Först ut i bebiskavalkaden får bli en av överaskningskullarna. Denne herre heter Xixten och är lilac/white. Hur söt som helst - och till salu!

Och här kommer kullbrorsan Xixtus! Han är trefärgat i grey/golden/white, och otroligt läcker! Om det inte var för att jag har tillräckligt med ganska nära släktingar till honom redan så skulle han definitivt stanna hos mig. Nu är han i stället till salu.

Nästa kull var en planerad och väldigt efterlängtad! Resultatet blev två flickor i den läckra färgen creme. Båda har dessutom lite minimalt vitt på sig. Denna lilla läckerhöna heter Yllenellie och är såld.

Här syns kullsyrran Yllenylle, som stannar hos mig. Töserna är 3 veckor på bilderna och är bara så helt bedårande ljuvliga!

Nu kommer vi åter in på avdelningen "ej planerade"... Pappan till denna snövita dam är en mästare på att klättra! Han har lyckats med sådant som jag faktiskt inte trodde ett marsvin var fysiskt kapabel till, men en morgon satt han lycklig i ÖVERSTA hyllan bland alla honor... På bilden är Zuzette, och hon får faktiskt representera sina två kullbororsor Zimzalabim och Zingo också då de är precis lika snövita de också.

Ännu en "oplanerad" gullunge... Detta bidde en härlig brindle, vilket jag faktiskt tror inte är helt vanligt förekommande hos lunkaryorna. Visst är jag frestad att behålla, men Åhman som han heter är faktiskt till salu.

I stället kommer jag behålla systern...! Hon har en underbar päls, och blir faktiskt bara bättre och bättre för varje dag. Hon har fått heta Ålga (lite fantasilöst kanske...).

Sista kullen är dock i allra högsta grad planerad, och MYCKET efterlängtad! Till min stora lycka så blev det två små tjejer :-)!! Här är det Älsa som poserar framför kameran och hon ser så härlig ut i sina fina färger black/golden(/ och pyttelite white). Ett riktigt kvicksilver är hon, och det är tur man har en bra kamera...!

Sista bebisen ut i denna lunkakavalkad får bli Älvira, syster till ovan. De är fantastiskt trevliga båda två, var och en på sitt sätt. Jag har ännu inte kunnat bestämma mig för vilken jag ska behålla. Men visst är tort´n white som Älvira är riktigt häftigt!!

Slut i rutan för idag!/Kicki W

Milky Way´s Magical Ghost, en härlig hane som börjar bli presentabel i sin päls. Färgen är grey - en UNDERBAR färg!!

Och så lite bebisbilder! De här sötnosarna kikade fram den 26/3. Alla är lika snövita och heter Zingo, Zuzette och Zimzalabim.

Sista kullen föddes 27/3 och blev en härlig brindle-hane och en ljuvlig golden/white-hona! Gissa vem som ska stanna.... ;-)

Jag börjar med grisar

Två "hoppsankullar" har fötts. Deras tillkommelse var inte alls planerad, utan enbart ett resultat av deras pappas prov på fantastisk vighet och klätterlusta! Tja, några fler lustor var nog inblandade med förmodar jag... Söta bebbar blev det hur som helst! Men bara GISSA hur lätt det är att se skillnad på syskonen snö..! Tre lika snövita bebisar där nästan enbart födelsevikten skiljer dem åt. Zimzalabim vägde 110, Zuzette 100 och Zingo 90 gram... Jag hoppas jag kan skilja på grabbarna framöver då det är dem det skiljer mest i vikt på. Jag vill ju ogärna börja måla dem med nagellack... Den andra kullen är ju lite lättare då ;-). Men visst är hanen Åhman läcker i sin brinde!! Honan Ålga ser väldigt trevlig ut hon också, och har egentligen bättre päls. Men golden är ju så vanligt....

