Det är drygt en vecka sedan jag bloggade senast.

Visst har jag mycket att göra, och visst kan det ibland kännas som att jag "stjäl" tid från något annat när jag sitter vid datorn. Men ibland blir liksom allt så obetydligt, även en blogg.

Ofattbart..!!

Det är en vecka sedan det hände nu. Närmare bestämt i torsdags förra veckan. Hemma hos mig var det en varm dag med flödande sol. En perfekt dag för att skura marsvinsburar med andra ord. Jag har gjort mobila hagar av kompostgaller till marsvinen att hägna in områden för det att beta på. Jag (eller egentligen min man..!) har helt enkelt sågat itu gallren på mitten och på så sätt fått galler som dels är lätta att trycka ner i marken, och dels inte är så höga så det blir besvärligt att böja sig ner och plocka upp ett marsvin. Där gallren stått tidigare (på norrsidan av huset) var det helt avbetat, och eftersom jag visste att det skulle ta flera timmar att skura marsvinslådor så tog jag tid till att flytta hagarna till ett nytt ställe. Det fick bli i en slänt där det växer mycket högt gräs med väldigt många olika örter. En perfekt marsvinehage med andra ord! Och mycket riktigt så blev mina små trasseltroll helt överlyckliga och började genast att göra tunnlar i gräset.

Det VAR som sagt en mycket solig och varm dag. Jag gick och tittade till dem med jämna mellanrum för att del se så ingen hade rymt, och dels se ifall jag behövde flytta på solskyddet jag hade riggat upp. Det tar lite tid att skura 15 marsvinslådor, så jag fick in lite rutin på att efter några lådor gå och titta på marsvinen. Jag började närma mig slutet, och skulle bara titta till de små grisarna för att sedan gå in och fika. Den syn som mötte mig då går inte att återge! Solskyddet hade blåst omkull, och runt omkring i hagarna låg mina älskade marsvin antingen redan döda eller döende. Sju av dem levde fortfarande men var väldigt medtagna och mer eller mindre bortdomnade. Jag sprang och hämtade kallt vatten och doppade ner dem i, och la dem sedan i skuggan med en handuk om. Det var bara två som överlevde...

Spillran kvar

Två av mina marsvin hade jag inte satt ut i hagarna. Jag brukar nämligen sätta alla hanar i en stor hage och alla honor i en annan. Men så har jag en hane som är en riktig slagskämpe, så han fick sitta tillsammans med sin fru på ett helt annat ställe - helt i skuggan. Det är alltså bara fyra marsvin kvar av min besättning på 30 ljuvliga marsvin... Jag har fortfarande svårt att riktigt förstå att det har hänt. Och det värsta är att det är mitt slarv som orsakade deras död! Stackars små liv! Jag hoppas innerligt att de domnade bort innan de hann och lida!!! De två som klarade sig är två honor som egentligen också sitter med hanar. Deras kavaljerer klarade sig inte, men dessa två var starkare.

SOLEN DÖDAR!!

Jag tror nog de flesta som håller på med marsvin vet att de lätt drabbas av värmeslag - det visste jag också! Men jag skulle verkligen vilja stryka under att de är EXTREMT känsliga för solen!! En varm bil är också rena dödsfällan. Det hade gått max en timme sedan jag tittade till dem tills dess att de var helt utslagna. Det kommer ta tid att komma igen......

Från en stor idiot!/Kicki

Min dag började lite märkligt. För en gång skull hade jag lyckats ta mig till sängen i såpass god tid att det såg ut som om jag skulle kunna få 8 timmars sömn! Dvs om jag steg upp kl. 7. Lite innan 6 vaknade jag och kände mig relativt "pigg". Men jag hade definitivt inte tänkt att kliva upp vid denna okristligt tidiga timme - när jag är ledig! Det var äldste sonen som rumsterade om på nedervåningen tillsammans med sin far. Han skulle ut i kriget igen... Eller FBU. Jag lyckades dock somna om, och kände mig ganska trygg med att mannen skulle väcka mig när han kom tillbaka igen efter att ha skjutsat sonen till tåget. Det hade i så fall blivit vid 7-tiden. Men jag vaknade av mig själv kvart i åtta! När jag kom ner så sa mannen lite trosskyldigt att han var precis på väg upp och väcka mig... Hur som haver så fick vi frukost tillsammans återen morgon, vilket ju alltid är trevligt.

