Samma vy men något mindre snö. Almanackan påstår att vi har sommartid från och med idag...

Jag vill inte verka petig på något sätt, men sommarkänslan vill inte riktigt infinna sig idag faktiskt. Det är fortfarande på tok för mycket snö för att jag ska känna någon verklig våryra - trots att temperaturen i luften har stigit en hel del de senaste veckorna. Men som den ljusälskande person jag nu råkar vara så är denna dag ändå en källa till STOR glädje! Det är fantastiskt skönt att få ytterligare en timmes ljus på eftermiddagarna från och med idag! Jag kommer kanske till och med komma ut och rida nu efter jobbet ;-)....!

Eller - nu ska vi inte förivra oss.../Kicki W  

Snart ett minne blott!

Det är nästan som man inte riktigt vågar tro att det är sant! Katterna skriker, gången ner till stallet har förvandlats till livsfarlig isbana, jag tar fel på vad klockan är VARJE EFTERMIDDAG nu då det är överraskande ljust, hästarna har börjat fälla något enormt och IGÅR GICK ARABFLICKORNA UTAN TÄCKE HELA DAGEN :-)! Det är med andra ord årstidsväxling på G.

Våren står och skälver lite inför den digra uppgiften att utplåna kung Bores härjningar de senaste månaderna. Men igår och idag har hon burrat upp sig våldsamt, och det droppar och porlar lite varstans. Jag hoppas att snön kommer att packa sig iväg med hjälp av solens hjälp. Jag vill inte riktigt tänka på hur det blir här hemma ifall det skulle sätta igång att regna... Helt klart måste jag i så fall inhandla spikskor!! Det är förenat med viss risk för liv och lem redan som det är idag med dagsmejans hjälp. Men jag ser verkligen fram emot att jag ska kunna börja att rida i skogen igen. Som det är nu så är det fortfarande djup snö med en stenhård skare.

Jag ser verkligen fram emot den tid som ligger framför nu! Och det är ljuset jag i första hand då tänker på. INTE allt slask och smuts vi kommer dra in i hallen, INTE hur lerig vår sheltie förmodligen kommer att bli, och definitivt INTE hur lerigt det kommer bli i hästarnas hage... Kanske att denna återvunna energi med solens hjälp också kommer innebära att jag börjar blogga en smula mer...

Vi får väl helt enkelt se vad som händer ;-)/Kicki W

Denna bild är sååå lunkary för mig! Långhårig, vårdat rufsig med en tät och vågig päls. Tyvärr så är det inte såhär som domarna vill de dem, och flera utställare ser också att de är helt utkammade. De blir fina då också, men just den där "punk-känslan" försvinner...

Varför ett rufsigt marsvin sådär helt plötsligt en januaridag? Joo, om en liten stund beger jag mig till Stockholm för att vara med på marsvinsutställning på en smådjursmässa i Kista... Är man riktigt klok egentligen! Det är halt. Det kommer förmodligen bli ganska kallt innan jag hinner hem (åter på onsdag kväll...). Jag har inte så värst stora förhoppningar om Den Stora Vinsten. OCH det är ganska långt att åka!! Men, lite galenskap håller vansinnet på avstånd - det är jag säker på! Dessutom får jag ju möjlighet umgås lite med min kusin och hans familj :-) :-) :-)!!

oink!/Kicki W

Vintern ger många underbara tillfällen till härliga motiv. Trots att det egentligen är ganska mulet så blir det ändå ljust.

Usch, jag börjar vända på dygnet! Det är bäst att inte upplysa tonåringarna om det eftersom jag emellanåt bråkar lite med dem om vådan av att göra natt till dag... Men i natt var det extremt svårt att få en vettig ro. Antagligen gör förkylningen med dithörande soffliggande sitt till kan jag tänka! Och dessutom fick jag lägliga rethostattacker just när John Blund skulle till att sprida lite sömnsand. Klockan ringde ganska obönhörligen i den arla morgonstundet trots det, och vinterkylan väntade tålmodigt på mig utanför ytterdörren.

En av de bästa sakerna med att ha djur är att de alltid blir lika glada oavsett när man dyker upp! Hunden och katten i tvättstugan sträcker lite lojt på sig för att sedan följa med mig in på toa båda två och blinka tillgivet mot mig under min vistelse där. Hunden brukar dessutom sätta sig så strategiskt som möjligt för att låta matte förena nytta med hans nöje och bli kliad. Det händer att katten hoppar spinnande upp i mitt knä, som den självklaraste sak i världen, och pockar majestätiskt på min något sömniga uppmärksamhet.

