Inlägg publicerade under kategorin Debatt

Av Kicki - 7 april 2011 10:52

 

Det påstås att det växer blåsippor ut i backarna nu. Jag kommer kanske ge mig ut och titta själv i helgen, med kameran i högsta hugg! Dessa rara sippor är fotograferade för 2 år sedan, men är ju trots allt tidlösa. Mina ungar har inte uppvisat några önskningar om att gå utan båd´ strumpor och skor, men väl utan jacka... Jag skyller inte den lilla blålila blomman för det, utan jag känner nog själv en våldsam lust att lägga vinterkläderna på hyllan nu!

 

Som de ansvarsfulla föräldrar vi är (..!) så försöker vi hjälpa våra små med läxläsning och förhör inför prov. Igår var det maken som kände kallet, och jag satt och lyssnade med ett halvt öra på det hela. Det var yngste sonen 12 år gammal, som ska ha prov idag. Ämnet är människokroppen och det visade sig att det handlade om det mesta om vår lekamen. Det var allt från hur matsmältningen går till, hur immunförsvaret fungerar till att kunna benämna de olika delarna på könsorganen. Det var inte förrän det sista ämnet kom upp som jag spetsade öronen på allvar. För den som inte vet så är jag och maken begåvade med fem söner och noll döttrar. Det gör könsfördelningen i vår familj något sned. Visserligen har son nr tre försett oss med en underbar bonusdotter sedan snart tre år och äldste har haft ett längre förhållande med en söt tjej - men närmare "systrar" än det har inte mina barn kommit.


Så, vad var det då som fick mina öron att anta en spetsigare form? Jo - på det manliga könsorganet benämndes i princip alla synliga delar. Det var nog bara sädesledare som inte syns som min unge skulle ha koll på. Kvinnliga könsorganet består av slida, livmoder och äggstockar... Alltså delar som INTE SYNS! Klarar inte 12-åringar år 2011 av att faktiskt se ett kvinnligt könsorgan (bilden var faktiskt "könlös" där underlivet var bara en övergång mellan två ben för att sedan illustrera de inre organen i genomskärning) och framför allt lära sig att det heter yttre och inre blygdläppar, klitoris och mellangård? Lika självklart som att lära sig om ollon, förhud, penis och pung....


Jag utsatte min lille stackare för säkert pinsamma frågor om han vet hur flickor ser ut (förrutom att han har sett mig naken då... ) mm. Han hanterade dock sin moders plötsliga frispråkighet ganska moget och konstaterade lugnt att han allt visste. Och vad jag kan förstå så är hans lärare mer med sin tid än den lärobok hon använder sig av (är från 2003), och hade på annat sätt fyllt i de luckor som boken lämnar. Men jag kan inte rå för att jag trots allt blev upprörd och nästan uppgiven. Ungarna går i 5:an! Är det inte ganska självklart att även det kvinnliga könsorganet "får synas" förrutom det som direkt hör till barnalstring.... Det borde vara en självklarhet att begära av en modern lärobok idag! Och självklart är det något som även föräldrar behöver prata med sina barn om   !


Jupp, det var "dagens spya"...

ANNONS
Av Kicki - 16 april 2009 08:37

Helgen gav många fantastiska möjligheter till fotografering. En oslagbar färgkombination av citronfjäril och lila krokus! Jag försökte först "jaga" den gula skönheten runt i trädgården, men lyckades som först när jag helt enkelt väntade ut den lilla retstickan.

Att röka eller inte röka - det är frågan!

Kanske att jag ska vara tydlig med att jag sträckt mig så långt som till tjuvrökning någon gång i en dunkel tonår. Sedan vistas jag, som många nog redan har förstått, bland både häst- hund- och marsvinsfolk. Jag vet nu inte om jag egentligen har tillräckligt på fötter när jag påstår att många djurägare faktiskt också är rökare... Men bland mina vänner är det faktiskt bara de som är just djurägare som också röker. Det är dock sällan som jag upplever att det är något problem eftersom rökare idag är tämligen väldresserade. De smyger med andra ord oftast iväg och tar sin friska luft utomhus. "På min tid" när jag gick i grundskolan, så var det massiva antirök kampanjer och ANT som så småningom blev SANT-kampanjerna avlöste varandra (Snus-Alkohol-Narkotika-Tobak). Jag har fortfarande en plansch i mycket färskt minne av en ung vacker flicka som var aningens transparent. Den friska varianten hade lungor som vita liljor, och den röksjuka.... urk!


