Visst är hon ljuvlig mitt vackra sto. Men ibland är hon billig!

När man vet att man är kärring...

Mina emellanåt lite väl högtflygande drömmar drabbar mig med viss regelbundenhet, gärna hösttid faktiskt. Jag är visserligen inte dummare än att jag begriper att vissa tåg redan har gått. Som exempel så är jag numera helt övertygad om att jag kommer fortsätta att lämna Helena Lundbäck och Malin Bayard ohotade som Östergötlands hoppryttarinnor! Men kanske att man skulle kunnat ha nafsat dem en smula i de stövelförsedda hälarna åtminstonde? Drömmen om att faktiskt komma iväg ut på hopptävlingar igen kommer alltså med viss regelbundenhet, och så har alltså denna höst känts väldigt lämplig att ääääntligen sätta drömmen i verket. Att man är 44:årig fembarnsmor har ju överhuvud taget inte med saken att göra!! Det är bara mod i barm och eldig springare som krävs... - - -NOT! Gårdagen blev ett pinsamt uppvaknande av att jag med oåterkallerlig säkerhet har trätt in i kärringålderns ljuva epok.

Ädel häst...

Faktum är att inledningen på min lysande nya hoppkarriär började riktigt lovande! Jag har till och med börjat att hoppträna med regelbundenhet, och det vill inte säga lite det! Det är flera år sedan jag åkte till ridskolan för att vara med på lektioner, och JÖSSES vad jag har saknat det! Min ädla häst, som faktiskt ÄR ädel på riktigt då hon är ett arabiskt fullblod, har också varit på ett synnerligen gott humör under dessa träningspass. Jag har åkt hem efter varje träning och undrat vad det egentligen jag tyckte var så svårt för några år sedan. Igår blev jag dock bryskt påmind...

Dumma häst...

Jag borde ha förstått redan från början igår att detta var "en såndär" dag. Wossna var på tårna redan när jag skrittade fram, och kunde absolut inte gallopera som en vettig häst. Det blev byten fjorton gånger vid varje kortsida, och hur många på långsidan är inte ens möjligt att räkna... Numera tar jag ganska bryskt kommandot när hon gör sådär, och tvingar den sköna damen att faktiskt bry sig om min innerskänkel utan att motställa sig själv. Jag vet inte om en "dundrande" frieserhäst hade med saken att göra, men denna svarta hårfagre gjorde visserligen inte mitt prickigt vita sto lugnare. Om min häst kan göra 8:or i gallop med 3 dm cirklar, så var denna svarta mastodont i princip ostyrbar. Men naturligtvis ska man kunna kräva av en 13:årig mycket erfaren fullblodsdam att kunna koppla bort sådana detaljer! Låt mig säga att Wossna var TAGGAD!! I de lägena räcker det med att man oavsiktligt råkar vicka på sin lilltå, och genast tolkar hon det som en övertydlig gallopfattning...

...och envis kärring!

Hopplektionen startade lite mjukt med travbommar, som Wossna faktiskt kunde trava över på en gång utan att fjanta. Sedan blev det ett lågt hinder på diagonalerna som skulle tas i trav men landa i gallop. Detta gick relativt hyfsat också, men min kära häst låg ju på hela tiden. För den som nu inte har förstått det så är ju gallop meningen med livet...! Det var när vi skulle ta travhindret och direkt efter det komma på en båge till ett ytterligare hinder, som det tillslut blev helt TILT i det vackra huvudet (inte mitt då alltså...!). För det första hade ju ridläraren lagt en bom som infångare i vinkel mot det bortesta hinderstödet, vilket min häst alltså var tvungen att stanna ett par gånger och titta på. Hon var inte särskilt intresserad av att lyssna på vilken bom jag styrde mot, utan ville försöka lista ut det själv. När man betänker att en hästhjärna är stor som en valnöt ungefär, så kan man ju förstå att det är inte en helt enkel uppgift... Jag hade dock bestämt mig för att detta bara SKULLE fungera, så jag var envis och red på hindret gång efter gång. Tillslut skulle vi ta "bågen" en gång till. Jag tyckte faktiskt att jag satt helt still. Jag tyckte faktiskt att jag var helt lugn. Jag tyckte faktiskt att jag höll om med skänkeln. Jag tyckte faktiskt att jag höll henne lagom mycket i mun. Och jag tyckte faktiskt att hon hoppade.... Den hårda dunsen som blev när jag tog mark på andra sidan hindret var dock tydlig nog att jag inte hade haft hästen med mig över! Hon hade alltså överlistat mig med en av sina väl inövade "Wossnanitar" där hon bjuder på hinder, samlar sig för språng och faktiskt börjar att lyfta - när hon plötsligt sätter alla fyra hovarna i backen, millimetrar ifrån bommen. HON HAR ALDRIG RIVIT EN BOM när hon nitat på detta sätt!!! Jag rev visserligen inte heller bommen, men jag blev fullkomligt övertygad om att jag DEFINITIVT har blivit kärring!!