När väl vinterkläderna har kommit på, och jag har lyckats snöra de varma kängorna så är det ner till stallet som gäller. Hunden brukar få följa med ner, men idag fick han stanna inne. En granne skulle komma och låna hästtransporten, och det känns onödigt att riskera att en liten shetland sheepdog av misstag blir överkörd då sikten är rejält skymd av alla snövallar runt omkring. Hästarna frustar i fyrstämmig kör, och arabflickorna hälsar ALLTID med ett hest och långdraget gnäggande. Det är ett alldeles speciellt ljud som de har mot oss människor och låter mer som en hästharkling. Det gäller att släppa ut dem fort som attan, för dröjer jag en aning för länge så ställer sig arabflickorna och kissar YMNIGT, tätt följd av vallacken. Minsta lilla ponnyhoppa brukar kunna hålla sig tills hon kommer ut, men tre av fyra hästar får plötsliga behov.

Efter att jag mockat och gjort iordning för insläppet vänder jag kosan upp mot huset igen. Emellan stallet och huset ligger "lillhuset" som till hälften består av marsvinsrummet. Det kvittrar och piper ganska rejält när jag sätter nyckeln i dörren för att gå in. De kära hårbollarna får sina grönsaker och påfyllning av vatten. Det är nästan omöjligt att inte plocka upp någon av sötnosarna för en liten kelig pratstund. Det är bara tidspress som i så fall får mig att avstå.

Väl inne igen blir det frukost med kaffe, macka och vaniljyoghurt. Just dessa dagar har detta intagits halvliggande i TV-soffan med ena ögat mot något mindre minnesvärt TV-program, och andra ögat mot min lilla minilaptop och Facebok ;-).

Kvinnor kan!/Kicki W

Kontrasternas bild - eller? Värme och ljus strålar ut från vår kåk samtidigt som vinterns köld verkligen biter runt knuten.  

Första dagen på året och inte mycket har blivit gjort idag - heller... Det är nämigen på det viset att vi är hemsökta av en ovanligt envis förkylningsbacill. Visserligen är det faktiskt ganska skönt att lufsa omkring med alla måsten för tillfället något försvagade, men samtidigt blir det i längden tråkigt med TV-soffa och filmer dagen lång. För varje dag som går så blir vi en till i familjen som kroknar. Egentligen ska jag kanske inte klaga eftersom vi inte är fullständigt däckade. Febern håller sig på avstånd som väl är, men energin är fullständigt avdunstad - tyvärr. Inte bra alls med tanke på både hästar, marsvin och hunden... Ungarna hittar ju som väl är till kylskåpet själva nu för tiden ;-).

Jag gläder mig trots allt helt vansinnigt åt vårt härliga vinterväder! Det är helt fantastiskt vad vintern är vacker när det är som det ska vara - snö! När det dessutom är kallt så är träden beströdda med mijarder med briljanter som gnistrar förföriskt i skenet från strålkastarna från bilen. Att vitt kan ha så många nyanser dessutom! Detta helt fantastiska ljus som sprider sig vid 15-tiden är mer än förförande vackert. Detta kanske ska bli året när jag börjar måla - igen... Eller åtminstone fotografera lite mer ;-).

God fortsättning!/Kicki W

En liten kull nyfödda marsvinsbebisar. De är flera månader gamla nu, men jag tycker att just småbebisar kan få vara symbol för nya förhoppningar inför framtiden.  

Inför varje årsskifte infinner sig samma tankar och känslor tycker jag. Ett gammalt grått, trött och ganska slitet år ligger och kippar lite utsiktslöst i dammet av krossade drömmar och bittra besvikelser. Att det har lyckats hålla sig vid liv såhär länge beror förmodligen på att året dessutom har innehållit en hel del ljusglimtar och framgångar också.

Lika dum och naiv blir jag varje år när jag kan ana den oförstörda och ännu insiktslösa babyn till nytt år som börjar väcka sitt moderssköte. Just denna dag, i brytningen mellan död åt det gamla och födelse åt nya tag, är det ganska lätt att bli tankfull och lite mer seriös än vanligt.

Nu ska det minsann ske! Just detta år ska skilja sig från alla andra, och inte behöva tyna bort i ett grått och trist minne om exakt ett år. Just detta år ska möjligheterna inte få slippa undan. Just detta år ska jag äntligen känna mig tillräckligt mogen för att gå på egna fötter. Just detta år ska bli året då jag började göra mer än drömma. Typ.