Ta en morot - not!

Vanligtvis så tänker jag inte ens på att somliga har detta ständiga gissel som följeslagare. Jag är tacksam över att jag aldrig blev tillräckligt modig för att ansluta mig till det tuffa gänget i rökrutan. Men idag när jag lyssnade på radion så kunde jag inte hjälpa att hjärncellerna började dra iväg på egen hand. Forskare har nämligen konstaterat att just rökning verkar få kroppen att fungera på motsatt sätt i ett avseende. Idag kanske inte det är så mycket SANT-kampanjer som man snubblar över, utan det är mer hälsoprofil, "sund själ i sund kropp", "du blir vad du äter" osv. Jag tycker att de hälsoströmningar som sköljer över oss idag är ganska sympatiska faktiskt. Vi kan själva till viss del påverka hur friska vi vill vara genom bland annat kosten. Om man äter 1/2 kg frukt och grönsaker varje dag så minskar man risken ganska kraftigt att bli drabbad av grovtarmscancer med upp till 25%. MEN, om man är rökare så ÖKAR i stället risken för att bli drabbad...


Ändan bak?

Så vad är kontentan av detta?? Jag har redan hört folk som jag kommer i kontakt med på jobbet säga något i stil med att "jag har aldrig trott riktigt på att frukt och grönt skulle vara sååå bra - vi har ju ätit kött och smör i alla tider" osv osv. En nyansierad läkare och tobaksforskare vid Karolinska Institutet Gunilla Bolinder, har dock fått kommentera uppgiften och menar att det kanske inte är morötterna som ökar risken, utan snarare att tobak ökar risk för cancer i allmänhet. Så, vad ska den förvirrade stackars rökaren göra? Sluta äta frukt och grönt - eller sluta röka? Ibland undrar jag om vi verkligen är mer högutvecklade än primaterna....


Är det någon som gått på att "frukt är godis..."/Kicki W

ANNONS
Av Kicki - 29 april 2008 16:50

Idag fungerar det fint att låta luften passera näshåla och luftrör! Jag har nog bara snytit mig två gånger än så länge... Fortfarande har jag dock en beslöjande mörk röst. Fortfarande säger folk till mig "nejmen - är du förkyld!". Fortfarande svarar jag hurtigt "detta är bara efterdyningar - FÖRRA VECKAN skulle du sett!". Men jag har klarat av min arbetsdag utan bakgrundstoner av huvudvärk. Sommaren är ju dessutom på besök, och sådant är ju alltid trevligt.


Nej nog om trivialiteter - eller? Jag har gjort den förvånande upptäckten gång på gång att det just är trivialiteter som "folk" vill läsa om. Man vill helt enkelt läsa om skoltrötta artonåringar som spyr ur sig hur fantastiskt jobbigt det kommer bli att plugga till provet i morgon. Man suger hemskt gärna i sig de käcka flickornas bloggande om vad DE tycker är "helt rätt" att spöka ut sig i till sommaren, eller vilken chic väska man bara inte KAAAN leva utan. Eller den trötta hemmafruns vedermödor med att få snuviga barn att ta medicin. Alltså - helt vardagligt dravel. Men hur bara KAN man dag efter dag släntra in på bloggar om "hur fulla jag och kompis X var igår".


Jag har alltså bloggsurfat för den som inte hängt med i mina tankar... Och utifrån min horisont så är det inte de bloggar som har något intressant eller tankeväckande som drar de stora skarorna... Jag BRYR mig verkligen inte om vad någon blondin tycker om Madonnas bästa hits! Och ARG blir jag när jag halkar in på dessa vanligtvis ganska rosa sidorna, lurad av en intressant bloggtitel. Jag förstår så innerligt väl att den som sitter och skriver i sin blogg har ett behov av det. Men det är just detta att bloggar som jag kan tycka är intressanta, fyndiga, tänkvärda, engagemangsväckande och som verkligen bidrar till att göra världen något större inte har fler besökare... Är vi verkligen så förslöade att det mesta vi kan klara av är ett badräktsmode inför stundande sommar. Det gör mig faktiskt bedrövad! Uppmaningen om att sätta ut ljus för Englas skull spred sig som en löpeld. Många hörde också uppmaningen. Men sen då? Har jag verkligen gjort vad jag har kunnat efter att ha letat reda på ett överblivet gammalt ljus och ställt i ett fönster!?


