Jag ser snarare en hel del elände framför mig med livsfarligt hala vägar, hagar, gångvägar, parkeringsplatser mm. Eftersom det är en hel del snö i hagen (det går mig upp på låret på sina ställen..!) så ser jag INTE fram emot att detta sjunker ihop till en gropig och sörjig massa, för att sedan frysa till stenis i slutet av januari/början av februari... Sådana vintrar har hästarna också genomlidit med ansträngda hovleder som resultat. Att ge sig ut och rida i naturen är inte att tänka på då - och då går mina bästa ansatser att få igång hästarna nu fullkomligt i spillror.

Så, jag hoppas innerligt att detta bara är ett "skrämskott" faktiskt. Januari är fortfarande en vintermånad i vår "kalla" nord, så om snön försvinner ser jag ytterligare 2 månaders h-e framför mig...

Sug på den.../Kicki W

Nu finnes ej längre någon möjlighet till återvändo!

Maken sitter uppflugen på vår 40 år gamla traktor, och baxar undan den nyanlända snön runt gården. Själv känner jag mig synnerligen onyttig och odrägligt lat. Ska sanningen fram så samlar jag bara krafter till det som komma skall... En svängom med snabeldraken är nämligen inbokad, och till sådana aktiviteter kräves både mod och ork! Om jag nu händelsevis skulle tycka att denna vals är alldeles för till intet sägande och löjligt föga kraftansträngande, så väntar ett stall på att få hästskiten bortforslad också. Det är med andra ord bara att välja vad som skall göras först! Och då väljer denna morsa att blogga en liten stund...

Om jag nu händelsevis fortfarande skulle vara danssugen efter dessa övningar, så kan man ju alltid slå sig ner i den nysugna soffan och njuta till "Let´s dance" lite längre fram på kvällen.

puss på er!/Kicki

Snörikt och vattendroppsrikt - så flöt det nya året in i det gamla.

Jag vet att många inte håller med mig, men jag har faktiskt INGET emot snön, när det är vinter! Jag tycker det är betydligt jobbigare utan eftersom det innebär ett KOMPAKT mörker i månader 3. Sedan innebär naturligtvis många (hemska) minusgrader (typ -12 eller kallare..) ett ganska stort problem. Men det har vi tack och lov varit förskonade ifrån för det mesta hittills denna vinter. Nu hotar dock vårt trogna SMHI med en del plusgrader i stället, typ 2 månader för tidigt... Hoppas mängden snö håller temperaturen stången! Dock, hästarna är nybroddade utifall att det blir skridskobana i hagarna framöver...

Nya skor på hästarna, med brodd i alla fyra - nu finns det inga ursäkter längre kvar för att inte komma igång och rida ordentligt. Det ska bli riktigt spännande att sätta igång de båda damerna inför stordåd längre fram i vår   . Och vem vet, jag kanske till och med bloggar om det   !

/Kicki

   Och så har dagarna snubblat förbi igen, utan någon som helst hänsyn till ifall jag hänger med eller inte! Att kunna prioritera är en gudasänd gåva anser några, andra ser det som en nödvändighet för att få livet att gå ihop. Själv håller jag fortfarande på att försöka tränga in i ordets egentliga betydelse. Prioritera - för vem, och i vilket syfte? Jo, jag vet - man kan bli knäpp för mindre djupa tankar. Men det flyger liksom på mig med jämna mellanrum - alla dessa dagar som är livet; vad ska man fylla dem med..?

Söndagen fylldes dock av ett glänsande exempel på just prioriteringsförmåga! Dagen till ära så skulle ju familjens far hyllas, och om Sveriges Handel hade fått bestämma så göres detta lämpligast med ett relativt fantasilöst paket (hur många karlar har inte fått kalsonger, slipsar och varma tröjor denna söndag??). Jag hör nu inte till den kategori av kvinnor som ägnar en icke föraktfulll tid åt att planera vare sig mitt eller familjens liv. Emellanåt blir detta ett problem skall erkännas, men ibland öppnar det i stället för möjligheten till att bli härligt spontan. I fredags kväll uppenbarade sig min "brist" på att ligga steget före, när jag plötsligt blev medveten om vad det var för dag på söndagen. Inte hade mina söner gjort någon större sak av det heller om jag minns rätt - men det är ju lätt att ta på sig ansvaret för andras "borden" och "komma ihåg" - så detta "borde" jag kanske ha upplyst ynglingarna om lite tidigare. Efter ett hastigt påkommet "krismöte" med två av de fem avkommorna, kom vi fram till att ytterligare en slips i samlingen kanske inte var vad far längtade mest efter.

Det blev något mycket mer än en tummetott!! Det blev en upplevelse som hela familjen fick del av, och resulterade i en mycket nöjd och varmt uppmärksammad pappa. Vi (läs modern...) fixade iordning en utflyktskorg med wraps fyllda med kyckling- och laxröra. Visserligen höll jag på att gå i taket fler än en gång inför mina söners synnerliga slöa inställning till "att hjälpa till", men hade ändå bestämt mig för att inte låta den känslan ta över helt och hållet. Söner, pappan, hunden och fikakorgen stuvades in i bilen, och fadern blev försedd med ögonbindel. Det skulle ju bli en överraskning! Jag styrde bilen mot ett utflyktsmål i kommunen där jag var ganska säker på att maken aldrig varit. Detta hemlighetsmakeri bidrog dock till att mannen var lite lätt illamående när vi gick ur bilen... Men en hyfsat rask promenad i en stretande uppförsbacke rådde viss bot på detta.

