Jahaja, då var det redan onsdag då. Usch, jag trodde nog inte att det skulle bli såhär krångligt efter att man passerat 40-strecket. Det känns som det är en magiskt gräns jag passerat trots allt. Det är nästan så jag blir rädd när jag möter min egen spegelbild på morgonen. Eller, föräxten, det har ingen betydelse vilken tid på dygnet jag nu råkar passera en spegel! Figuren som fladdrar förbi i glaset ser hur som helst ut som någon som rymt från ett LVM-hem. Ögonen är grisaktigt små. Huden är slapp och bara hänger i sjok på kindbenen. Ansiktsfärgen vet jag inte ens om jag ska försöka beskriva. Läpparna är hur som helst färglösa. Och håret - HÅRET! Jag har aldrig varit begåvad med ett under av lockigt hårsvall. Producenter av stylingprodukter lever gott på personer med min hårkvalité... Men jag har åtminstone väldigt MÅNGA hårstrån, låt vara av babykvalité, som faktiskt brukar kunna vara lite medgörliga i mina små försök till formandet av en frisyr. Nu räcker det med att jag bara tänker att jag ska borsta håret så blir det statiskt av elektricitet! Ordet "volym" i sammanhanget är bara ett ord i en ordbok...

I efterdyningarna av en magsjuka vet väl "alla" hur eländig man känner sig. Åtminstone de som själva genomlevt ett liknande eldprov. Skillnaden från "förr" och "nu" är tiden det tar att komma igen! Jag kan ju med pinsam lätthet inse att utgångsläget inte var det allra bästa heller kanske. Och det är ju just det som är så frustrerande! Vad gör man åt att "tiden bara går" och man aldrig riktigt lyckas med de där så viktiga perioderna av återhämtning? Om det bara var på sig själv det beror så kunde man ju för all del bara sätta ner sin söta fot och säga NEJ! Men hur säger man "nej" till saker man inte själv kan påverka? Det är ju bara att inse att "normalläget" i de allra flestas fall är ett "just nuläge". Det innebär alltså att man förklarar att "just nu" är det lite körigt, stressigt på jobbet, väl mycket sjukdom osv osv. Om det bara vore en strykhög som stod ivägen!

Som ni säkert märker så är jag ganska frustrerad...! Det tar på de mentala krafterna att inte kroppen hänger med i samma utsträckning som själen vill. Jag tycker ju faktiskt att man kanske skulle kunna få känna att man blir friskare efter en "riktig" sjukdom som magsjuka. Men i mitt fall så "händer" det andra saker på vägen. Min huvudvärk till exempel. Idag har jag vaknat med ont i huvudet - och det är ju inget obekant. Det som däremot känns väldigt konstigt är att huvudsvålen känns tre nummer för liten...! Det liksom stramar, och huden är faktiskt lite bedövad! Jaha. Och vad betyder det då? Rent konkret i första vändan betyder det att jag inte kan jobba! Det är helt omöjligt att sitta med människor i en samtalssituation där jag förväntas vara den stödjande parten som inger både trygghet och hopp, när jag samtidigt knappt själv märker vad det är för väder ute...

Jag ska alldeles snart pigga upp mig med ett litet telefonsamtal till min vårdcentral. Det är nog dags att låta proffsen ta över, och se om det finns hopp för den här gamla hästen. Det är klart att jag både hoppas och också faktiskt TROR att mitt tillstånd av bedövning helt enkelt är efterdyningar av den pärs jag trots allt gick igenom i helgen. Men ska det behöva ta en sådan här tid? Tja, oavsett varför så GÖR det det. Men det är alltså här som jag känner den stora förändringen. Såhär "knäckt" hade jag inte blivit innan jag fyllde 40! Jag blir dessutom irriterad av att känna denna förbannelse av kvinnligt duktighetssyndrom... Det ÄR svårt att inte känna skuldkänslor för "allt" man borde göra. I synnerhet när det drabbar andra.... Jag vet att jag har flera patienter som verkligen mår betydligt sämre än vad jag gör - på andra plan, och som är i stort behov av sin kurator. Mina små kära marsvin sitter och väntar troget på att få sina burar städade. Hästarna undrar lite förvånat vart jag har tagit vägen. Själv har jag andra projekt som är av nöden tvungen att göras - igår... Stäng av den "måste-känslan" den som kan...