"Dagens låt" - vad är det för något? När det fortfarande finns skivor att köpa med Queen och Manfred Manns Earth band ;-).... Om nu någon bloggare av "dravelsidor" skulle känna sig träffade - så för all del. Fortsätt kära ni att skriva. Jag förstår så väl att man har detta uttrycksbehov! Jag är ju som sagt medlem i den klubben... Det är läsarna jag inte förstår mig på. På något sätt kan jag tycka att antalet besökare skulle stå i proportion till hur intressant det är. Och det är som sagt här som jag får skrämselhosta. OM det är så att intresset för nyaste nagellacksfärgen är så mycket mer intressant än hur tex vårt samhälle i stort fungerar utifrån enskilda personers perspektiv så blir åtminstone jag mörkrädd...


Surkärringen behöver verkligen komma ut på en tur... I skogen på sin häst! Jag är nog lite understimulerad, och då går energin åt till att uppröras ;-). Det blir så absurt bara. I ena bloggen kämpar en liten sparv med näbbar och klor för att finna en anledning att fortsätta kämpa lite till, och i andra bloggen diskuteras det livligt huruvida Carl Bildts kavaj på Idrottsgalan var ett genidrag eller höjden av smakbrist. Visst, jag har harklat mig en smula i denna blogg om joggingbrallor. Men min utgångspunkt var mer vilka signaler som folk i dylik utrustning trots allt sänder ut till sin omgivning. Jag kan känna mig lite bedrövad över just detta fenomen att man inte bryr sig ens om sig själv. Min önskan med min blogg är ju att du som läser ska beröras på något sätt. Ibland blir det med högst triviala saker, men lite som ett titthål in i min värld - såsom jag presenterar den. Men - lättsmält ska det tydligt vara. Ett ljus kan man ju tänka sig att rota fram, men sedan tillbaka till "min lista på bästa popartisterna"....


Ugh!/Kicki

Av Kicki - 13 mars 2008 14:26

Det är nog inte många som har undgått att det går en ganska spännande serie på SVT. Det handlar om en av "Sveriges sämsta skolor" där man plockat ut en klass som försökskaniner. De ska nämligen på tre månader förändra sin inställning till sig själva och sina möjligheter till prestationer, så de ska bli "Sveriges tredje bästa skola". Den är mycket intressant att följa, av många skäl. Maken, som är utbildad lärare, delar dock inte min entusiasm. Det är många år sedan han hade unga elever - men han har nog alltid varit ganska kritisk till hur skolan många gånger fungerar. Han tycker att det inte kommer fram några nyheter precis i programmet, och då behöver man inte lägga tid på att se det :-).


Själv är jag så otroligt fascinerad över samspelet mellan människor. Det är så ofta som rädslan ligger som ett hinder för att mötas och få till en förändring. Inom mitt eget gebit finns det en uppsjö av olika teorier på vad som krävs för att en människa ska må bra. KBT (kognitiv beteendeterapi) är väldigt i ropet och används både lite här och lite där i olika sammanhang. Men åter och åter igen så kommer man genom studier fram till samma sak. Jag tror inte det är någon skillnad på vad man har för proffesion. Det är MÖTET som är det betydelsefulla!! Alltså, sättet en människa känner att han/hon blir bemött på, och vilket förtroende man får. Man kan säkert hitta olika supermetoder som i vissa fall fungerar. Men utan engagerade behandlare/lärare/ledare så faller det lika platt som en utpyst ballong.


Den röda tråden hos dessa åtta superpedagoger är just deras angagemang! De tillåter liksom inte ungdomarna att lyckas sämre än de har förutsättningar för. Då kan man behöva lite olika "knep" för att nå dit. Uppmuntran och åte uppmuntran, men också väldigt tydliga gränser för vad som är ok. För att kunna vara tydligt på ett effektivt sätt så krävs det att man innan fått en relation som håller för det. Det ska inte finnas en skugga av misstanke att en gräns sätts för att man inte är tillräckligt omtyckt! Jag blir väldigt sugen på att få vara  med i processen!! Så underbart att få vara DÄR när Ala faktiskt kommer till gymnastiksalen för första gången på många år!! Tänk att få vara DÄR när man talar om för grabben att han lyckats super på sitt matteprov - och framför allt se den stora lyckan hos föräldrarna!!