Det märkliga med morgonen var helt enkelt att första gången jag vaknade kände jag mig nästan pigg. Andra gången var jag tung i huvudet och kroppen som om jag hade feber... Efter frukosten bar det ner till stallet. Maken hade redan fodrat, så alla tre flickorna var klara för att gå ut. Småflickorna tog jag ut först. Nu var det Wossnas tur att "leva apa"... Hon ville inte alls vara kvar själv i stallet. Men jag hade tänkt  mig en liten ridtur, och då fick hon finna sig i att vänta tills jag hade släppt ut hennes dotter och kompis. Vi fick en helt ljuvlig timme i skogen. Det skuttade upp både harar, rådjur och skogsfåglar - men det brydde vi oss inte nämnvärt om... Jag vill egentligen bara slippa möta vildsvin. Hästarna brukar reagera ganska kraftigt för grisdoft tycker jag. 

Hemma igen mockade jag stallet, och kände mig mycket duktig. Vid elva-tiden var jag inne igen och käkade lite. Sedan hade jag tänkt att ta itu med marsvinshuset.... Det var en varm morgon, men mulen. Men nu när jag gick ut så sken faktiskt solen en liten smula. Det fick mig att fatta det mindre kloka beslutet att släppa ut alla marsvin i sina utehagar för att jag på så sätt skulle kunna få undan lite smidigare med lådorna. När alla marsvin var ute, och alla lådorna var tömda på spån så hörde jag något som "sprakade" ute. När jag satte ut näsan så såg jag att det hade börjat regna med ett mycket fint regn. Vad göra!? Det var ju liksom inte möjligt att ta in alla marsvin igen, eftersom lådorna var tomma på spån, och i våldsamt stort behov av att skuras! Mannen ryckte ut till undsättning (vad gjorde vi utan karlar...?) och drog fram ett enormt stort plastskynke. Det var stort nog så det täckte hela hagarna, men de små rara grisarna hade ju hunnit och bli blöta i alla fall...

När väl plasten var på plats, så öppnades himlen! Det var inte längre ett litet "fint regn" som kom ner, utan det störtade ner! Jag blev rejält blöt, och fick gå in och byta och föna håret... När jag gick ut igen fick jag anledning att pröva min helt nyinköpta regnrock med sydväst. Mannen och ett par av barnen var på Överskottsbolaget i Skänninge - tydligen enda stället i Sverige som ÖB har millitärsaker numera - och hade inhandlat denna eminenta utrustning för endast 35,- styck! Sicken underbart bra regnrock!!! Och jag har haft användning av den resten av dagen sedan!! För tro inte att det bara var en liten skur som kom... Nix! Det regnar fortfarande! Jag fick koncentrera mig på att få klart alla lådor, vilket tog sin lilla tid. Jag fick ju torka varje låda från regnvatten, vilket visade sig vara ett ganska tidsödande arbete. När så ÄNTLIGEN alla små grisar hade fått komma in igen hade det gått flera timmar av regnande. Visserligen satt de under plast, men de var ju fuktiga ändå.

När jag tog in hästarna så huttrade de tu arabiska fullbloden ganska rejält.. Det bidde till att plocka på dem fleacetäcken samt vintertäckena ovanpå. Jag ska snart gå ner och ta av dem detta och ersätta det med stalltäcken i stället. Vårt stall är INTE ett varmt stall, då det är tillfälligt inhyst på nedre delen av logen. Det är med andra ord lika kallt där som ute - och mycket väl ventilerat! För det mesta är det mycket bra för dem, men när de är helt genomsura så blir det lite väl kallt när det fläktar... I morgon känner jag det riktigt lyxigt att inte behöva tänka en tanke på att städa marsvinsburar! Underbart! Jag lär få sitta med min deklaration hela dagen istället...