Hoppas det är jag som är Fenix ;-)/Kicki

Jag muntrar upp mig med en drömlik bild... För det är väl inte så mycket annat som just nu är muntert. Om man räknar bort att jag får äta mig mätt varje dag, har en skön säng att sova i - som dessutom står under ett ickeläckande tak, att jag lever ihop med en man som jag älskar - och som älskar mig, att jag har barn, får åka till ett stimulerande jobb 40 timmar/veckan mm. Joo, jag ÄR nog egentligen munter kanske. Men för tillfället så lyxar jag till det med att ägna mig åt viss självömkan.

Egentligen så fick jag min föraning redan i torsdags. Själv vaknade jag upp till en dundrande huvudvärk ackompanjerad med ryggvärk. Det skulle dock visa sig att jag inte var den ende i familjen som råkat ut för problem. Äldste sonen vinglade ut i köket när syskonen åt frukost. Jag satt och hängde vid köksbordet och fungerade enbart som en tidtagningsman! "Nu måste du gå och borsta tänderna - du behöver gå om fem minuter..!" osv osv. Jag trodde att den äldste avkomman redan hade åkt iväg med sin far vid en tidpunkt jag egentligen borde ha kommit iväg. Men av färgen i hans ansikte att döma så förstod jag snart att det inte hade varit möjligt att åka någon stans över huvud taget! Blekt lilagrön? Låter det som en trolig färg? När man har ägnat större delen av natten åt att ha spytt!? För det var precis vad min snart 18-åring hade gjort... Men hink i ena handen och den andra hårt pressad mot sin panna, gick han som en dimma förbi oss andra. "Vackert" hann jag tänka "hur många fler ska bli drabbade?"

Idag så här på söndagskvällen så vet jag....! Naturligtvs så åkte den ömma modern på även denna åkomma... Jag och minstingen. Lillungen repade sig dock på endast ett dygn, men för mig som ändå är något mer sliten än barnet mitt, så gick det betydligt trögare. Natten till lördagen vaknade jag av omisskänlig känsla i magtrakten. Vårt sovrum ligger på övervåningen, och för att ta sig till toa behöver man passera hallen, gå ner för trappan, passera ytterligare en hall, ut genom köket, genom tvättstugan och ÄNTLIGEN är man så framme...! Jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna denna promenad, utan petade lite kärleksfullt på maken. Han ramlade ur sängen mer eller mindre sovandes och hade snart hämtat en  hink.

Jag tror nog inte att det tog mycket mer än 2 minuter. Sedan var mitt maginnehåll en stinkande sörja på botten av hinken. En ny vänskaplig puff, och maken släntrade ner för att fräscha upp behållaren. Själv var jag slagen till sängen hela lördagen! Jag orkade inte läsa en ynka liten rad i en annars ganska spännande deckare. Jag försökte nämligen åtskilliga gånger, men misslyckades varje gång! Större delen av dagen gick i stället åt till att hålla viss ordning på i vilken ände det skulle läcka härnäst. Det är ganska bedrövligt när man inte ens kan få i sig vatten utan att det innebär vissa ryckande muskelsammandragningar en viss tid efteråt! Gissa hur törstig man är då på en skala!!

Idag har det varit lugnt med vätskorna. Men man är ju så totalt helt slut så det "finns inte". Att över huvud taget sitta i en sadel är inte att tänka på! Jag har varit glad om jag lyckats sitta på köksstolen utan att ramla av... Som lite extra krydda på tillvaron så har jag börjat nysa väldigt mycket nu i eftermiddag, och både ögon och näsa rinner högst irriterande! Dessutom har jag en blodutgjutelse i ena ögat, som har skrämt mina små barn en smula. "Vad äckligt det ser ut - som en mördare!" Barn är ju alltid så uppriktigt ömma! Jag överlever väl detta också, men nog är det allt liiite synd om mig...

FRÄÄÄS!!/Kicki

Stalljour i ridskolan idag... Det betyder en hel del jobb innan man ens kommit dit. I vanliga fall följer mannen med och gör en väsentlig del av jobbet. Men inte idag. Igår vaknade han med en inflammerad käke, så idag ser han mer eller mindre ut som en pelikan! Inte så lämpligt att anstränga sig då alls. Det bidde till att dra upp diverse motvilla ungar i stället. Jag plus tre söner begav oss då till ridklubben i morse och tog oss an de 17 hästarna. De flesta står i spiltor, men det blir ett styvt jobb ändå.