Jag ser många paralleller till mitt eget jobb. Människor reser på sig och börjar söka sig nya vägar - vågar tro på sig själva. Det är helt underbart!! Det är otäckt så ofta människor "blir" vad andra ger förutsättningar för. Ibland tänker jag på min gamla lärare som en gång sa att "ni skötsamma flickor längst fram ska hålla er väl med de stökiga grabbarna längst bak - det är de som komme ge er jobb i framtiden! Med det ville han ha sagt att det är inte alltid som talanger får möjlighet att visas i skolan. Den stökige grabben kanske blir en alldeles lysande entreprenör! Det är inte alltid som det är bra för själen att vara "för lydig" heller ska gudarna veta!! De kommer till mig 30 år senare med ångestproblematik...! Stor eloge till alla er lärare som vågar plocka fram det ostyriga i eleverna - och låta dem få utvecklas på sitt sätt. Ni betyder otroligt mycket för era elever - inte bara som kunskapsförmedlare.


Hoppet lever!/Kicki

Av Kicki - 4 februari 2008 22:26

Ännu en gång inspirerar en av mina patienter mig att explodera i detta forum! Det är åtskilliga levnadsöden jag får ta del av som kurator på en vårdcentral. Det är slående hur lika många gånger människor trots allt är, även om de personligen känner sig väldigt ensamma i sina situationer. Många är fångade i en till synes hopplös situation, där "ödet" ofta upplevs ligga i andras händer. Det är inte helt ovanligt att dessa "andra" är chefen! Och inte ovanligt alls att chefen befinner sig inom kommunal förvaltning... Personer som är osäkra i sina yrkesroller, eller som försöker vara "kompis" samtidigt som man förväntas styra och vara chef över en organisation är sällan en tillgång för sina medarbetare. Det skapas så otroligt mycket outalade förväntningar/föreställningar, och på kvinnligt dominerade arbetsplatser blir det direkt förödande. Kvinnor har enligt min erfarenhet svårare att tala klarspråk och "snacka ur skägget" vad man egentligen tycker. Man är rädd att stöta sig, komma i dålig dager, verka besvärlig, komplicera för sina kollegor osv. Jag tror att det är dessa fenomen som gör att dåliga chefer lyckas hålla sig kvar såpass länge som de gör.


En av de större dropparna fick jag höra om idag. En "typisk" kvinna träffar mig för första gången. Hon jobbar på ett mycket typiskt kvinnojobb. Jag vet faktiskt inte en enda man som har det jobb som hon har... Ett typiskt ensamjobb, stort ansvar till liten lön. Just denna kvinna har haft det tufft många gånger genom livet, men har ändå lyckats med lite hjälp komma tillbaka. Olika omständigheter har dock gjort att hon under senaste halvåret är på väg nedåt igen. Den som har levt tillräckligt länge känner precis igen sig! Ingen lyckas undkomma hur länge som helst, när livet slår lite hårdare än vad man kanske klarar av. Kvinnan i fråga är ingen duvunge heller! Hon har ca 10 år kvar till pension, och har med andra ord en hel del att lära ungtuppar och unghöns i sin närhet genom sin livsvisdom.


Jag blir mycket beklämd - fortfarande! Jag "vänjer" mig aldrig! Människor i denna ålder "borde" kunna gå med huvudet högt och med visshet om att det faktiskt inte är helt tomt på erfarenhetskontot. Men så ser inte verkligheten ut för väldigt många! Just denna kvinna har av sin chef blivit tillrättavisad som en liten barnunge. Hon har presenterats en "att-göra-lista" med käcka förslag. Nu kunde man kanske förvänta sig att det gäller hur arbetet ska bedrivas, eller vilka utbildningar eller dyl som hon skulle må väl av att gå - men icke! Hon fick helt enkelt veta att hon "bör" gå ut och gå en timme/dag, banta, vattengympa, läsa goda böcker mm mm. Alltså tog sig denna chef friheten att "tycka" en himla massa om kvinnans disponering av sin fritid. Allt för att hon helt käckt skulle kunna ta sig an sina arbetsuppgifter med ihopbitet sinne, trots en djupare depression...