Gott nytt år!/Kicki W

Två vita trollungar. Visst är de söta?! Djuret är marsvin och rasen heter lunkarya.

Djur och tokig = djurtokig?

Jag har filosofetar över detta förr, men nog kan det vara på sin plats att ägna saken en liten tanke emellanåt. Är man tokig i djur eller är man tokig på grund av djur?  Just denna helg är frågan extra aktuell att belysa. Både min, men framför allt mannens tid ägnas nämligen just åt djur under våra surt förvärvade semesterdagar nu när ungarna har novemberlov. Det byggs för fullt i mitt marsvinshus, och innan helgen har gått över till trist vardag igen så har mina söta små lurvtroll fått helt nya bostäder! Det blir verkligen jättefint :-) :-)!!

Och lite annat pengaförstörelse

Familjen är tämligen stor, och TV-rummet är ofta utnyttjat. Hur många soffor vi har förbrukat sedan första ungen kikade ut, har jag slutat hålla räkningen på. Då har faktiskt våra TV-apparater haft längre livslängd. Men igår gav vår kära tingest tillslut upp sin sista suck. Den har annars förgyllt vår tillvaro de senaste månaderna med att överraska oss med nya format på bilden. Emellanåt har känslan av "lustiga huset" varit högst påtaglig. Den har också lite nyckfullt bara helt plötsligt stängt av sig mitt under den mest spännande delen av filmerna, och krävt minst 10 minuters vila innan den har behagat öppna ögonen igen. Men igår var definitivt sista gången den stängde av sig. Så idag bar det sig inte bättre än att hela familjen stuvade in sig i minibussen och styrde mot Linköping. Vi har ju anat att storleken på TV-apparater har ökat markant sedan vi sist var i behov av köp, så för säkerhets skull hade vi med oss vår hästtransport också! Ingen dum tanke, för det skulle visa sig att det behövdes!

Bokslut

Dagen kan summeras på följande vis; Burskåpen som mina älskade marsvin ska husera i har blivit färdigbyggda och färdigspacklade. I morgon väntar slipning och målning. Familjen har numera en platt TV som är betydligt större än den stora LÅDA som vi hade tidigare. Bilden är bra, men givetvis har vi inte lyckats med att få alla andra nödvändiga pryttlar att synka med den blänkande mediamaskinen riktigt än. Burger King är dyrare än Mc Donalds, och har precis lika äckliga pommes frites. Men, ombyte förnöjer heter det ju. Hamburgare är trots allt hamburgare, och sådana har man ju klämt lite för många i sitt liv för att jag ska längta efter denna kulinariska tveksamhet. Nu är vi tre i familjen som är vaccinerade mot "Den nya influensan", så någon kommer ju kunna laga mat här i huset när alla andra ligger däckade med snorande trynen och feberfrossa. Vintertid är ingen bra tid - det blir mörkt ALLDELES för tidigt!

"Minns i november, den ljuva september..."Kicki W

Har du bråttom så skulle jag nog tipsa dig om att återkomma när bättre om tid finnes! Det här blir nämligen ett låååångt inlägg! Men för all del - njut två sekunder av höstvackra rönnlöv innan du hastar vidare!

En mycket god start!

Efter en ganska intensiv och innehållsrik arbetsvecka så rullade helgen in med sina förföriska löften. Varje helg är tyngd med förväntningar om vila kombinerat med trevliga upplevelser och färdigställande av hushållets måsten. På två dagar ska det hinnas med det som man under resten av veckan har skjutit upp, och inför varje helg finns också dessa orimliga förhoppningar om att verkligen göra ALLT. Somliga av oss har ju dessutom försvårat tillvaron ganska rejält genom att införskaffa andra levande väsen som behöver omsorg och skötsel. Varför man är så dum egentligen skulle nog någon granska lite närmare egentligen. Själv börjar jag luta åt att vi har något "för mycket" eller alternativt "för lite" av något för att egentligen anses som normala. Ju mer man tänker på det desto mer obegripligt ter det sig egentligen varför man har djur! Tänk vilken ocean av TID vi skulle ha om vi inte hade skaffat oss kritter!