Joo, jag lever och är faktiskt på jobbet idag!/Kicki W

Brytningstider i naturen är alltid magiska, oavsett om det är vår eller höst! Detta skulle kunna vara en bild tagen vilken morgon som helst just nu i oktober, men den är faktiskt ifrån maj tidigare i år. Vem kan stressa i denna miljö?

Höst - visst är bara ordet härligt!

Vi kanske är lite olika vi människor... Men jag bara älskar hösten! Till och med när det regnar kan jag tycka att det är helt ok faktiskt. Som jag sagt tidigare så är det mörkret som jag absolut inte tycker om. Tyvärr så följer ju mörkret även hösten, men alla härliga färger, underbara dofter, detta fridfulla LUGN som på något märkligt sätt kryper innanför skinnet. Under helgen som gått så har jag egentligen haft fullt upp från det att jag svalt ner min fil till dess att sömnen fångat mig många timmar senare. Men ändå känns det som att det flyter på i ett sakta mak. Trädgården börjar försjunka i en vissen dvala, och det är bara min starka känsla av att inte lägga in nådastöten mot någon som eventuellt fortfarande lever som hindrar mig ifrån att klippa bort riset. Till nästa helg blir det nog trots allt av. Det är en ren och skär FÖRMÅN att ha ett fuktigt land att grisa ner naglarna med! Det berör något ursprungligt djupt inne i människoskälen, och är man tillräckligt lyhörd kan man ana den spindeltrådstunna kontakten som vi trots allt har med det förflutna.

Mindre magiskt kanske, men ack så välgörande!

Lördagskvällen tillbringade större delen av familjen i Kisa kyrka, där det bjöds på en enmansteater av det lite mer ovanliga slaget. Det var nog egentligen mest riktat till konfirmanderna, och mycket riktigt så satt det en hel hög med fnittrande och fäktande ungar i bänkarna. Barn måtte bli allt mindre med åren! Det kändes nästan som vi hamnat mitt i en förskoleklass först faktiskt och SMÅ var de, trots att de uppgavs gå i åk 8. Teatern tänker jag inte orda så mycket om mer än att det var en övervintrad proggare av Stockholmsursprung, som på ett emellanåt livfullt sätt gestaltade Markusevangeliet. Kanske jag börjar bli gammal, men "man har hört det förr"... Efteråt gick dock den något i antal minskade familjen till en av ortens två Pizzerior. Tanken var kanske från början att vi skulle ta med oss pizza hem, men vid närmare eftertanke så kändes 1,5 mils transport i kartong inte så lockande. Det blev en väldigt mysig och trevlig stund på restaurangen i stället, och efter detta var det bara bom i säng när vi kom hem. Man står ut då faktiskt!

Hösthelger - me like!/Kicki W

Titta på detta och bara njut av denna underbarrt vackra ritt!! Man undrar om det är på riktigt...

Hundmänniska

Jag ska nog slå fast på en gång att jag anser mig vara en djurvän av större mått faktiskt. Kanse att insekter och kräldjur inte hör till den typen av djur jag är särskilt vän med, men det mesta med päls i alla fall.. Redan när jag i relativt späd ålder började registrera omvärlden så var djur något som jag gärna ville ha i min närhet. Vad jag skulle bli när jag blev stor var inga som helst tveksamheter inför. "Jag ska inte bli något, jag ska köpa mig en hund!" svarade den mycket unga Kicki på frågor från frågvisa vuxna om mina vuxenplaner. Och hund har det också blivit! Jag har faktiskt till och med en kennel. Eller.... jag har åtminstone ett kennelnamn.... En kennel utan tikar producerar inte överflödigt många valpar precis... Men jag har allt en och annan colliekull på mitt samvete!

Men KATT!!??

När vi för snart 14 år sedan flyttade till den plats på jorden som vi befinner oss nu, så var det flera drömmar som slog in. Bland annat så kunde jag förverkliga den STORA drömmen om att bli hästägare, och Wossna gjorde entré endast ett år gammal. Ytterligare en häst fanns då sedan ett halvår på plats, en B-ponny som var 2 år. Med hästarna flyttade så även råttorna in i stallet. Och då pratar vi RÅTTOR!! Fram tills dess hade kanske inte katt varit ett djur som jag känt behov av att införliva i min närmaste krets. Men detta fick jag som sagt anledning att omvärdera...