Vad är det som FÅR dessa omnipotenta personer att över huvud taget öppna mun i saker de inte begriper! Den "snällaste" tanken jag kan tänka är att de gått en kurs hos en överspeedad framgångskonsult, och fått ett gäng käcka men ack så billigt enkla lösningar på hur man "fixar en liten down". Ni vet, de där superkonsulterna som genom egen tragisk erfarenhet har lösningar på i princip de flesta problem man kan råka ut för. "Gör så här så blir du lycklig, rik, älskad, mm" eller vad det nu må vara. Sedan när blev det ett ansvar på chefen hur medarbetarna använder sin fritid? Det luktar gammal patronsanda här tycker jag! Håll fingrarna borta från människors liv! Inse att ditt jobb som chef bland annat är att pussla ihop jobbet som skall utföras när medarbetarna faktiskt blir sjuka! Det är troligtvis också därför som du har mer betalt! Att påstå till en medarbetare att de inte är välkomna tillbaka till jobbet förrän de kan gå in till 100% i sin uppgift är att vara lovligt dum år 2008!! Det fungerar inte alls så. Det är precis tvärt om faktiskt. Man ska tillbaka till jobb så fort som möjligt idag, men succesivt. Hur krångligt det nu än må bli för chefen att pussla ihop det. Jag har själv varit chef en gång i mitt tidigare liv, så jag vet hur trassligt det är!


Såja - nu kanske jag kan sova en smula... ;-)/Kicki

Av Kicki - 15 januari 2008 11:21

Dagens bild har inget över huvud taget med mitt inlägg att göra. Möjligtvis att det är mitt barn som sitter i sadeln, och detta barn går i skolan. För det är skolan som jag kommer reflektera över. Skolan är en mycket märklig arbetsplats egentligen. Vi har alla jobbat där! Kanske vi inte såg oss som arbetstagare i egentlig mening när vi befann oss i skolbänken. Men de facto kvarstår - vi gjorde ändå ett jobb! Det är så lätt att tycka både ditt och datt om skolans värld eftersom vi har egna referensramar i ämnet. Underbara lärare, hemska lärare, glada kamrater, elaka plågoandar, mysiga lokaler, trista lokaler, intressanta lektioner, meningslöst tidsfördriv. Handen på hjärtat - var befinner du dig på skalan? Och hur tror du att detta påverkar dig i din syn på skolan i allmänhet, och dina barns skolsituation i synnerhet? Om du inte har barn och aldrig tänker skaffa några, eller aldrig har tänkt tanken "när jag får barn så ska jag minsann...." så kanske du kan bespara dig den minut det tar att läsa resten av min blogg. Eller så väljer du att se dilemmat i det hela oavsett om man är personligt involverad eller inte!


Jag hade några sekunder över för några dagar sedan, och tillbringade dem med att surfa runt lite bland olika bloggare. Nu ska jag kanske genast sluta raljera över att min tid är så pressad och stressad hela tiden. Jag hinner ju trots allt att skriva här, nu och då! Men ibland känns det faktiskt som "stulen tid" då jag säkert borde gjort något mer samhällsnyttigt i stället ;-). De må vara med den saker hur det vill. Nu gjorde jag så i alla fall, och mina ögon föll på ett gammalt kärt ämne. Eller egentligen uppfattade jag det som att bloggaren/bloggarna försökte tota ihop flera ämnen i samma deg. Det hela handlade om avgifter i skolan. Vid första anblicken så kunde man skönja att detta skulle vara ett "problem" enbart för friskolor. Friskolor ska ju enligt lag vara avgiftsfria, så det är klart att det blir en väldigt smaskig nyhet om man nu lyckas nosa upp någon skola där man på ett smart sätt infört smygavgifter. Men det som det egentligen handlade om var dessa små och "oskyldiga" bidrag som föräldrar förväntas ge till olika aktiviteter inom skolans ansvarsområde.