          Men sedan är det ju den där lilla detaljen med vad vi djurägare FÅR i form av upplevelser och tillit, som inte går att mäta i antalet utmockade gödselkärror eller skurade marsvinsburar. Lördagen började ganska lugnt för min personliga del, och efter att i slowmotion ha inmundigat min frukost så släntrade jag med ganska moderat hastighet ner till stallet och började mocka ut fyra spiltor. Ute hängde fuktigheten tung över nejden, och det var väl bara en defenitionsfråga om det skulle kallas duggregn eller dimma egentligen. På väg upp mot huset igen blev det en liten goseträff med alla mina lurviga och pratsjuka marsvin i marsvinshuset. De blir alltid lika glada och tacksamma över min uppenbarelse, och jag väljer att tolka att det just är MIG de gläds över - och inte maten som jag visserligen passar på att ge dem också. Inne i stugan igen så gick jag upp och skakade liv i ett tonårsbarn och erbjöd honom en ridtur i den fuktiga naturen. Lite sömndrucken iklädd enbart mjukisbyxor och med elgitarren hängandes över axeln (när han vistas hemma tillhör denna tingest hans lekamen!), blinkade han emot mig och grymtade fram något som jag skulle tolka som ett ja. Detta barn har ärvt en viss genetisk uppsättning av sin mor som gör att saker ibland kan gå i ultrarapid. Men tillslut så var vi båda på väg ner till stallet igen, och klafsade ut i hagen och hämtade två fullblodsdamer. Ridturen blev både lång och underbar, och den vattenmättade luften kändes bara härlig och uppfriskande. På ett sanslöst gott humör återvände vi till verkligheten så småningom, och kände oss både duktiga (vi hade glatt våra vackra hästar!) och nöjda (vi var själva fullsprängda med endorfiner!) och skyndade inte i onödan med att göra iordning hästar och stall efter ridturen.

God fortsättning...

Det kan inte nog understrykas med vilken noggrannhet man bör välja sin livspartner! Min utdelning har varit synnerligen god, och maken är icke utbytbar! När sonen och jag så småningom ramlade in i huset igen så möttes vi av ljuvliga dofter från en, som det skulle visa sig, ljuvlig köttgryta med tillhörande Basmatiris. Det jag bidrog i det sammanhanget var bara en skvätt rödvin och några droppar soja i grytan, vilket visserligen kanske inte var helt oväsentligt för slutresultatet, men gick på sju röda sekunder. Under tiden som maten blev färdig så ställde jag mig i duschen och fräschade upp mig betydligt. Hela familjen var samlad till middag - minus en tonåring - och vi hade riktigt trevligt under tiden som våra magar blev allt mättare. Just här var jag dock tvungen att bryta rytmen en smula och faktiskt öka takten ganska mycket. Men jag hann trots det att fixa både hår och bättra på färg mm i ansiktet, och faktiskt stryka det jag hade tänkt ha på mig, innan jag och maken satt med en minimal packning i bilen på väg emot Linköping. Barnen lämnades totalt åt sitt eget öde, och inte nog med det. De hade dessutom blivit delegerade att sköta om gårdens alla djur under ett dygns tid ungefär. Och helt ärligt så betvivlade jag inte för ett ögonblick att de också skulle sköta uppgiften galant. Kanske inte identiskt med hur jag själv gör saker, och kanske inte ens i samma tid som jag, men sådant får man liksom tåla.

          Inte särskilt mycket senare än vad vi hade tänkt från början, kom maken och jag fram till ett hotell där ett rum väntade på oss. Vi checkade in och lämnade vår minimala packning på rummet, och vände sedan tillbaka till bilen igen. Färden fortsatte några mil till, och slutade som först i Norrköping och Stadium Arena. Ni som känner mig kanske höjer ett ögonbryn en smula om ni dessutom vet att Stadium Arena är en idrottsarena vigd i första hand till basket och friidrott. Anletsdragen kommer dock mycket snabbt att slätas ut till ett igenkännande och stort leende när jag berättar att just denna lördagskväll var det inte bollar som dunkade i golvet - utan MUSIK!!! Och inte vilken musik som helst heller faktiskt, utan en ren och skär hyllningskonsert till ett band som fortfarande efter snart 20 år är totalt ohotade på toppen av den musikaliska rockhimlen - nämligen QUEEN! Sångaren Peter Johansson, som varit i England i fem år och sjungit med delar av bandet och dessutom sjungit huvudrollen i musikalen "We will rock you", har tagit med sig ett gäng spelglada och fruktansvärt duktiga rockmusiker från England och gett konserter runt om i Sverige. Denna kväll var  en extraföreställning i Norrköping. Detta var sista konserten av turnén Champions of rock, och jag kan väl bara lite ödmjukt konstatera att DET VAR DEFINITIVT VÄRT ATT ÅKA!