Och fortsätter med drömmande förhoppningar

Söndag - UNDERBAR söndag! Efter en sådan härlig dag så känns det som man kan möta vilka prövningar som än må vänta runt kröken. Inte nog med att vi gick över till sommartid mellan lördagen och söndagen, det var härliga och ljumma VÅRVINDAR också. Det klofsade och klafsade under skorna var jag än gick i trädgården, vilket är ett säkert tecken på att det äntligen börjar tina upp. Natten till måndagen tog dock Bore ett sista flämtande grepp över tillvaron, och på morgonen var bilen ingjuten i ett hölje av isbark som var näst intill omöjlig att forsera med en isskrapa! Men känslan av söndagens underbara vårkänningar sitter i fortfarande. Idag (tisdag) har det varit milt och blåsigt hela dagen, så nu är det nog bara en tidsfråga innan tjälen släpper för gott!

Glad!!/Kicki

 Liiiite fuskbild faktiskt då den är från våren -07... Men nog längtar vi alla efter krokus :-)!

Äntligen!

Nu äntligen börjar våren anmäla sin ankomst i mina trakter! I helgen har jag lyssnat till de ljuvliga trumpetkonserterna som bara tranor kan ge. Ett par av dessa grasiösa fåglar har spankulerat ute på några gärden nedanför vårt hus hela helgen. Den 10-årige sonen var inte sen att härma efter, så våren har sjungits in med besked i den Westerdahlska tillvaron.

Annan sång

Det är faktiskt inte bara tranorna som ger konsert, utan gårdens katter har börjat öva stämbanden alldeles förskräckligt. Vår hankatt sjunger med "vacker" tenor så det tjuter i öronen. Det är sannerligen ett säkert vårtecken! Som om inte detta skulle vara nog, så sjöng i princip alla mina barn i morse innan de snubblade iväg till skolbussen. De var tydligt inspirerade av melodifestivalen. För att uttrycka mig vänligt kan jag ju säga att det var opera på låg nivå... Malena har helt klart gått hem i stugorna - utan tvekan!

Snart!

Nu börjar till och med jag tro på att vinterns isgrepp börjar slakna något. Det är fortfarande isbanor runt omkring vårt hus, men de försvinner nu i en rasande fart. Till helgen planerar jag att äntligen börja kunna rida igen! Wossna är lite överansträngd i sina leder efter att ha tillbringat många veckor i en isig och knagglig hage. Men det ska nog bli ordning på det också :-)

Våren är här!!/Kicki

Eric på Welwette ox, Oscar på Wossna ox och David på Tips

Reflektion

Helgen som passerat har varit ganska "maxad". Det är nu inte något ovanligt i just mitt liv, och jag har för länge sedan gett upp drömmen om att sitta och njuta en god bok framför en sprakande brasa i kakelugnen. För vi HAR kakelugnar - flera stycken!! Det ser så läckert ut i de här heminrednings tidningarna, där de välstädade och noga designade hemmen visas upp. Det sitter nästan alltid någon i en ljus och skön fotölj med en rykande kopp te i handen. Eller så står en fräsch kvinna i sitt välordnade kök och ler mot kameran medan hon ställer fram ett ljuvligt doftande hembakt bröd till de välartade barnen. Vårt hus skulle helt klart platsa i "Lantliv" eller "Hus o hem" (eller som Göteborgarna spexar till det Hu Så Hemskt...) vilken dag som helst faktiskt. Det är den där lilla detaljen med "välstädat" då möjligen, och kanske "noga designad" som det skulle falla på... För välartade barn har jag!

Isiga hinder

Nåväl. Lördagen försvann likt en avlöning, på en marsvinsutställning och sedan 40-års fest. Lite lätt utpumpad stöp jag i säng vid 2 snåret på natten. Men mina kära små ullbollar satt otacksamt nog och väntade ilsket på söndagmorgonen med en blick som sa; Vi då? De tyckte de hade fått vänta MINST en dag för mycket med att få rengjort sina burar. I ett anfall av otrolig optemism inbillade jag mig i början av veckan att jag skulle ha ridit en smula denna helg också. Det satte dock vädret tacksamt nog P för. Några dagars mildväder och sedan minusgrader på det hade förvandlat vår vackra omgivning till en gigantisk skridskobana. Att försöka få upp en tung hästtransport på vår ganska branta backe från stallet var inte aktuellt att ens tänka. Det var heller inte så lockande att pröva hur effektiva broddarna på hästarna möjligen är heller. Det blev alltså burstädning för hela slanten.

Ett litet odjur!

