Åtskilliga gånger har jag sjungit hästens lov i min blogg. För länge sedan insåg jag att det var min form av terapi. Tillsammans med hästarna så lägger man bekymren åt sidan. Det häftiga är att vi som träffas med hästarna i fokus, gör samma sak. Där spelar det inte så stor roll om man "är" något i andra sammanhang. Det är samvaron med de stora djuren, samt koncentrationen på sin kommunikation med dem som är den gemensamma länken. Eftersom jag i stort sett hela mitt vuxna liv haft djur av olika slag, och också varit aktiv med djuren så kan jag ju se att det är genomgående för de flesta. Det spelar ingen roll om det är på en apellplan på Brukshundklubben, i en utställningslokal med marsvinen eller i ett ridhus med hästarna - "inför djuren är vi alla lika" :-). Antal högskolepoäng osv är helt ointressant i dessa sammanhang.

Den som följt med i min blogg under ett tag förstår varåt det lutar ;-). Jag hade som sagt ridlektion i gårkväll, och då blir det ofelbart en viss betoning på denna aktivitet såhär dagen efter...! Vanligtvis är det sex ridelever i "min" lektionsgrupp, men igår var det ytterligare en med. Det lite roliga i sammanhangen är bland annat att i princip en hel familj är med och rider. Mor och två döttrar ingår ju som standard, men igår var även pappa med. Han började rida i höstas efter, vad jag kan tänka mig, viss påtryckning från resten av familjen... Men han är inte ovillig alls! Det som är så häftigt med just denne man är att han har utvecklats i sin ridning i rekordhastighet! Han är i princip totalt orädd (tävlar SM i fallskärmshoppning...!), har väldigt god balans OCH kondition. En sådan där typ som man egentligen bara borde avsky.... Igår satt han på en relativt nyligen omskolad "travare" med för "travarna" typiskt utseende. Med andra ord har denna hästen enormt långa bakben som den inte riktigt är kompis med... Mamma i familjen satt bekvämt nedsjunken i sadeln på min egen Wossna. Döttrarna uppflugna på varsin ponny, varav den ena är deras egen. Sedan har vi en väldigt glad och positiv tjej som kämpat länge med både sitt mod och sin balans. Till vardags är hon musiker. Hon jobbade hårt och intensivt på en D-ponny som är välutbildad men otroligt lat! Nästa adept är en ganska tystlåten kvinna, men väldigt seriös. Frågar man så får man svar på tal, men hon har inte behov av att höra sin egen röst nu och då (till skillnad från mig då...). Hon är en av de jag avundssjukt betraktar - eftersom hon är relativt nätt. Såpass nätt att hon kan rida vår C-ponny Tips utan att riskera bli anmäld för djurplågeri. Sista deltagaren är en av alla dessa hästtjejer som blivit stora :-). Med andra ord är hon nog äldst i gänget och har tagit upp ridandet igen efter längre tids uppehåll.

Som jag nämnde igår så vek vi skänklar... De fick helt enkelt öva rörelsen skänkelvikning på ett kanske lite mindre traditionellt sätt. Skänklar är helt enkelt ett annat namn för ryttarens ben! När man pratar om ben i ridsammanhang så menar man alltid hästens ben. Lite kort så är skänkelvikning en rörelse där hästen förflyttar sig i sidledes. "Krabbgång" skulle man ju kunna kalla det också ;-). Hästen ska inte gå rakt åt sidan, utan röra sig framåt-åt sidan. Det som brukar vara problem för orutinerade ryttare är att tänka på att man faktiskt ska gå framåt också. Det blir gärna att de är så koncentrerade på att få hästen att gå åt sidan så de glömmer bort att också driva på framåt. Tänk er ett ridhus. Vårt ridhus är rektangulärt 20m x 40m. Ryttarna rider antingen på spåret vilket betyder att man rider helt nära väggarna runt ridhuset, eller i olika ridvägar, dvs olika förutbestämda "mönster". Sedan kan man hitta på "egna" mönster också för att träna speciella saker. Så gjorde jag igår. Eller - HELT egen är ju inte idén... Jag har snappat upp det någonstans ifrån.