Inte slut här inte!

Hur kvällen för övrigt avlöpte får nog er egen fantasi redogöra för er. Men jag kan väl säga så mycket som att vinet och osten var inte fel de heller... Man ska dessutom inte underskatta den extrabonus det innebar att välja just denna helg, då vi dessutom fick en hel timme extra att sova på! Hotellfrukosten var naturligtvis både god och mycket varierande, och vi kände inte ett spår av brådska. I mycket lugn och behaglig takt blev vi färdiga, och checkade ut faktiskt flera minuter innan utsatt tid. Efter en liten sväng till Biltema (....!), där vi trängdes med fruktansvärt mycket folk (vi tänkte inte på att det var lönehelg...!), styrde vi så kosan mot vårt älskade hem igen. På vägen hämtades den saknade tonåringen upp, och humöret var på topp! Jag ska kanske här göra en liiiiten bekännelse dock. Jag hade faktiskt lite telefonkontakt med sönerna där hemma, och "tipsade" dem om att kanske inte dra ut på tiden allt för mycket innan de i tur och ordning skulle duscha. Yngste sonen tycker alltid att det är totalt onödigt att duscha, då han minsann aldrig kan se någon smuts vare sig på kroppen eller i håret - men han brukar trots allt lyda. Väl i duschen får man nästan avbryta honom då han gör samma upptäckt varje gång - att duscha är ju bara så skönt! Så det var faktiskt bara äldste sonen som ännu tyckte att han hade gott om tid på sig när vi så tillslut kom hem. Tiden var dock ganska knapp, närmare bestämt en halvtimme. I princip så bara mellanlandade vi hemma, och samlade ihop alla ungarna och åkte vidare.

          Nu var dock destinationen väster ut, mot Österbymo. Ydre må vara en av Sveriges minsta kommuner till antalet, där det bor ca 3800 personer totalt i HELA kommunen. Och visserligen räknas kommunen som östgötsk, men BANNE mig var här sprudlar av småländsk påhittighet!! Under hösten har man kunnat beskåda musikalen Cabarré i just lilla Österbymo. Det är inget turnerande teatersällskap som letat sig ut till obygden, utan faktiskt Ydres alldeles egna teaterförening "Ydre Riskteater" som satt upp musikalen! Det är dessutom inte första gången de har gett sig på en grannlaga uppgift, utan man får nog faktiskt kalla dem veteraner på området numera. Och jag kan lova att det är värt precis vartenda öre att gå och se en föreställning med Riskteatern! Det finns inget amatörmässigt över produktionen över huvud taget, och huvudrollsinnehavarna skulle kunna göra sig på vilken stor scen i Svergie som helst faktiskt. Ruggigt bra helt enkelt!! Och så även denna kväll förståss... Alla grabbarna i familjen var helt tagna och uppskattade musikalen väldigt. Det gjorde kanske inte saken sämre heller att fyra av dem (mina killar alltså...!) kände igen flera av skådespelarna i ensembeln. Bland annat en av huvudrollsinnehavarna, som dessutom var lärare på teaterlägret som de var med på i somras.

Grattis!

Men NU då var väl helgen trots allt slut!? Eller?? Nej, inte riktigt... Än fanns det faktiskt några timmar kvar på den skälvande söndagskvällen. När vi lite omtumlade så kom hem för andra gången denna söndag, så blev det till att laga mat. Nu tog jag faktiskt lite mer del av just den detaljen, och resultatet blev "Flygande Jacob" (dock utan bacon, för det hade jag glömt att köpa....). Den kompletta familjen ställde sig nu vid findukat bord inne i storarummet, och skulle avnjuta en god middag. Men precis innan vi satte oss så tog "någon" upp tonen och började sjunga; "Ja, må han leva!". Denna söndag var nämligen makens 47:års dag. Det låter faktiskt riktigt bra, om än lite roligt när hela gänget tar i med full hals i den numera ganska välkända gamla sången. Och när mannen var både hängd, skuten och dränkt i champagne (det finns faktiskt fler verser på denna hyllningsång...) så kunde vi så äntligen sätta oss ner och äta.

          Om nu någon tror att vi har hunnit med att städa, stryka, räfsa i trädgården eller så dessutom, så måste jag tyvärr härmed meddela att dessa sysslor hänskjuts till nästkommande helg...

Livet är ganska gott att leva!/Kicki W