Frågan är vad som är värst.../Kicki 

Jag blev bara så sugen på att sitta och leka lite med foton... Det fick bli min lilla lunkahona "Poppys" Lottie som blev utsatt denna gång :-). Hon är black/golden med ett vitt bakben. Jag tycker att hon är söt naturligtvis ... vad annat är att vänta från en uppfödare? Hon är faktiskt till salu denna sockerpingla, men tills rätt köpare dyker upp så gör det ingenting alls att hon hoppar omkring i min låda så länge!

På marsvinsfronten är det annars ganska trögt... Razzmuzz mår fortfarande väldigt bra, och han kommer flytta till de andra i lådan tillsammans med sin mamma nu i helgen. Jag hoppas att det kommer gå bra - och jag tror faktiskt det! MEN, jag hade ju väntat att sex honor skulle spruta ut sötnosar vid denna tid. Två har ju fått som sagt, och fyra... Tja, EN av dem är jag säker på är dräktig - Klackebo´s Cecilia, min svarta skönhet. Men för de andra tre så verkar det vara tomt :-(. Jag ska ta mig en funderare i helgen när alla burar är skurade, och planera hur parningarna ska se ut framöver. Goldie och Fairy blir ju ett i sommar, så jag vill kanske gärna att de får ungar innan....

Planera går ju!/Kicki

Idag har jag förmodligen varit livräddare! Efter en härlig sovmorgon klev jag upp lite innan halv nio. Efter att ha ätit min frukost framför TV:n i lugn och ro gick jag tillslut ut till alla djuren. När jag kom in till marsvinen såg jag genast att min söta grey goldenargente-hona hade fött! I spånet låg en STOR hane - tillsynes livlös. Han var delvis rengjord, men det kunde lika gärna ha varit någon av de andra två honorna i lådan som gjort det. Den lille var alldeles kall, så jag tog upp honom och gnodde ganska bryskt på honom. Han skrek i högan sky - vilket jag tyckte var ett gott tecken :-). Sedan fick han bo under mina tröjor mot min hud ett bra tag. Tillslut var han såpass varm att han började röra lite mer på sig.

Den förvirrade modern har jag hämtat in. Hon får sitta i en minimal bur med sin lille son nu ett par dagar så får vi se hur det går. Jag har mjölkat henne och sugit upp dropparna med en liten spruta. Detta har jag sedan sprutat in i munnen på Razzmuzz, och faktiskt har han piggnat på sig rejält! Som väl är så är det en kraftig bit på en bit över 100 g. Jag håller tummarna att han klarar sig. Han ser rejält krullig och fin ut i pälsen och är white/grey!

En uppfödares vedermödor.../Kicki

Bilden föreställer ett marsvin av rasen skinny. Tyvärr var jag inte allert nog att ta reda på vad de rara grisarna har för namn när jag fotade dem. Personligen så föredrar jag när marsvinen behåller kläderna på - rejält dessutom, men denna pojke är riktigt fin! Det går liksom inte dölja något med pälsen ;-) Det är fortfarande på utställningen i Gammalkil utanför Linköping från 1 mars, som bilderna är tagna.