Själv har jag mången gång blivit ganska irriterad! Jag har visserligen själv sett till att sätta fem barn till världen, men emellanåt är det ett halvtidsjobb att hålla koll på vilka som ska ha med sig "massäck hemifrån" eller busspengar eller teaterpengar eller.... När det gäller "reda pengar" så blir det ju väldigt tydligt att det är smygavgifter det handlar om. Skolan är numera såpass fattig att man inte kan låta alla barn få åka till simhallen någon gång då och då. Det inskränks enbart till de "lyckliga" som ännu inte lärt sig simma! Dessutom så förväntas föräldrarna bidra med pengar till äventyret när man nu varit så slarvig som att telningarna inte fått denna kunskap ändå. Att åka "hela klassen" till en teater eller på friluftsdag till skidbacken kostar pengar. Visserligen tas detta obligatoriskt och i demokratisk anda upp på föräldramötena till diskussion och beslut. Men den som kan bara så en bråkdel om psykologi kan ganska lätt räkna ut vilket beslutet alltid blir. "Självklart" ska ungarna få åka till skidbacken, utflykten, simhallen, teatern eller vad det nu för tillfället är som skall beslutas. Vi i min familje räknas nog inte som låginkomsttagare även om vi inte badar i pengar...! Men att hosta upp en försvarlig summa pengar, när man nu som sagt "råkat" skaffa sig ett antal ungar, kan vara nog så kännbart.


Jag läste mig till på div. bloggares sidor att de flesta av svenska folket tycker att det är helt OK att skolan tar för givet att sådana saker kostar. Det är någonstans här jag börjar gapa.... Första frågan i huvudet blir given - VILKA HAR SVARAT?? Det kan inte vara de familjer som jag för drygt 10 år sedan hade "på mitt bord" när jag jobbade som handläggare för socialbidrag!! Där var det stora problem varje gång något sådant här kom upp. Tänk tanken att som vuxen, myndig vårdnadshavare behöva gå till en myndighet och be om pengar till barnens teaterresa, studieresa som "alla" i 9:an gör" (osv). Det betyder alltså i klartext att den kommun som inte tycker sig ha råd att låta skolbarnen åka på dylika saker, också handlägger de fattigaste familjernas ekonomi och bedömer om dessa fattiga barn ska få åka på det kommuen inte tycker att skolan har råd till. Hoppas ni hängde med där i svängarna...


Jag tycker verkligen inte att det är självklart att hosta upp "fikapengar" nu och då! Men ska den diskussionen föras på ett föräldramöte??? Den stackars läraren gör ju bara det han/hon blivit ålagd att göra. Och ve den förälder som försiktigt antyder att det borde vara självklart att det skolan på skoltid ordnar med, också ska se till att det finns pengar att ordna det för! Det är inte socialbidragstagarna som redan står med mössan i hand som antyder det kan meddelas... De dyker inte ens upp på mötet! Att käckt konstatera att "om man inte var med på mötet får man skylla sig själv" är så syniskt att bara en riktigt självgod kan tänka så... Men, jag personligen orkar inte alltid vara denna "motvalls kärring" och tala "för någon annan". Ibland skulle jag dessutom behöva tala för mig själv...! Och då är vår familj inte ens i närheten av att kunna vara berättigade till socialbidrag... Jag tycker att det är ett grymt sätt att behandla oss föräldrar på. "Vi hade tänkt att åka bla bla bla, men ni kära föräldrar får naturligtvis säga om ni inte vill betala - så åker vi inte". Ändan sittar alltid bak - eller hur?!


Ni lärare som går till jobbet varje dag med eller utan leende på läpparna. Till er skulle jag bara vilja säga att jag tycker att ni gör ett fantastiskt jobb! Somliga av er skulle må bättre av att göra något annat, men de allra flesta är ändå beundransvärda! Det räcker att bara tänka sig in i hur det fungerar med de egna barnen i somliga situationer för att förstå att allt inte är så korvspadsenkelt. Men ni har också ett otroligt viktigt jobb! Inte bara att barnen lägger sin grund hos er för vad de ska ägna sina vuxna liv åt. Utan för att ni faktiskt förvaltar ett stort förtroende från alla oss föräldrar. Vi bara måste försöka lita på att ni gör så gott ni kan, och att ni tar hjälp när den egna förmågan inte längre räcker till. Ni behöver vara minst lika mycket socialarbetare emellanåt för att lyckas nå fram till den lilla trassliga ungens förmåga och hennes/hans behov. En god protion humor är säkert inte betydelselöst. Men framför allt, en självsäkerhet gentemot oss föräldrar. Vi må komma med alla våra "tyckanden" som oftast har sin grund i hur vi själva upplevde vår skoltid. Men det är NI lärare som gör jobbet, och som är experterna! Kanske att man skulle lämna diskussioner om pengar utanför klassrummet/föräldramötet? Kanske skulle ni vägra ta en sådan diskussion utan låta den föras mellan föräldrar-rektor? Bara en tanke...