För att kunna träna just att korrekt använda den sidförande skänkeln gjorde vi på ett litet specielt sätt. Från mitten av kortsidan fick eleverna skära av hörnet och rida rakt emot väggen på långsidan. Istället för att låta hästen gå ut på spåret med både fram- och bakbenen, så fick de hålla kvar hästarna i vinkeln mot väggen, och låta hästarna fortsätta längs med väggen med bakbenen innanför spåret och frambenen på spåret. Inga hästar är ju så dumma att de med vett och vilja springer med huvudet före rakt in i väggen, utan självklart börjar de att flytta sig längs med väggen. Det är här som den sidförande skänkeln kommer in och gör jobbet. Man talar alltså om för hästen att den ska förflytta sig i sidled längs väggen med hjälp av sina skänklar (trycker hårdare mot hästens sida med den ena skänkeln så hästen flyttar "sig bort" från skänkeln), samt att man visar lite vägen med sin hand. Ska man alltså få hästen att flytta sig undan vänster skänkel så trycker man hårdare med just vänster skänkel och visar vägen lite med höger hand. Har man en vägg "som tar emot" så kan man också rida på framåt. O hoppsan - bäst att sluta innan det blir en lärobok i ridning!

Summan av kardemumman blev i alla fall att jag var mycket nöjd med mina glada elever. Till och med lillasyster sken som en sol! Hästarna var otroligt nöjda med sig själva när vi tillslut avslutade det hela, och frustandet ville nästan inte ta slut :-). Det brukar betyda att de faktiskt varit koncentrerade de också, och släpper lite på anspänningen när man saktar av till skritt och ger dem fria tyglar. Det låter så härligt, och oavsett vad man hade för bekymmer som kliade bakom pannbenet när man kom till stallet, så har man fått en ordentlig paus ifrån det i alla fall! Som sagt - ren och skär terapi!

Långrandiga jag.../Kicki

I dagarna tu har jag varit fjättrad vid mitt bolster... Nästan så jag börjar känna mig som "Iprenmannen" :-). I går (torsdag) hade jag plågor i både huvud och rygg och kunde ganska snart konstatera att det inte skulle fungera att ta sig till jobbet. På kvällen var det hoppträning med Wossna och 16:årige sonen, för Staffan Lind. Jag var dock ganska upptagen med att bedriva min emellanåt ganska intensiva "gratistaxi för egenhändigt avlade barn". Han som ska fylla 15 i sommar behövde på lämpligt sätt ta sig från fotbollsträningen och till hemmet. Naturligtvis skulle det krocka med hoppningen. Väl preparerad med Ipren lyckades jag genomföra mitt uppdrag! Wossna och son kom riktigt bra överens kan meddelas. Men stundtals blev märren riktigt förgrymmad på att hon inte fick bestämma farten...

Idag (fredag) var det inte riktigt lika eländigt med kroppen. Men ändå tillräckligt eländigt för att jag inte såg det som genomförbart att framför allt ta mig till och från jobbet. Det gick inte åt lika många Ipren idag, men nu börjar jag nästan känna mig "hög" i stället..! Sängläge har jag haft idag trots allt, och sovit ganska mycket. Tyvärr så straffar sig sådant i andra änden av dagen - när man egentligen ska sova. Denna afton, eller kanske snarare eftermiddag var det så sonen som snart blir 11 som var i farten över hinder. Ponnyn var Tips, och båda ses susa över ett rättuppstående på kortet, som är någon gång ifrån i somras.

I vanliga fall missar jag 11-åringens hoppträningar varannan fredag. Jag kommer nämligen inte hem förrän över en timme efter att träningen är slut... Men idag släpade jag mig alltså iväg. Det var ganska komplicerade övningar egentligen. De skulle hoppa ur en båge och vända upp mot ett par av hindren genom att nästan svänga tillbaka. Tänk er som att vända genom en volt ungefär, och så står hindret i mitten av volten. Tips kan bli ursinnigt stark ibland, och då rår inte små 11-åriga tarmar till armar så mycket på den gyllene fuxen... Men sonen blir inte rädd numera när sådant händer, utan "ruskar till i truten" på sin ponny och kör vidare. Helt klart måste jag göra slag i saken NU och faktiskt leta reda på pelhambettet som jag sagt att jag ska göra ganska länge nu. Det är ett skarpare bett än det han har (ett tredelat tränsbett), med skänklar som ger hävstångseffekt. Tips har haft detta bett tidigare, men alltid med deltatygel på. Egentligen blir hästar hämmade av starka bett i truten i hoppning, men hellre det och att det kan bli lite vettig ridning. Sonen hoppar bara Lätt D och Lätt C på Tips i alla fall, så då spelar det ingen roll.