Jag har haft en mycket stilig grå hane sittandes hos två garvade damer. Jag har nog klämt och känt på deras magar lite nu och då, men NU har jag definitivt bestämt mig för att de är dräktiga. Som den ansvarsfulla uppfödare som jag är så tyckte jag det var dags att plocka ut herren och låta tanterna sköta sig själva fram till dagen D. Jag har en annan herre som precis blivit ensam, och tyckte nog att jag kunde chansa på att dessa tu skulle trivas ihop. Den grå är dessutom betydligt yngre än den andre, så jag slängde helt sonika in honom till en ny "kompis". Hej vad jag bedrog mig! Grålle tog över direkt! Han kurrade och kvittrade och jagade runt den andre mycket förvånade hanen så sågspånen rök! Han högg sig fast i den andres mycket ymniga päls, och det var här någon stans som jag kände att jag kanske behövde ingripa. Efter att ha kollat igenom den något skakade äldre gentlemannen och sett att han var helt oskadd så skulle jag lyfta ur den lille ilskebaggen. DÅ HÖGG HAN MIG I HANDEN! Det var inte bara ett litet "nafsande", utan han satt bokstavligt talat FAST i ett par sekunder i min knoge! Först trodde jag inte det var så farligt då jag inte tyckte det gjorde så ont. Men sedan såg jag att det formligen pulserade blod i inte allt för oansenlig mängd, och fick ägna min uppmärksamhet åt mig själv i stället. Det tog drygt en halvtimme innan blodfödet hade lugnat ner sig såpass att jag kunde börja använda handen igen. Under den tiden hade grabbarna kommit underfund med att de nog skulle trivas ihop i alla fall.... DJUR!!

Hur svårt kan det vara...

Maken fick agera sjuksköterska och tejpade ihop det 2,5 cm långa jacket i min knoge riktigt bra. En kompress över det hela och några meter gasbinda så kunde jag faktiskt sova efter att jag svalt en Ipren. Jag insåg nog på en gång att det behövdes säkert lite mer än så för att jag skulle anses vara på den säkra sidan. Så när jag nästa morgon kom till jobbet så visade jag upp mitt sargade finger för en av de skickliga sjuksköterskorna på Kirurgen (där jag alltså jobbar...). "Det där måste du få en stelkrampspruta för", konstaterade hon föga förvånande. "Gå ner till akuten så fixar de det åt dig". Hoho - i de bästa av världar möjligtvis - hoho. "Njaa, det måste en läkare titta på först" menade nästa sköterska på akuten. När jag då dryftade mig till att tycka att de kunde "pipa på mig" när en sådan skulle kunna bli ledig, snörpte hon förnärmat på munnen och konstaterade att måndagar på akuten inte riktigt var avsedda för så lindriga åkommor som ett marsvinsbett. "Du får söka dig till vårdcentralen!" Jag bara gapade... Jag jobbar alltså på ett av Sveriges största sjukhus, och det ska inte gå att få en liten enkel spruta mot stelkramp... Min blick blev antagligen ganska talande, för innan jag hann komma med en ganska vass kommentar så skyndade hon sig att säga att det berodde på att alla läkare var strängt upptagna med andra patienter. Fine. Det köper jag rätt av! "Men, fortsatte hon, om du kan få en kirurg att skriva en läkarordination så kan vi ge dig sprutan..."

To be continued

Sagt och gjort. Jag tog mitt finger och gick bort till kirurgmottagningen för att se om det där fanns en läkare som en måndag hade tillräckligt med tid för att skriva en ordination. Och det fanns det faktiskt! En riktigt trevlig sådan dessutom, och med gemensamma krafter satt vi och slog i FASS - han i boken och jag på datorn - för att försöka bli kloka på vad vaccin mot stelkramp heter... Kirurger är inte sååå hemma på just vaccinationer... Efter säkert en halvtimme så hade jag ett recept i handen dock. Nu var det lunchtid, och jag tänkte (otroligt omtänksam som jag är), att jag inte skulle bli allt för populär om jag dök upp på akuten mitt i deras lunch för att få en spruta, så jag käkade först. Sedan gick jag helt sonika till apoteket för att hämta ut sprutan. Där rev sig apotekaren lite i flinten och såg förbryllad ut. "När behöver du det här?" frågade han. "Typ NU" var mitt korta men effektfulla svar. "Vi har inte sådant i lager - då får nog vända dig till en vårdcentral".... Ridå. Jag gick då med receptet tillbaka till akuten och tänkte i mitt inte allt för stilla sinne att de får ta det som en ordination vare sig de vill det eller inte. Då satt en annan sjuksköterska som koordinator, och såg ganska förvånad ut. "Varför ska du ha vaccin mot polio när det är en vanlig stelkrampspruta du ska ha?" undrade han sakkunnigt. Ja, det är ju faktiskt en ganska bra fråga :-)! "Vänta så ska jag bara kolla", sa han och visslade till sig en läkare i flykten. Hon kunde också konstatera att jag skulle ha en helt vanlig vaccination med stelkramp, och fem minuter senare så sved det en smula i min vänstra arm... "Vad ska jag göra med receptet då?" ville jag veta. "Det kan du riva"....