När vi åkte dit så småregnade det. Det är man ju så van vid  nu för tiden att i alla fall jag inte längre reagerar. Men när vi hade fodrat ut till alla så sprack molntäcket upp och en ljusblå himmel visade sig i flikar - OCH SOLEN!! "Helt plötsligt" kändes det ganska uthärdligt att jobba på i stallet. Ett gäng med knattar i midjehöjd vällde in i stallet en kvart i tio ungefär. De skulle vara med på ridlekis. De hade minst lika förvirrade föräldrar med i släptåg, och emellanåt är det svårt att avgöra vilka som har störst respekt för hästarna - föräldrarna eller barnen! Då var vi klara med allt mockande och spånande och packande av höpåsar mm. Men stallet var fortfarande inte sopat. En av sönerna skulle ge sig ut och rida på Wossna och gjorde så.

När vi åkte hem så hade det börjat blåsa rejält. Under ett tag så vräkte snön ner ordentligt. Men det blev inte mer än ett vitt puder på backen. Vi fikade när vi kom hem, och jag parkerade mig i soffan för att räta ut ryggen och vila en smula. Då  kom solen tilbaka igen och det var riktigt härligt när man tittade ut. Nu ska vi åka iväg och ta in alla hästar och fodra igen, och hur ser det ut utanför fönstret? Allt är bara helt vitt!! Det är stormbyar ute, och sikten är ca 2 meter... Tja, det är ju bara att pälsa på sig ordentligt och ge sig ut....!

Denna "vinter"...!/Kicki

Det har blivit vinter! Helt otippat dessutom... Igår kväll ösregnade det ett tag, och vintern kändes mycket långt borta. Idag är det en underbar dag med knallblå himmel och vitt på backen. Visserligen är det inte tillräckligt kallt för att snön ska stanna kvar, men några härliga timmar får jag njuta i alla fall av allt det vackra.

En sång i hjärtat!/Kicki

Det har varit en ganska intensiv helg för familjens del. Näst äldste sonen fyllde 16 i lördags, och planen var att mina föräldrar skulle dyka upp på eftermiddagen för att fira främst honom, men också lilla mig. Lämpligt nog så ordnade SMHI med lite kursändring. Stormvarning hade gått ut, och då vi bor på landet kan sådana meddelanden ha sina sidor. Och jovisst, strömmen försvann helt planenligt relativt tidigt på lördagsmorgonen. Vi hade dock (eller MANNEN hade..!) bunkrat upp med vattendunkar för att klara de första ellösa timmarna. Men både när Gudrun och Per drog förbi runt våra knutar så orsakade de ganska stor förödelse både i skogen och på vägarna. Därför ansåg vi att det inte var lämpligt att utsätta mina kära föräldrar för risken att få en välvuxen tall i skallen på väg till oss. Själva var de av samma övertygelse. El kan man klara sig utan faktiskt här på landet! Vi har både järnspis i köket och eldstäder i de flesta av rummen. Toan "fungerar" ifall man nu har vatten att "spola" med. När Per hälsade på så tog vi vattnet från ån som rinner en bit bort. Visserligen bajsbrunt till färgen, men det liksom harminierar med toaletten... Vi drog ner på tempot BETYDLIGT eftersom vi förberedde oss på åtminstone ett par dygns primitivare leverne. Men - det började blinka i lamporna redan vid middagstid! Visst det BLÅSTE rejält, men att kalla det för storm...? Kan man lita på SMHI??

Jag har haft semester i dagarna tu! Planen var att få undan en hel del pappersarbete som börjar bli väldigt påträngande. Egentligen var min plan att med brådstörtat mod ge mig i kast med uppgiften redan i lördags. Men jag vaknade till ackompanjemanget av en dundrande huvudvärk, så att efter ha uppvaktat sonen "på sängen" med skönsjunande sång och paket, så styrde jag mina steg rakt mot sängen igen. Det är Ipren, kaffe och sömn som gäller när min huvudvärk slår till! Så där "rök" den dagen. Söndagen hade jag en hel del att styra med. Skura marsvinslådor, skjutsa barn till och från kompisar, handla, duscha och så tillslut med makens hjälp laga lite festmat. Mina föräldrar kom på söndagen i stället. Så där rök egentligen den dagen också... Jag har flyttat på mina pappershögar och börjat att sortera. Men det går väääldigt trögt... Jag har helt klart överskattat min förmåga här. Dessutom så har jag på något märkligt vis haft mycket svårt att finna ett bra system för mitt sorteringsarbete. Det medför att jag går igenom samma högar flera gånger... Kan man egentligen lita på sig själv...?