Jag är helt klart "avelstokig"! Det slog mig för några år sedan att jag aldrig ägt ett djur utan att det blivit ungar av det tillslut... Det började redan på akvarietiden. På 70-talet hade "varenda unge" ett grumligt akvarium på sina rum. Vårt stod faktiskt i hallen till hela familjens glädje. Efter att ha avverkat de obligatoriska scalarerna och slöjstjärtarna med sällskap av en och annan neontetra, så insåg jag att det fann fiskar som det inte var så svåra att få att föröka sig. Till denna skara hörde bland annat palettcikliderna, och ett avelspar införskaffades till vårt 65 liter stora akvarium... Och visst blev det yngel! Likaså förökade sig våra platys och svärdbärare sig glatt också. Riktigt roligt var det, och jag gick in för det med hull och hår. När jag var i 20-års åldern införskaffade jag mig två långhåriga marsvin från stadens zoologiska affär. Det var självklart en hane och hona - så det bidde två små ljuvliga bebisar där också! Det roliga tog dock slut snabbt när lillebrorsans flickvän fick allvarliga astmabesvär och inte kunde vistas i vårt hus över huvud taget...

Bara några få år senare kom hundarna in i mitt liv. Eller rättare sagt så kom en tik in i mitt liv. Jag hade en hanhund sedan tidigare. Rasen var långhårig collie, och så var kenneln "Westline" född! Det har blivit totalt fem kullar av denna ljuvliga ras. Min sista tik gick bort i somras pga ålder. Att det inte blev fler kullar beror helt enkelt på att jag började föröka mig själv.... Jag är skyldig till totalt tre föl, och hade långt framskridna planer på att börja lite smått med hästuppfödning i mycket liten skala. Detta tills jag insåg att tiden inte fanns.... Katterna har skött sitt sexliv helt och hållet på egen hand. Där har arbetsinsatsen i stället varit att försöka hitta de små "kräken" ;-). Vi har mycket sociala och trevliga katter, precis så lagom intresserade av att bli klappade som jag tycker om. Jag vill INTE ha dem i knät, och där vill inte helle våra katter vara - basta.

Och så till sist så är cirkeln på något sätt sluten. Marsvin har åter intagit bostaden ;-). Denna gång så satsar jag verkligen, och det är hur kul som helst att kunna ägna sig åt avel med rimlig arbetsinsats! För tillfället har jag tre små gullungar som är en vecka gamla nu. Men ytterligare fem honor är dräktiga, så jag väntar med stor spänning på vad som skall komma! Det ÄR verkligen något speciellt med att gå i väntans tider ;-)....

Uppfödare i själen!/Kicki

Här kommer ett kort från  BIS-final. Jag har redan glömt om det var juniorerna eller seniorerna... Jag TROR det var juniorerna eftersom det var Jens som dömde. Hur som haver, så finns ett antal trevliga marsvin uppställda på detta långbord. De är rysligt små att beskåda på detta kort - jag vet! Men det ger kanske en liten bild av hur det ser ut på en marsvinsutställning. Fler kort på enskilda individer kommer framöver.

Idag har jag varit med näst äldste sonen på hans hoppträning med Wossna. Suck - hon springer fort mitt vackra sto... Maxhöjden för henne låg väl idag på 105 - 110 cm tror jag, och det är ju inget som bekymrar henne nämnvärt. Men, hon kan vara riktigt "ful" och lägga in en "Wossnanit" precis framför ett hinder. Hittills har sonen alltid suttit kvar i sadeln där jag stupar som en fälld fura...

Innan detta satt jag och väntade på ett trasigt tåg! Det tog mig ytterligare en timme att komma hem idag. Tågets säkerhetssystem hade packat ihop, och vi hann inte ens utanför Linköping innan vi tillslut fick backa tillbaka för att ta en extrainsatt buss istället. Det tog mig alltså 2,5 timma idag att komma hem... Eller, jag åkte direkt till ridhuset när jag kom till Kisa. Så HEMMA var jag inte förrän klockan var över halv tio...

Nattinatti/Kicki

Så är det då redan måndagkväll (natt). Swisch säger det bara om timmarna nu för tiden i mitt liv! Jag trivs med mitt liv - inte tu tal om annat, men måste det gå så hiskeligt fort? Jag har laddat i flera dagar känns det som, för att ta tag i bloggandet igen. Planen var att skriva så fort som möjligt efter utställningen i Linköping i lördags - och det har jag väl egentligen gjort också... Det är det där lilla löjliga ordet "möjligt" som irriterar likt en sten i skon. Jag FATTAR inte att det ska vara så svårt att få orken/tiden att räcka till för att skriva några ynkliga rader här...