Visst är Sverige underbart :-)!/Kicki

 Lundecock´s Moonshine - vår ljuvliga sheltie!

Jag kan inte annat än att le en smula åt mig själv ;-)

Jag inbillade mig nog att jag skulle kunna ägna denna blogg liiiite mer tid än vad som visar sig vara möjligt. Men livet rullar ju trots allt på ändå - även om man inte syns i cyberrymden så ofta. Eller, syns gör jag ju - men inte särskilt aktuell uppdatering kanske.

Förra helgen var det full rulle...

Det var marsvinsutställning i Kista Stockholm, och jag hade med mig två gyllene lurvgrisar som jag skulle ställa ut. Den ene hade tyvärr ådragit sig en lite för stor pälsskada, men det gick trots allt bra ändå. Han fick klart godkänt - och det vet jag ju egentligen. Honan däremot har en lång och underbar päls, men är på tonårstjejers vis lite kinkig med maten... Hon fick bra poäng ändå, men kunde inte konkurrera om främsta platsen pga att hon är lite tunn.

I helgen var det full rulle...

Jag jobbade i helgen - som frilansreporter. Det är ett tag sedan sist, och faktum är att flera stycken har frågat mig om jag har slutat att skriva *lol*! Man kanske är saknad? Men, vad händer i en vanlig småkommun en grå och trist januarihelg? Inte mycket. Vi har en mycket fin slalombacke i kommunen, och dit begav jag mig naturligtvis för att dokumentera skådespelet. Sedan har ju bygdens hjält och "starke man" Magnus Samuelsson dansat på TV. Sådant måste man naturligtvis nämna också. Det var upptaget många gånger på stackarens mobiltelefon innan jag äntligen kom fram...

Denna vecka - halv rulle ?...

Jag ska verkligen ANSTRÄNGA mig att ta det lugnt och framför allt komma hyfsat i säng denna vecka! Maken överger mig på onsdag och tänker inte komma tillbaka förrän sent på fredags kvällen, så det blir jag och "de fems gäng" som får sköta ruljans med busstider och djur. Men - detta är ju livet :-)!

Kram på er!/Kicki

Träffade en ung man igår. Han och hans kompis har helt klart satt spår hos mig. Det är i mitt jobb som de korsat min väg. Båda råkade ut för samma olycka - mitt i starten på livet. Och båda var lika oförberedda på hur bottenlöst allt plötsligt kan te sig. Då kan en sond för att över huvud taget få i sig näring vara ett oöverstigligt hot. Då kan ett toalettbesök bli en fullständig förnedring. Igår stark och vital, idag sängbunden och förvirrad.

Det är inte helt lätt att nå dessa unga herrar. Deras självbild är inte riktigt i stil med att "snacka med nån kurator". Jag blir liksom ett hot till en början. Någon som kryper in under den sista värdighet de upplever sig ha - nämligen att hålla masken. En som dessutom inte blir bortskrämd av en "attityd", och som återkommer trots att de hoppats på att ha vara tillräckligt otrevliga för att jag ska tröttna.

Men det är inte så sällan som dessa ungherrar ganska raskt mjuknar. Och det är inte heller så sällan som jag får nästan pinsamt mycket tack när de vågat klättra över sin egen mur. Fostrar vi fortfarande våra pojkar år 2008 till att vara "stora och starka" och med en nästan löjlig tro på att "om man vill så kan man"....