Jag orkade bara inte att rida själv idag. Och det är egentligen ingen god idé att rida på Wossna när man har huvudvärk! Det blir bara pannkaka av det ändå i så fall. Om man inte är ute i skogen då förståss, men när inte huvudet känns som det är på skaft så rider jag ogärna ut ensam. Jag får innerligt hoppas att det kommer kännas betydligt bättre i morgon! Då är det nämligen dressyrträning för Ulla Wadeborn igen! Jag har tvingat Wossna att acceptera sporrar nu i några veckor. Hon är inte helt nöjd än faktiskt, och kan blixtsnabbt dra bak öronen och piska ilsket med svansen om hon tycker att min skänkel blir för tydlig. Men det går betydligt bättre än vad det gjorde i början! Dessa märrar... Men vacker är hon min häst - och lyhörd och entusiastisk! Det blir till att fläta en sk. "inbakad fläta" av hennes man i morgon tror jag. Dels är det betydligt elegantare (vill ju gärna göra intryck - eeh?) och dels har manen blivit ganska risig i vinter. Hon har annars en mycket vacker och lång man - men inte nu av någon märklig anleding.

Morgondagen kommer dessutom bestå i att städa/skura marsvinsburar... Men det är helt underbart när det är klart och det doftar härligt av rent spån inne i marsvinshuset blandat med friskt hö! Och gissa om de små grisarna blir nöjda se´n! Man brukar höra små förnöjsamma kutter under höhögen, eller trassliga marsvin som hoppar som ystra kalvar på grönbete. Det är allt värt lite jobb :-).

Djuren och jag../Kicki

Jag tycker faktiskt att jag är ganska priviliegerad som får ägna måndagskvällarna åt ridelever! Det är ofantligt roligt att undervisa egentligen :-)! Båda mina föräldrar är lärare (...), så jag kanske skulle ha satsat på lärarbanan i stället. Äpplet faller tydligen inte allt för långt från päronträdet sägs det ju. När det gäller att undervisa i ridning så sätts ytterligare saker på prov. Dels behöver man faktiskt förstå ganska väl hur en häst fungerar. Det kanske inte är så otippat ;-). Men det är en stor fördel att också känna till hur människor fungerar. Vad är det som gör att man kan ta till sig kunskap och omedelbart överföra det i praktisk handling? Och dessutom få ett relativt stort djur att också förstå! Man brukar ju säga att en orutinerad ryttare ska rida en rutinerad häst. Men jag tror nog att vår ridskola inte är så våldsamt unik när jag kan konstatera att vårt hästmaterial kanske inte är så våldsamt välutbildade och "trygga i sig själva" att man kan utropa dem till fantastiska läromästare. Det är i stället en flora av individer med olika förutsättningar. Det går inte att vara så generell som man skulle önska vara, när den ena hästen är otroligt känslig för all typ av hjälper och den andra i princip inte bryr sig ett dugg!

Igår var det hopplektion, och jag hade satt upp tre låga inder längs med medellinjen. Hindren stod uppställda så de måste hoppas i bågar, och alltså inte i en rad. Svårigheten med en sådan här övning är att framför allt planera vägen och i princip styra i varje steg hästen tar. Idealet är naturligtvis att man hoppar i tre stora jämna bågar över hela ridbanan, men det lätta är ack så svårt! Till en början fick mina pigga elever träna in den ideala vägen i bågarna, genom att trava runt. Det är lätt att tappa fokus totalt och bara bryta ihop i okontrollerat asgarv...! Här har vi allt från det pigga halvblodet som varit ute tidigare i sitt liv och tävlat upp till 1,40 m i alla fall i hoppning, som inte kan se annat än ett hinder när det ligger en bom på backen mellan två plastblock. Alltså skall ett sådant tas i galopp och med ett STORT skutt över. Till den i storlek något mindre ponnyn som mest tycker att vi människor är ett gäng höns som hittar på de mest tokiga saker. Alltså ska man helst gå förbi, eller ännu hellre - stanna precis innan och bajsa!