Denna dag har jag haft mitt andra besök hos sjukgymnasten. Jag har verkligen försökt att vara "duktig kicka" och gjort min övning. Kanske att jag har "missat" någon dag, men i det stora  hela har jag faktiskt verkligen varit duktig. Jag fick prova på två nya övningar som skulle öka intensiteten i muskelbyggarjobbet. Det var inga avancerade övningar alls på min ära! Jag tycker nog att jag egentligen är ganska stark i mina muskler, men jag fick veta att det var "fel" muskler... Dessutom kan de bidra till att dra isär diverse leder när jag nu är så otroligt rörlig som jag påstås vara. Det är de små fina men ack så kännbara musklerna som håller ihop det hela som behöver tränas. "Dra in naveln" samtidigt som man höjer höfterna, allt medan man ligger på rygg. Hur svårt kan det vara? Inge särskilt faktiskt. Men när jag var färdig hos den säkert mycket kompetente gymnasten för sjuka, så hade jag rejält ont i ryggen! Det kändes som en böld hade vuxit ut! Men det "ska" tydligen vara så - ett tecken på att jag verkligen jobbat med rätt muskler... Kan man verkligen lita på sjukgymnaster???!

Över huvud taget; "vem i hela världen kan man lita på?". Det är den stora frågan som jag tar med mig ner i sänghalmen i kväll. Och vad ni än gör - lita inte på MIG!

Sarkasmens utövare../Kicki

Eller nå´t... Det kanske rent av är en fördröjd 40-års kris. Vem vet. Jag allra minst. Men det är hur som helst inte roligt. Det ÄR inte roligt att glömma bort sin egen födelsedag! Jag blev visst ett år äldre igår... Eller, glömma och glömma. Jag ägnade den inte en enda tanke faktiskt. Dagen började som alla andra tisdagar med att jag gick upp halv sju för att hinna göra mig iordning på husets enda toa innan invasionen. Vid sjusnåret gick jag runt för att skaka liv i de ungar som ännu inte hörsammat sina väckarklockor. Eller, hörsammat och hörsammat. De två minsta - snart 11 och 9 - har inte ens några väckarklockor... De två tonåringarna som också reciderar på övervåningen HAR klockor, men den ömma modern brukar ändå "för säkerhets skull" se så sängarna säkert är tomma denna tid på morgonen. Den äldste tonåringen var redan ivägmasad. Ur huset - på väg till gymnasiet. Han är den ende av oss som har sitt rum på nedervåningen, så han sköter sig ganska självständigt. Året i Frankrike har gjort en viss skillnad trots allt...

På jobbet blev det bara ett "jasså". Jag förväntade mig inte en stor välkomst kommitté - men ändock att folk skulle komma. Jag hade alltså tre avbokningar av tre möjliga på förmiddagen... Det är så hopplöst att "hitta på" något annat när mitt jobb är att snacka - med folk som har bokat tid. Jag fick en mycket lugn lunch med ugnstorr fläskkarré.

Väl hemma var det barnens behov som åter fick styra mitt liv. Ett barn - 11:åringen - skulle till sin ridlektion. Lillebror kände plötsligt av januarimörkret och kunde inte bestämma sig för om han skulle våga tillbringa en timme själv i TV-soffan och titta på en film med hunden i famnen, eller om han skulle följa med oss och bli hämtad av pappan. Det blev jag som fick bestämma åt honom, och jag tror han blev ganska nöjd med det. Fast helst skulle han naturligtvis velat att vi alla tre skulle suttit i TV-soffan och tittat på film, med hunden i knät. Vår hund är inte så förtjust i att sitta i knät, utan är lyckligast på golvet faktiskt... Yngste sonen fick ligga på en bänk i ridhuset i stället med stallkatten som huvudkudde. Stackars barn...

Det var inte förrän jag och 11-åringen tillslut trillade innanför ytterdörren framåt 20.20 som det slutligen gick upp för mig. Vi möttes av en underbar med samtidigt lite bränd doft. Mannen hade bakat en tårtbotten (han vet ju hur illa jag tycker de färdiga man köper smakar!) och var i full färd med att sno ihop en födelsedagstårta. Det är kärlek det!! Hans dag hade varit minst lika lång som min... Det var så dags för att fira att jag bara blir äldre och äldre... Familjen sjöng, och det blev tillslut nästan svårt att hålla sig för skratt. Jag har TRE målbrottsröster och makens relativt djupa röst fortfarande ringandes i öronen. De små sopranerna på 11 och 9 (snart!) drunknade i mullret :-D... De lägger inte band på sig heller när tillfälle ges om man så säger... Tårtan var mycket god, och min ömma familj hade till och med skramlat ihop till en present. Jag fick en CD-radio och blev mycket glad och överraskad! Ni förstår väl att jag har världens bästa familj!!