Naturligtvis är viljan väldigt viktig. Men det är alltid lätt att vara käck när man tycker sig ha medvind. En plötslig akutoperation kan så fullständigt omkullkasta självbilden, så man nästan tappar helt vem man är. Det vore ganska skönt ifall barn och ungdomar mer generellt fick lära sig att faktiskt ta motgångar också.... Jag tror alltså INTE på curlingvarianten...

Ibland ömmar mitt hjärta lite extra/Kicki

Det är på något sätt glatt uppmuntrande att se att ni finns :-)! Att skriva blogg är ju inte som att skriva dagbok - faktiskt... En blogg är så öppen den nu kan bli, och med detta i bakhuvudet så väljer jag naturligtvis mina ord. Men jag blir både glad och uppmuntrad av att få kommentarer och på så sätt en mer "levande" kontakt med cybervärlden där ute. En del känner jag personligen och andra har blivit "bloggvänner".

En liten tankeställare fick jag dock. En av tonårssönerna lite röd om kinderna för någon månad sedan kom och frågade om han fanns med på min blogg. Jooo, det kunde jag ju kanske inte neka till. Men av hänsyn till familjen, som ju inte alls bett om att få vara med, så nämner jag vanligtvis inga namn. "Det är flera i min klass som läser din blogg nämligen...", fick jag veta. Jojo. Att en "kärring" kan vara så intressant ;-)

Jag har fascinerats av att "vanliga" människor helt plötsligt blir rikskändisar. Jag tänker kanske mest då på de som varit med i "Bonde söker fru". Hej och hå.. Deras kärleksliv vänds ut och in flera år efter att de figurerade i TV-rutan. Och allt de sökte var lite äkta kärlek (hoppas jag). Jag är faktiskt inte ett dugg intresserad av "vem som kysser vem", och förmodligen är deras liv så vanliga så det kunde vara i princip vem som helst. Åter igen gnäller jag en smula och förundras över vilken uppståndelse det kan bli av i princip inget. Jag antar att det säljer lösnummer med rubriker om de sk. TV-kändisarna, och jag kan lite syniskt fundera ifall man skulle sälja lika många om rubrikerna i stället handlade om något som spelar roll...

Ha ha ha - och så över till min blogg igen :-D! "Den som är så viktig så jag inte ens skriver i den.." Om du inte bryr dig ett vitten om bokstäverna som radas upp efter varandra, så kan du ju kanske slänga ett litet hastigt öga på mina bilder. Det jag skulle önska var att du hittar en tråd till något genuint inom dig själv, och får möjlighet att hitta DIN puls. Du kanske inte alls är lagd åt "naturromantik", och då kommer du förmodligen inte återkomma hit heller... Men OM - så försök. Bottnen finns inom dig.

På återseende!/Kicki

Första bocken i "att göra" är ifylld. Nämligen att städa marsvinsburar. De små hårgrisarna har fått vara ute och beta så länge. De två nya har inte riktigt förstått vitsen med att sitta i allt grönt, och unnar sig knappt att äta heller. De har aldrig vart ute på "grönbete", så vem kan klandra dem? Men mina "gamlingar" blir lika lyckliga varje gång de får komma ut. Min vackra fina Poppys Goldie är högdräktig och ska förmodligen ha vilken dag som helst nu! Och jag är både vansinnigt nervös och otroligt glad... Det FÅR bara inte gå åt pipsvängen med den här kullen. Det känns lite som en "ödeskull" faktiskt.

Om inte vädret fullständigt får spader, så kommer jag ta hem hästarna i nästa helg. Det kommer faktiskt att bli väldigt skönt att ha dem på hemmaplan igen, och det kommer definitivt innebära att det blir mer ordning på ridningen! Jag har inte längre dåligt samvete för att jag inte hinner allt. Det är ju "i slutet av dagen" trots allt bara jag själv som sätter ribban. Jag har mina älskade hästar, marsvin, hund för min egen skull. Men som vanligt så ser jag fram emot hösten. Jag tror nog att det är "min" årstid. Jag gillar känslan av avslut och skörd. Dessutom så varvar jag ner betydligt lättare på hösten än på våren. Det som inte hanns med denna sommar får liksom ligga tills nästa...

Svampsäsongen närmar sig :-)/Kicki