Lördagen började jag med att försova mig - rejält! Jag hade lovat att hjälpa till på utställningen med det jag tyckte mig vara kvalificerad att göra. Att leta löss i marsvinspäls ansåg jag vara över min nivå... Eller snarare över mina ögons nivå! Mina armar har börjat bli märkbart korta. Men pricka av i katalogen vilka marsvin som var strukna, och vilka som hade checkat in, tyckte jag mig klara av. Så där satt jag i min röda kavaj och letade febrilt mellan "selfar" och "skinnys". Men jag redde trots allt ut det med god hjälp av tålmodiga utställare. Men - tillbaka till sängen! Min klocka (mobil) väckte mig vid halv sex precis som jag hade planerat. Kvart i sju var planen att jag och en av sönerna skulle åka hemifrån. Jag skulle nämligen släppa av honom i Kisa, då han skulle fortsätta till Stockholm till en karatetävling. De skulle åka vid 7 från Kisa. Jag gick dock inte upp när mobilen tjöt... Jag somnade helt sonika om, och vaknade med det där bekanta rycket TIO I SJU!! Sonens klocka var för tillfället förkyld, och hade inte gett ett endaste litet pip ifrån sig. Vi har 1,5 mil till Kisa. Jag och sonen gick alltså upp tio i sju. Kvart över sju var sonen i Kisa! Då hade vi hunnit äta frukost, borsta tänder, packa bilen och ta oss 1,5 mil. Det är bäst att inte fråga mig hur det gick till....

Jag kom trots allt i god tid till utställningen ändå... Förutom att jag gjorde skumma markeringar i utställningskatalogen framför alla olika marsvins namn, så debuterade jag dessutom som domarsekreterare i marsvins-sammanhang! Jag satt och skrev för Jens Lindgren - en mycket aktad uppfödare och domare i marsvinskretsar. Det var mycket trevligt, och Jens var på ett strålande humör hela dagen. Jag har fungerat som domarsekreterare både på hundutställningar och hästutställningar - flera gånger dessutom, men det är ju alltid lite pirrigt när man inte riktigt har "total koll" på hur det egentligen ska gå till. Jag hade dessutom tre marsvin själv med mig som jag ställde ut. Kardemumma var lite mjällig i hårbotten på kvällen innan, samt att han lyckats kissa ner sitt släp lite rejält. Jag var helt enkelt tvungn att bada honom. Men han fick trots detta 87p av 100 möjliga vilket jag nog ändå är ganska nöjd med. Varför det inte är bra att bada lunkaryor dagen innan en utställning? Jooo - pälsen ska vara STRÄV och inte babymjuk... Kardemummans 2 månader yngre helbror hade precis blivit såpass stor att han kunde ställas ut. Domaren tyckte sig först hitta en extravirvel, men bestämde sig tillslut för att det var en sk. "delning" i pälsen - och dömde ner honom ganska rjält pga detta. Annars var det bra ;-). Lottie är fortfarande ganska liten och "klen" för sin ålder, så hon fick inte så höga poäng hon heller. Hur det nu än var så var dagen vansinnigt trevlig! MEN. Det var inte bara officiell utställning med utställare från lite alla möjliga håll. Det var dessutom KM för oss som bor i Östras lokalområde. Som lingon på moset hade man smaskat i ordentligt och passade på att ha ÅRSMÖTE i Östras lokalområde som en käck avslutning på dagen. Diskussionerna gick stundtals höga, och inte många "rediga" tankar kunde formuleras på ett tillräckligt kreativt sätt för att dölja personens i fråga stora trötthet. Vi satt alla tillslut och sneglade i kors...