Familjen njöt i fulla drag uppe på en fantastiskt vacker utsiktsplats i vår vackra bygd. Den heter Hissneklint och är en hög klippavsats där man har milsvidd utsikt över den slingrande sjön Åsunden. Solen lyste med sin frånvaro, men även regnet höll sig undan denna söndagsförmiddag - så vi hade det riktigt härligt där uppe på toppen. Och JA - fadern kände sig verkligen uppskattad, vilket hade varit svårt att ersätta med några kalsonger i världen!! "Friluftsliv - dä ä hans liv dä se"!

Är det fler än jag som tycker att fars dag kommer med allt tätare tillfällen?? Nu är det visst redan dags igen... Egentligen är det ju inget stort problem. Jag menar, visst är alla "farar" värda all uppmärksamhet och uppskattning! Väl medveten om att det finns pappor där ute som långt ifrån lever upp till vad man minimalt kan förvänta... Detta gäller för övrigt även mödrar faktiskt. Men alla dessa pappor som gör så gott de kan, som älskar sina barn - även om det visas på ett inte allt för tydligt sätt, som faktiskt engagerar sig i barnens framtid - för alla dessa män ska morgondagen ägnas. Eller åtminstone så ska de uppskatta en slips....

Man kan ju tycka att barnen ska känna sig extra engagerade inför en sådan här dag. Jag är inte helt säker på att mina ungar ens skulle ha uppmärksammat fars dag om inte jag ganska högljutt viskat och tipsat... Nu får vi väl se hur det blir i morgon... Men utan en moders regi blir det nog föga aktivitet i morgon är jag rädd. Det går inte att skylla på späd ålder på barnen i detta fallet. Fem till antalet där yngste är elva - tja, man kan tycka att de skulle uppvisa större självgående i detta fallet ;-)... Fler slipsar lär det dock inte bli :-)!

Världen har åter blivit vit. Åtm den värld som jag kan beskåda genom våra fönster här hemma. Dessutom börjar landskapet att sakta transformera sig till en gigantisk skridskobana med tillhörande risker för liv och lem att beträda. Förmodligen är det ytterligare ett dystert tecken på att kroppen börjar så sakterliga att föråldras, när jag börjar kalkylera med hur stor sannolikheten är att jag ska bryta både armar och ben på väg ner mot stallet. Det kan jag inte komma ihåg att jag någonsinn ens tänkte en tanke om "förr". Men jag måste erkänna att jag tycker att det är betydligt trevligare när det blir ljusare tack vare snön, för att inte tala om den skönhet snön skänker till vårt annars ganska brunsvarttrista landskap såhär års. Vi har verkligen snö! Träden är snötyngda, vår osaltade väg utanför trädgården är snö/isfylld och hästarna har ännu inte lyckats trampa bort snön i hagen. Men mildare väder har utlovats, ackompanjerat med regn till och med, så den vita visiten blir nog inte så långvarig denna gång.

Jag älskar egentligen hösten (även om man nog måste tycka att just "höst" inte beskriver landskapsbilden idag...). Men detta år har det varit extra tunga steg att kliva av någon anledning. När kroppen känns som den värsta fienden man har så är det inte kul! En del går att påverka med helt egna medel, och annat ska man tydligen bara stå ut med i väntan på bättre tider... Och under tiden ökar tyngden under fotsulorna och yrseln i huvudet okontrollerat och pulsvis. Jag kan inte påstå att jag gillar läget, och jag kan inte påstå att jag har någon vidare koll på samma läge heller. Men jag har trots allt kvar samma goa förmåga att insupa och till fullo njuta av skönheten i naturen, berusningen i musiken och välsignelsen av min familj. Så egentligen ska jag väl bara hålla käft!

Nu börjar det igen. Från och med idag behöver man vara beredd på i princip "vad som helst" i väglag. Under detta dygn som har passerat så har det kommit ner över 20 cm blötsnö över vårt Östgötska landskap. Det positiva är att det blir liiite ljusare, men annars ser jag nog egentligen bara problem... Nu tror jag ju inte för ett ögonblick att snön kommer ligga kvar särskilt länge - och tur är väl det! Vintern skulle bli plågsamt lång om den kom redan. Men trots allt så är det från och med nu som man måste vara beredd på att det kan ta BETYDLIGT längre tid att ta sig till jobbet än normalt. Detta är ju på intet sätt unikt i vårt avlånga land, men jag har nog aldrig hört så mycket "klass-varningar" i mitt liv som under de senaste dagarna. Är detta en trend? Är det ens en nyhet (att det kan snöa i november i Sverige...)? Har vi blivit så obota korkade i gamla Sveariket att vi tror att den globala uppvärmningen innebär att hala vägar skall ses som ett onaturligt fenomen numera? Avåkningarna har varit många denna dag... Alla varningar till trots. Minnet är hur som helst kort verkar det som. Att det var halt också sist snön hälsade på tycks vara förträngt. Och historien upprepar sig år efter år. Ju större och dyrare åk man kör, desto fortare går det tydligen att forsera det såphala underlaget. Men jag kan lova er - att stanna är precis lika omöjligt med dessa silverglänsande vrålåk (varför är det nästan alltid silverfärgade bilar som har mest bråttom?) som för oss andra dödliga...