Att förvänta sig att detta gäng ska kunna ta samma svängar - fast i galopp, kanske är att ta i en smula. I synnerhet när det dessutom krävs att ryttaren hjälper sin häst att byta galopp över mitthindret eftersom man där byter varv. Det var här någon stans som halvblodet fick "spunk"! Yuiihaaa!! sa hon när det äntligen blev ett "riktigt" hinder då bommen åkte upp ca 30 cm från backen... Visst - hon galopperade genom bågarna, och hennes stora tävlingsrutin hjälpte henne (alltså INTE ryttaren..) att byta galopp också, men sedan tog det snudd på två varv i ridhuset att få stopp på glädjen. I går var hon dessutom avgjort den som hade längst ben av de fyrbenta, så det går kanske rimligtvis lätt att föreställa sig att hennes tempo var ett annat än de övrigas...! Tja, hur som helst. Alla tog sig trots allt runt på mer eller mindre galant vis. Och alla var relativt nöjda efteråt också - utom då "lillasyster" åter igen. Men denna gången varade inte åskmålnet så vansinnigt länge över hennes huvud, utan hon kunde faktiskt minnas att första delen av lektionen var lysande!

Det är TUR jag har "mina" hästar som lättar upp mitt sinne emellanåt/Kicki

Nu får alla faktiskt "förlåta"...! Men nu bara måste jag använda mig av skåpmat till kort i alla fall. Det är sonen och mitt arabsto Wossna i höstas när de var på sin sista hopptävling, det sk. "Kindamästerskapet". Dagens blogg kommer nämligen handla om detta gråa, fantastiska arabiska sto. Jag hade verkligen inte en aning vilken pärla jag köpte för elva år sedan! Då var hon en liten ranglig ettåring med något sammetslikt i ögonen. Jag köpte faktiskt ett par ögon!

Igår var det jag som blev drillad. Det är faktiskt så att ryttaren drillas mer än hästen, fast vi alla som rider TROR att det är hästarna vi ger "en omgång". Jag har tidigare nämnt att jag har börjat rida för en nygammal tränare. Faktum är att jag red för henne redan på min gamla Vetlandatid. Joo, jag är född och uppvuxen i denna så av skam filade stad. Jag har till och med jobbat på det numera riksbekanta socialkontor! Men det är mååånga år sedan... Louice var inte ens född då. Men då - när jag var en ridskoleunge som förtvivlat försökte övervinna den skräck jag så ofta faktiskt kände - så hade jag en ridlärare (av många...) som hette Ulla Wadeborn. Hon har ännu kvar sitt vackra namn, och tro mig - hon har inte ändrat utseende ETT DUGG! Då menar jag inte frisyr och sådana där små detaljer, utan till ålder... Hon må ha legat i formalin under dessa år som förflutit sedan jag slutade på Vetlandaortens ridskola.

Det är på hästen man märker tränarens kvalité! Igår flöt Wossna fram som hon aldrig i sitt tolvåriga liv någonsinn gjort! Med riktigt härligt schwung i steget och riktigt framme på tygeln bara svävade hon och jag runt i ridhuset. Det var som att befinna sig i en underbar dröm! Det mest fantastiska var att det var lilla jag som satt i sadeln och ingen "superryttare". Tänk vad enkelt saker och ting är, om man bara gör rätt! Det är trots detta ganska långt kvar tills jag känner att vi har ut på tävlingsbanorna att göra. Vi behöver båda bli trygga i att jobba på detta sätt, och framför allt behövs det kondition...! Mest från min sida :-).