Söndagen fick jag ägna mig åt marsvinsburar... Jag stressade inte precis med det, och då gick det också helt riktigt åt större delen av dagen. Det kan ju ha viss betydelse att jag inte klev ur sängen förrän närmare 11 på förmiddagen! Kände mig nästan som en käck tonåring igen :-). Den där tunga tröttheten satt dessutom kvar i kroppen hela dagen - precis som det var i begynnelsen av det glada 80-talet! Jag hade verkligen planerat in en ridtur också frampå kvällskvisten. Men si av detta blevo intet! Det var väl lika så bra egentligen. Förmodligen hade jag ramlat av min kära häst! Jag hade väl helt enkelt somnat i sadeln...

Idag har jag så först varit en tur till en av de vårdcentraler jag jobbar på. Jag hade bara 2 besök inbokade på förmiddagen. På eftermiddagen var det öppet hus på Beroendekliniken i Linköping, som fått nya trevliga lokaler att husera i. Upplägget var mycket bra. De bjöd nämligen på sex olika föreläsningar på lite olika teman. Så jag har lyssnat på tre otroligt kunniga och engagerade föreläsare/läkare/sjuksköterskor som talat om opiatmissbruk, kvinnor och alkohol samt tablettmissbruk. Mycket intressant, och sååå inspirerande att lyssna på riktiga proffs som brinner för sitt jobb! Kvällen har avslutats på sedvanligt vis - nämligen i ridhuset. Det gör jag varje måndag, och då är jag, som vanligt, ridlärare för den som mot all förmodan skulle ha missat detta! Men det var så KALLT i kväll!!! Tårna var helt väck, och fingrarna har jag inte mjukat upp ÄN!

Drabad av "romansjukan"/Kicki

Tja, är det inte stora djur, så är det ganska små..! Under veckan som har gått så har min marsvinshona Tindragårdens Mumaln fått sina bebisar. Det bidde två grabbar och en tös. Alla marsvinsungar är ju bara så helt bedårande söta, men lunkaryorna är nog ett strå vassare! De är helt "färdiga" när de föds, och tumlar runt i lådan från första stund. Det ser ganska komiskt ut när de kämpar järnet för att ta sig över ett höstrå. Jag är väldigt glad över denna kullen - liksom alla kullar som föds här!

I morgon, eller rättare sagt - lite senare idag, åker jag till MARSVINSUTSTÄLLNING! Dedu - Killfröken - bit i det! Rapport om detta kommer naturligtvis så småningom... Själv ska jag ställa ut tre av mina trasselbollar, och det är faktiskt riktigt spännande! Det kan ju kanske nästan var lite löjligt att åka iväg med små keldjur, och låta dem bli hårt granskade och bedömda, för att sedan låta sig hunsas i en viss hirarkisk ordning beroende på domarens tyckande. Men - så är det - och det är KUL! Det är ju bättre om man bekänner sin galenskap... Fast jag kan tänka mig värre saker att använda sin dyra fritid till. Blogga om mode tex...!! För mig fullständigt intelligentbifriat. Vilken TUR att människan inte är allt för homogen!!

I kväll tillbringade jag en underbar stund i sadeln på min underbara häst. Så jag känner mig ganska laddad inför morgondagens uppgift. Wossna fick igång sina motorer ordentligt, och det är en så otroligt häftig upplevelse när bakbenen på hästen börjar surra igång på allvar. Det blir som en explosion likt raketmotorer när man väl har kommit dit! Minsta drivning framåt och Wossna formligen SKJUTER ifrån med en sådan kraft att man nästan kastas bakåt. Det kan vara lite svårt att få det eldiga fullblodet att ta halvhalterna på ett mjukt sätt efter sådana urladdningar - men bara GISSA vilka ökade traver det blir..!! Sedan att ryttaren behöver minska ner på kroppshyddan pinsamt märkbart, samt att en och annan muskel skulle behöva var lite mer tränad för uppgiften tänker jag inte skriva om ;-).

Nej - nu MÅSTE jag gå och sova!/Kicki