Slut i rutan för idag!/Kicki

Av Kicki - 3 oktober 2007 18:25

Har du någon gång funderat på vad du skulle åstadkomma om du hade makt? Det verkar idag i debatten som om  makt är fult och skall bekämpas. Särskilt om det handlar om en politisk makt. Personligen gjorde jag en visit i maktens korridorer i min hemkommun, genom att under en period vara ersättare i Barn- och utbildningsnämnden. Anledningen till att jag tillslut hoppade av var att jag ville använda min lediga tid till annat som kändes mer angeläget. En politisk karriär kan inte jag kombinera med att vara mor till fem hemmavarande barn - kom jag på...


Nu går drevet igen - mediadrevet. Och precis som vanligt så är den omättlig på mänskligt tillkortakommanden och offentlig förnedring. Jag tycker inte ett dugg synd om människor som befinner sig i den ständiga skottgluggen för detta artilleri. Det är förmodligen alldeles självvalt och noga övervägt. De omger sig dessutom med sk. sakkunniga och rådgivare att luta sina ibland lite förvirrade idéer mot. Men jag fascineras ständigt av fenomenet! Vad får en människa att faktiskt riskera att utsätta sig för ett mediabombardemang? Vilken sund person lever gott med detta ständiga "hot"? Är alla fetischister som befinner sig på sådana poster? Man kan ju undra...


I den ständiga frågan om vem som bär skulden kommer den verkliga frågan i skymundan. VILL vi verkligen - svenska folket - sälja ut vår OMX-börs? Har personer som befinner sig i en visserligen utsatt men likväl yttersta makten verkligen mandat för allt de gör?


Klart förvirrande!/Kicki

Av Kicki - 17 augusti 2007 21:25

Fortsatt jobb idag. Visserligen har jag haft en ganska lång semester, men man blir lite fundersam... Jag hade förväntat mig "häcken full" idag när jag tittade på min besökslista på morgonen. Första hade visserligen ringt återbud dagen innan, men förutom det så var det TRE som "bara" uteblev. Eftersom jag har samtalstid i 45 minuter så blir det en ganska försvarlig del av min arbetsdag när tre inte kommer. Det blir lite "hack i skivan" då jag inte riktigt kan planera in något annat med så kort varsel som bara tar 45 minuter. Jag har ju inga väldiga högar av papper heller att ta mig an eftersom jag som sagt precis kommit tillbaka från semestern.


Desto trevligare var det på kvällen i stället! En väninna ringde upp mig för ett par dagar sedan och undrade om jag kunde följa med henne och vara "expertråd". Hon har nämligen kommit på den alldeles lysande idén att köpa häst! Vi hade en mycket trevlig fredagskväll i ett mycket exklusivt stall. För er som inte vet kan jag berätta att det "kryllar" av slott och stora gårdar runt Linköping. Det var vid ett av dessa som hästen var uppstallad. Man blir bara sååå sjuk när man kommer in i ett ljust, välplanerat och mycket smakfullt inrett stall. Det är annat än vårat "logstall" det..! Hästen synades i sömmarna och reds fram och tillbaka, fram och tillbaka. Oavsett om det blir ett köp eller inte så hade vi det mycket trevligt! Härliga människor med mycket humor, men ändå grundat i ett seriöst intresse av HÄST. Då har åtminstone jag roligt :-)


Kvällen avslutade "som vanligt" - jag somnade i soffan...


MÅSTE få ordning på min TV-störning.../Kicki

Presentation


Vad en modershjärta kan vara fyllt av.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Små hälsningar!

Följ bloggen

Följ GRABBMORSAN med Blogkeen
Följ GRABBMORSAN med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se