Gammal och trött ;-)/Kicki

Nu måste jag ta mig i min lilla krage!! Det här går inte längre. Det är rent av pinsamt! Jag håller på att välja bland mina kort jag redan har nerladdade på "bloggagratis" inför varje inlägg. Men nu börjar det nästan bli löjligt... Visserligen är det ganska många kort jag har, men många är liksom så "unika". Jag menar, hur många gånger är det "kul" att sätta in kort på Wossna över hinder?  Jag är oerhört stolt över mitt arabsto, och ännu mer stolt över sonen som jag har fångat på bild tillsammans med henne. Men det märks lite vääääl tydligt att samma kort återkommer lite väl ofta. Samma sak med ponnyn Tips och en något yngre modell av arvtagare.

I somras och tidigt i höstas var jag riktigt inspirerad. Då begav jag mig ut i den egna trädgården och plåtade blommor och kryp för glatta livet. Det är absolut inget fel på dessa bilder! Mer än då möjligtvis att de är just - från i somras och tidigt i höstas... Jag kan bli glad över att se somriga bilder och få en anledning till att drömma mig några månader fram i tiden. Men det är inte speciellt aktuellt! Det jag borde göra nu är ju att ge mig ut i vintern och med min Canons hjälp dokumentera depressionsvädret... Det finns fullt av ledset grå grenar att föreviga. Jag har till och med sett gröna blad! Våra månadssmultron i rabatten är fortfarande helt grön. Jag kan ju svära på att de annars vissnar ner varje vinter... I den lokala tidningen fanns idag en bild på en hand. Inget märkvärdigt med det - alls. Det märkvärdiga låg I handen. En liiiten ynklig gyllene kantarell såg lite bortkommen ut i en ganska grov näve. Märkliga tider vi lever i...

I morgon ska det bli av! Det gäller ju egentligen bara att komma ihåg den lilla svarta lådan med strut på (kameran alltså!). Jag ska fota lite marsvin dessutom. Det blir till att krypa upp ur den allt för sköna varma sängen i något tidigare tid än vad som är vanligt för mig på söndagar. Jag är egentligen en riktig sängråtta på mornarna! Morgontrött heter det med ett annat ord... Men sådan "lyx" har man fått vänja sig av med för länge sedan. Sedan man fick barn med andra ord... Och äldste grabben blir myndig om ett par månader :-)!

Trevlig helg!!/Kicki

Det är fortfarande kvar några skälvande minuter på min lunch. Den har intagits som brukligt är just tisdagar, på ortens Värdshus. De år jag har jobbat i detta Värdshus närhet har krögare kommit och gått. Dagens krögare har tydligen insett att de ska göra något annat... Och i detta fallet håller jag med dem! Maten är - tja, mat. Vare sig mer eller mindre. Men gjort helt utan finess. Menyn gapar ihåligt tom i brist på fantasi. Det är ju inte så att det saknas rätter, men när stekt fläsk med löksås återkommer minst varannan vecka så blir åtminstone jag less. Det jag reagerar mest på är att krögarna i "lugn och ro" sitter och äter sin lunch precis i lunchtid när de borde ha som mest att göra. Man kan ibland nästan få känslan av att de är på besök... Totalt oengagerade med andra ord.

För att få fortsätta att gnälla lite till, så kan jag ju passa på att spy lite över det vidriga vädret. Det var någon som sa till mig att det bara varit sol under två dagar i december. Det är definitivt för lite för mitt välmående! Januari traskar raskt på i samma tradition. Nu är det åtminstone vitt på backen som lättar upp humöret något, MEN DET BLIR ALDRIG DAG! Just nu droppar och drippar det som om det vore april i stället. Termometern ger klara besked om att det råder mildväder ute. Botten! Det betyder alltså att den lilla ljusglimt som finns kommer tina bort... Vill jag vara riktigt pessimistisk så kan jag ju fortsätta min dysterhet med att konstatera att det sannolikt kommer frysa på ordentligt strax innan snön försvunnit helt. Bara för att göra det totalt livsfarligt att vistas ute i skog och mark - både med och utan häst!

Men, men näring i magsäcken och ny syresatt luft i lungorna ska jag ta mig an eftermiddagens uppgifter. Jag ska bara försöka hitta en såpass behaglig sittställning så vare sig ryggen ryter ifrån eller skinkorna somnar. Den där nidbilden av samtalsterapeuten sittndes bredvis sin patient som får ligga på en brits är ju helt galet fel! Det är ju TERAPEUTEN som behöver ligga ner juhh! Det finns dock en påtaglig risk med ett sådant arrangemang; att det inte är väl genomtänkta ord som kommer ur expertens strupe, utan knarriga och gurglande ljud av snarkningar...

Må väl!/Kicki