Idag var det så dags för nästa tränarpass. Då var det hoppning som gällde. Jag har också nämnt honom vid namn då jag tycker att han bör få all uppmärksamhet han kan få. Sonen tränar hoppning för Staffan Lindh, och det fungerar också väldigt bra. Det är inte höjden på hindren som imponerar på Staffan. Det är vägen emellan som är det väsentliga. Idag fick ungen (nåja - han är 15 år) rida med sk. gramantyglar för att hjälpa Wossna att jobba med ryggen. Hon blev riktigt ordentligt märrsur några gånger då sonen med gramantyglarnas hjälp fick betydligt effektivare skänklar. En gramantygel är helt enkelt extratyglar som man håller i handen precis som vanliga tyglar. Det som skiljer är att de är betydligt längre och sitter inte fast i bettringarna. De går från ryttarens hand genom bettringarna och ner mellan frambenen på hästen, för att slutligen sättas fast i sadelgjorden under hästens mage. Man har vanliga tyglar också, så ryttaren har alltså två tyglar att hålla ordning på. Gramantyglarna hindrar hästen från att slänga upp huvudet och sänka ryggen. Precis det Wossna behöver hjälp med (och många många andra arabiska fullblod också!!).

Jag ska avsluta "dagens visa" nu faktiskt. Jag vill bara ännu en gång jubla över hur underbart det är att rida i allmänhet, och på Wossna i synnerhet. Sonen sjöng på samma vers som jag kan meddelas :-). Han var otroligt nöjd och glad eftersom hoppträningen hade gått riktigt bra.

Gnägg på er!/Kicki

Jag har en ynka ridlektion i veckan nu mera. Den infaller mellan 19.30 och 20.30 måndagkvällar. Förra terminen hann jag med två, men inte nu alltså. Det är mestadels vuxna elever i gruppen, men två är undantag. Det är två systrar på 9 och 11 år. Dessa små gullungar har gått från klarhet till klarhet, och det har varit väldigt roligt att få följa dem i deras utveckling. Den äldre av dem har börjat att komma på "hemligheten" och har inte svårt för det mesta att hitta knapparna. Den yngre glappar det för lite fortfarande.

I kväll var första ridlektionen för terminen, och jag ville börja lite "snällt" med ganska enkla övningar men ack så nödvändiga! Till en början fick de helt enkelt - i skritt - öva på hur man byter spöhand! Kan verka helt onödigt då "alla kan ju det" ändå... Jo pyttsan! Vi fortsatte sedan med den våldsamt svåra övningen "ledande tygeltag". Något som man också kanske kan tycka att folk som ridit i några år borde ha kläm på... Jo pyttsan! Efter detta jobbade vi på de två stora volterna och de fick "byta om volt" med jämna mellanrum. Också busenkelt... Jo pyttsan!

Alla jobbade på som "attan", och jackor och tröjor for av i strid ström. Alla utom minsta syster gullunge. Hon bröt av många gånger och blev skrittandes i mitten av "sin" volt. Jag kunde nog ana att det inte berodde på trötthet och plötsligt stort behov av att hämta andan. Den minen har jag sett allt för många gånger när de stora blå effektivt döljs bakom en ljus lugg. Jag lät henne dock vara, och hoppades att hon skulle komma över vad-det-nu-var hon behövde komma över.

Detta lilla flickebarn har kommit till en avsats! Hon börjar bli "för duktig" för att nöja sig med att bara styra runt lite i lyckan över att få sitta på en häst. Men hon är inte tillräckligt duktig för att själv kunna sätta fingret på vad det egentligen är som inte fungerar. Hon står helt enkelt inför den ganska jobbiga uppgiften att utvecklas! Hon har att välja på att ta det jobbiga klivet upp en nivå, eller backa och "nöja sig". Det är inte ett lätt val för en 9-åring att göra!! Vem som helst kan ju förstå att det kostar energi och humör!

På slutet när alla skulle trava av sina hästar så började hennes ponny att verkligen ge med sig och jobba med ryggverkan och schwung i steget. Då bryter flickebarnet bara ihop... Hon har inte riktigt kommit så långt att hon vet att det är just detta som man eftersträvar, utan hon tyckte bara att ponnyn blev fullständigt helt hopplös när han började bli lite mer gungig att sitta på och sökte ett stadigare stöd i tyglarna. Hon har inte så många kilo att "sätta emot" detta lilla ljusa ilska barn :-).