Ok - nyttokatt då...

Nu har ju alla som läser detta begripit att även katt blev familjens djurinnehav. De första små liven fick börja sin vistelse hos oss inomhus, men blev vid lämplig ålder förflyttade till stallet. Sedan dess har våra katter aldrig fått komma in utan har sin givna plats i stallet. Med jämna mellanrum har vi fyllt på kattbeståndet helt utan vår egen ansträngning (sådant sköter katter väldigt bra på egen hand...!), så kattungar då och då har varit en ganska vanlig företeelse nere hos hästarna. Kattbeståndet har utökats av denna anledning, men vi har också hittat nya hem till många. Faktum är att vi har väldigt trevliga katter, och de har varit mycket uppskattade i sina nya hem.

Tiger

Denna sommar dök det upp fyra nya kattungar, och vi misstänker STARKT att katthonan som utgjorde sig för att vara mor till alla, hade gjort sig skyldig till stöld i viss utsträckning... Personligen tror jag bara att en av ungarna var hennes, och att de andra tre hade andra mödrar... Hur som haver. Mina söner har nu vuxit till den ålder när familjen utvidgas med flickvänner (...). En av dessa flickor engagerade sig djupt i att finna nya hem till de små pipen, och hade också lyckats ganska väl. Själv hade hon utsett en lurvig liten sak för sig själv. Katthonan som vill ha fler barn än hon själv kan producera, hörde förmodligen våra planer för en dag hade hon nämligen flyttat på alla fyra. De var spårlöst puts väck!! Dessutom var detta dagen innan vi skulle åka på veckolång semester till Öland... Tre återfanns efter ett dygn ganska långt bort hos "grannar". (Granne är ett ganska vitt begrepp ute på landet...). Men den lurvige fanns inte att finna någon stans... Att låta de återfunna små liven få återgå till stallets mjuka hö lät sig liksom inte göras... Kattmamman utsågs till hänsynslös idiot, och var inte längre betrodd med sin uppgift. Två kattungar flyttade raskt till nya hem, men flickvännen hade fortfarande förhoppningar om att "den lurvige" skulle finnas någonstans. Som "alternativ" utsågs Tiger...

Innekatt...

Numera har vi en rasande söt kattunge inomhus igen efter alla år... Egentligen är han till salu fortfarande då vi minsann inte behöver en katt till. Men det lilla kräket har skött sig exemplariskt, och gör verkligen ALLT för att vi ska tycka att han är en självklar del av vårt inomhusliv. Han blev rumsren bums! Han hälsar oss med ett vänligt kurr och börja spinna så fort man tar på honom. Han har tagit hunden helt för given från första stund, och tycker att hans tassar är världens roligaste leksaker (något som Affe inte riktigt håller med om). Han är väldigt älskvärd och visar sin tillgivenhet på ett mycket ömsint och sansat sätt. Han är helt enkelt underbar! Och dessutom fruktansvärt söt! Enda problemet är att han ännu inte förstått att vi inte önskar katt på borden... HUR ska vi kunna "förhärda" våra hjärtan och förpassa honom till stallet när risken för att "modern" ska föra bort honom försvunnit...? Inne kan han tyvärr inte få fortsätta att vara då vi har ganska svår allergi i vår omedelbara närhet...

Tiger har krupit nära mitt hundhjärta.../Kicki W

Inte ett dugg!!

Håhå, nu är det bara ett år kvar tills nästa semester... Det är farligt att tänka så - risken för depression är påtaglig. Men det lustiga är att vädergudarna vekar vara inne på liknande tema faktiskt. Idag är det påtagligt svalare än det har varit under senaste veckan, och om väderprofeterna (f´låt, jag menar naturligtvis meteriolog eller vad det nu heter..) har rätt så är det svalar luft att vänta. Men inte bryr jag mig nämnvärt om det :-)!! Bara solen stanna kvar läääänge så är jag nöjd.

Taggad!

Nu ska jag börja! Jag ska börja att rida igen!! Jag har gjort lite halvhjärtade försök under de senaste åren att "komma tillbaka till toppen" (...eller hur. Vem försöker jag lura...) men har inte riktigt haft den rätta motivationen. Min ädla häst och jag ska dock börja att röra på våra fläsk, och tillsammans ska vi nå himlens höjder. Då är det naturligtvis skönt om det inte är för varmt! Jag ska börja med att lösa anläggningskort på ridskolan...