Jag funderade en ganska god stund i stallet efteråt hur jag skulle gå tillväga. Att låta henne få åka hem med denna hemska känsla i magen var liksom inget alternativ. Samtidigt så är hon som en vägg när hon tjurar ihop. Känns som hon är "totalt onåbar". Nu är hon (lyckligtvis!) såpass väluppfostrad att hon ändå tar hand om sin häst och sköter sin bit på ett snyggt sätt. Men tårarna trillade förargligt längs hennes kinder. Det är mer än vad en frilansande ridlärande kurator står ut med...! Jag bestämde mig för att ändå ge det ett försök.

Vill du prata? Det finns bara ett givet svar på en såpass idiotisk fråga... Ett häftigt skakande på huvudet med blicken stint ner istallgolvet. Men min öppning var ändå gjord. "Men jag vill prata med dig, och jag tror vi behöver prata med varandra du och jag - när tycker du att vi ska göra det i stället?" Listen lyckades! Hon stannade lite trevande och visade tydligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle göra nu.

Vi fick ett riktigt RIKTIGT bra samtal där hon verkligen tillslut lyssnade på mig. Det hela avslutades med att hon helt spontant föll mig om halsen och kramade mig hårt hårt. Jag hoppas att ni som läser och är vuxna har fått uppleva denna makalösa känsla när ett barn så totalt öppnar sig och visar ett naket förtroende! Det är en skör gåva som absolut inte får missbrukas. Sådana stunder är värt all stress och hastiga "mackor på vägen till ridlektionerna". Vi har numera en överenskommelse om att hon ska tala om för mig när hon börjar känna sin ilska bubbla, så hon får "springa och ställa sig i hörnet" (...Lindeman!) och bubbla av sig först innan jag ställer ytterligare krav på henne.

Eftersom jag bara har grabbar själv så vet jag att jag kan vara lite tuff ibland. Hemma är det liksom bara raka rör som gäller.... Jag kör samma stil mot tjejer också, och tar inte särskilt stor hänsyn till att de blir putta och sura. Sådant behöver övervinnas också anser jag. Det är nog egentligen det som gör att hästar och ridning är så suveränt för tjejer! Det är ingen ynka-pynka-sport, utan man får bara finna sig i vissa saker - punkt slut! Att övervinna sig själv och våga kliva ur sitt skal och utvecklas är stort! Till och med när man är 9 år. Att få vara den som lotsat den lilla ilskebaggen ut ur skalet är om möjligt ännu större!!

Fatta att jag är lycklig i kväll!/Kicki

(Bilden föreställer en av mina fösta uppfödningar av lunkarya. Han är bara sååå underbar, och jag kan emellanåt ångra att jag sålde honom. Han är nästan exakt 4 månader på bilden)

Precis hemma igen efter en tur till ridhuset. Igår hopptränade sonen första gången för säsongen, och det blev väldigt mycket gymnastikövningar. Otroligt nyttigt för både häst och ryttare. Wossna såg mer eller mindre stelopererad ut... och sonen fick verkligen kämpa järnet för att få till saker och ting utan att hästen bara sprang ifrån problemet. Hon håller precis på att gå ur brunst nu också så då är hon naturligtvis extra "märrig". Men han fick till det riktigt bra på slutet. Själv var han djupt missnöjd, men för första gången så såg jag min unge jobba riktigt målmedvetet, och inte ge sig förrän han fått hästen med sig.

I kväll har jag dressageat. Näste ridande son var med och red sin ponny Tips. Denne herre bestämde sig från början att absolut inte gå i närheten av "spökhörnet" och började backa och tramsa när den lille sonen försökte få styr på det hela. Redan när vi skrittade fram så bytte han och jag hästar med varandra... Wossna var SÅÅÅ nöjd med att ha en snart 11-årig grabb i sadeln. Tips var kanske mindre nöjd med att få en snart 43-årig kärring i sin... Han lyckades absolut inte med sina "flykt" försök, och tillslut gav han  med sig. "Jaja - du vinner!"  Och som genom ett trollslag så fungerar allt helt plötsligt. Lillungen hade börjat att trava, och jobbade tillslut med övergångar skritt - trav - skritt - trav på stora volten. Wossna såg mycket nöjd och avslappnad ut. När vi bytte hästar igen, så var Wossna framriden och uppvärmd så det var bara för mig att börja jobba :-)!