... och mer

I ett skjul på gården har vi en tingest som tills idag mest har gett mig en bitter smak av dåligt samvete. Men det ska bli ändring på det också. Jag ska kasta mig över vår crosstrainer med nyvunnen entusiasm, och se till att bli såpass "fit" så jag kan matcha min härliga häst. GISSA vad "het" jag kommer bli till nästa sommar!! Och jag har dessutom ett helt år på mig att fila på formerna (eller formen var det kanske). Då underlättar det också att det inte är bastuvärme faktiskt! Så visst är det egentligen bara positivt att det drar in svalare luft över Östergötland...

...eller hur... /Kicki W

Att förbereda vintereländet.

Min vistelse på sommarÖland börjar lida mot sitt bittra slut. Åh, TÄNK om man kunde stanna tiden på riktigt. Faktum är att det nästan känns som om tiden står stilla när man är här, men mobiltelefonen visar obarmhärtigt på något annat. Tvättmaskinen går på högvarv för att utplåna spåren av vår vistelse här, och snart ska väl dammsugarvalsen börja. Jag gillar inte snabeldrakar, så kanske att jag kan lyckas delegera den uppgiften till någon lämplig tonåring som behöver öva sig i konsten att bli självständig.

Detta LJUS!

Vi har verkligen haft tur med vädret - på riktigt, och kunnat sola och bada varje dag. Löpsedlarna skriker dock ut att NU kommer värmeböljan till Öland... Det är så dags...! Men augustifukten har trots allt slagit till med full kraft, och vi får bara hoppas att lakenen hinner att torka innan vi åker i kväll. Det som framför allt är så helt otroligt fascinerande dock med denna ö är det blåa ljuset. På morgonen är det den västra sidan som är helt magisk, så mina morgonpromenader har verkligen varit att fylla på själen med frid. På eftermiddagen är det den östra, och man blir nästan vimmelkantig av allt blått som omsluter vart man än blickar. Jag var i Källa hamn igår och tog lite fotografier, men har inte hunnit redigera dem än. Detta blåa ljus utlovas på denna blogg!! Jag lär behöva "trösta mig" en smula med sommarens skörd av Ölandskort lite längre fram i vinter. Man behöver något att se fram emot!

Ölandshälsningar/Kicki W

Den obotliga sommarölänningen!

Det är bara till att konstatera. Det har inte varit sommar på riktigt om jag inte har varit på Öland! Förra året blev det av olika anledningar inte av, men i år inplanerades Ölandsvistelsen redan under tidiga våren. För övrigt första gången som vi har planerat i såpass god tid för något över huvud taget... Och nu är vi här :-)!

Underbart!

Det är en sådan stillhet och ro som infinner sig, som faktiskt inte går att uppnå på annat sätt. Så är det för mig i alla fall... Men har man vistats sina lediga somrar på denna solens och vindarnas ö sedan man hade blöjor, så är det kanske inte så konstigt att "sommarfeelingen" har svårt att infinna sig utan en tripp till allvarsmarken.

Lovar visserligen inget...

Men jag hoppas att jag kommer kunna skriva lite mer i denna blogg framöver. Jag har tagit en hel del kort nu, så det finns säkert något att skriva om hela tiden. Dessutom har jag fått två helt igenom LJUVLIGA marsvinebebisar som faktiskt blir hela tre veckor denna veckan. Jag har inte fotat dem än...! Men - det blir det första projektet jag tar mig an när jag kommer hem igen!!

Vänta på något gott som sagt!/Kicki W

 Ett riktigt charmtroll - eller hur! Jag har ingen annan koppling till denna lilla sötnos mer än att jag är bekant med hennes mamma. Träffade dem "på jobbet" idag.

Oss journalister emellan....

Idag har varit en sådan där jobbdag som nästan känns som en kul hobby. Jag har nämligen varit reporter för lokaltidningen igen. Denna dag har jag tillbringat på en "Barnens dag" och tagit en hel del fina kort på ljuvliga ungar. På eftermiddagen var det så någon slags gudstjänst kombinerat med föredrag. Det var ingen mindre än Göran Skytte som var på besök. Jag satt där med pennan i högsta hugg på främsta bänken. När Skytte så berättade om när han fick Stora journalistpriset, så var han mycket noga med att få oss förstå att det är det finaste priset en journalist kan få. För att lägga lite exta tyngd bakom det hela så spände han ögonen i mig, och med ett (ansträngt?) leende sa:

- Eller hur?!

Tja, drömma går ju.../Kicki W