Det är så fantastiskt skönt att rida! Du som inte provat på ännnu borde verkligen komma till skott och göra det! Denna magiska känsla man får i hela kroppen när en oidentifierbar mental kontakt upprättas mellan mig och hästen är bara så makalös!! Wossna var inte "sitt bästa" i kväll, men det jag bad henne om gjorde hon, och jag kunde dessutom pressa ganska rejält att det dessutom skulle utföras med precision. Mitt problem är att hon är ganska stel i sidorna och slänger gärna ut baken när man går in på ett lite mindre voltspår, alternativt att hon sänker  ryggen och skjuter ut bogen- eller försöker göra dessa saker. Jag har inte några större problem att korrigera henne, men idag var hon ganska sur över mina skänklar och piskade med svansen och drog öronen bakåt. Men det är bara att tänka "kvinnor..." och rida vidare ;-)... Alla män förstår precis!

Såhär nersjunken i en alltför hård och obekväm kontorstol så finns känslan fortfarande kvar. Det är bara så helt fantastiskt att ha tillgång till en häst och kunna rida "ohämmat" när man vill/har tid! Det tillsammans  med skogspromenader med hunden är det avgjort bästa sättet för mig att se ljusare på min tillvaro igen! INGET kan slå det! Det var ett mycket skönt sätt att avsluta en ganska jobbig och påfrestande vecka på. Det känns bra att ta nya krafttag inför morgondagen. Då väntar flera olyckliga människor på sin kurator, och jag kan nästan lova att de får en ännu mer proffesionell och skärpt samtalsterapeut när denna har fått rida sin häst kvällen innan ;-). Det är verkligen en win-win situation!

Hästtjejer blir aldrig för stora!/Kicki

Det fungerar varje gång - alltid! Jag kände ett stort behov idag av att få vara snäll mot mig själv. Jag har inte ekonomi för att gå och shoppa loss i dessa stunder. Jag vet faktiskt inte om jag skulle må så mycket bättre heller efter att planlöst gått runt i diverse affärer, och fylla bilen med allehanda påsar med impulsköpt innehåll. Nej, jag vet att jag INTE mår bättre av det! Jag får bara ont i rygg och huvud av sådana aktiviteter. (Blir nästan lätt illamående bara att skriva om det ...)

En variant är annars att ligga som en mosad sill i TV-soffan och inte göra ett skapandes grand! Men även denna övning kräver sina attribut. I mitt fall är det åter ryggen som göre sig påmind. Dessutom har jag inte lyckats bli av med mina x-kromosomer till den grad att jag med hyfsat gott samvete skulle kunna ägna mig åt sådan gärning.

Jag kanske SKULLE kunna ha råd till obehärskad köpmani om inte om fanns. I mitt fall är det hästarna som sätter definitivt P för sådant. Det är dit shoppingpengarna i stället går. Och TUR är ju det!! För det är just på hästryggen som jag finner denna inre ro som är så svår att finna på annat håll. Det är helt omöjligt att fortfarade låta orons hesa korpar sitta kvar i huvudet när man befinner sig i en sadel på hästryggen. Det blir liksom inget av den så helt avgörande kommunikationen med det ädla djuret då.

Så idag har jag alltså suttit på mitt mycket kära arabsto och bara njutit! Jag hade dessutom ridkompisar med mig i form av två av mina ridelever - mor och dotter. Dottern satt på vår ponny Tips och försökte att inte bryta ihop helt... Tillslut bytte vi helt enkelt hästar med varandra. Liten flicka 9 år sätter sig så upp på arabiskt fullblod 157 cm hög. Något rund 42 årig kvinna sätter sig så i sadeln på en korsningsponny 134 cm hög. Något som inte stämmer här...?

Resultatet blev i alla fall riktigt lyckat! Den lilla flickan lyste som en sol, och travade runt på mitt ädla fullblod med något saligt i blicken. Själv fick jag den tidigare något flaxiga ponnyn riktigt mjuk och fin. Liten flicka hoppade tillslut upp på ponnyn igen - och se "som genom ett trollslag" gick det "helt plötsligt" rikgt bra! Det är i sådana stunder som jag känner mig riktigt nöjd med mig själv... ;-). Och INGET mina kära vänner, går upp emot att göra någon annan glad! Snacka om att vara snäll mot sig själv!

Mors!/Kicki