Min dag började i ridhuset! Eller, jag vaknade givetvis hemma! Men sedan släntrade jag snabbt iväg till ridhuset. De som hade stalljouren hade inte hunnit ta ut alla hästar, så både Tips och Wossna stod inne. Det betydde att jag snabbt bestämde mig för att rida även Tips! Det är ganska länge sedan jag gjorde det, och jag var LYCKLIG när jag ridit färdigt på honom. Tips är en C-ponny som bara mäter 134 cm över havet. Men han är väldigt viktbärande och stadig, och känns mer som att rida stor häst än en ponny! Han gjorde till slut sitt bästa, och jag var riktigt nöjd med honom.

Efter Tips var det Wossnas tur. Jag upptäckte samma sekund som jag satte mig på hennes rygg den stora fördelen av att faktiskt rida en liten ponny innan. Wossna verkade nämligen otroligt stor plötsligt :-). Hon mäter annars ca 156 cm i mankhöjd, och är alltså ganska lien för att räknas som "stor häst". Jag var tillslut mycket nöjd med henne också. Bland annat så minskade jag traven REJÄLT så hon nästan piafferade på stället. Hon hade verkligen energi i steget, och verkade tycka det vara roligt att jag gjorde något annat än "det gamla vanliga" öppna, minska/öka volterna i diverse gångarter samt lit annat tänjande och böjande.

En liten tur till Konsum efter ridningen, och sedan bar det iväg hem. Där väntade lite marsvinslådor att bli rena, och sedan var det duschen som gällde! Mina föräldrar kom till kl. 20 och då var maten faktiskt färdig! Vi åt köttfondue (eller hur det stavas...!) med ägg, sill och potatis till. Vi blev alla mätta och goa, och hade GOD tid på oss innan vi skulle bege oss till kyrkan. Klockan 23 var det så midnattsmässa, och vår son nr. 3 skulle alltså döpas! Det var otroligt högtidligt och fint alltsammans. Alla konfirmander var ditkommenderade, och några flickor ett par rader bakom oss fann hela gudstjänsten otroligt uppmuntrande tydligen, då de fnissade konstant i EN TIMMES TID! Just då kändes det som en välsignelse att jag bara fått söner...

Dopet var väldigt stämningsfullt och jag tyckte nog att prästen gjorde det till ett mycket personligt tillfälle för de båda dopkandidaterna. Jag har faktiskt aldrig varit med om "vuxendop" i Svenska kyrkan förut, utan det har varit i frikyrkan som jag har varit. Inga av våra barn är barndöpta då vi tycker att de ska få avgöra en sådan sak själva. Därför är det ju extra roligt när den snart 15-årige sonen faktiskt alldeles själv har kommit fram till att han vill vara döpt. Gudstjänsten var klar på en timme, så 00.20 var vi tillbaka hemma igen. Tio minuter senare låg jag i sängen ;-)

Burr FY vad kallt det har blivit!/Kicki

Det är bara inte klokt!! Jag tycker verkligen inte att jag är speciellt "gammal" eller ens sliten (ehh - kanske det sista är med en viss förnekelse just idag...). Men idag har dagen kommit som verkade vara sååå långt borta. För 18 år sedan var den EXTREMT långt borta! Då föddes nämligen vår äldste son... Han tog nästan ett dygn på sig att kravla sig ut, och sista krystfasen höll på i 3 timmar... Men ut kom han - och har skänkt oss SÅ mycken glädje sedan dess. Jag är alltså mor till en "vuxen" son numera - myndig "och allt". På måndag ska parveln iväg och skriva upp för sitt körkort, och sedan rasslar det antagligen bara iväg...

Det är helt klart en nackdel när man har många barn tätt. Jag har inte riktigt följt med i utvecklingen hos de äldsta. Jag tycker det var typ i höstas som myndlingen började ettan i skolan. Men - det är åtskilliga år sedan! Jag har den ofantliga förmånen att få ha en riktigt go och härlig relation till alla mina barn. Det kan ju tyckas som en självklarhet, men det är det MIN SJÄL inte! Jag pratar med olyckliga föräldrar i princip varje vecka som har det på ett helt annat sätt. Föräldrar vars ungdomar gör våldsam revolt och på olika sätt försöker få föräldrarna att verkligen känna sig usla. Jag kramar ofta om mina stora grabbar och talar om hur stolt och glad jag är över dem, och att de skänker mig mycket glädje. Det är sannerligen något att vara tacksam över!

Vad gör då denne son som så "helt plötsligt" blivit stor. Joo, han är och leker krig på försvarets bekostnad... Han har under denna terminen gått med i FBU (Frivilliga befälsutbildningen) på Malmen i Linköping... Ja, ni förstår kanske av min beskrivning att jag har lite svårt att ta detta på så stort allvar. Inte så att jag tycker att det sonen gör är löjligt, men jag tycker kanske att det är märkligt att göra krig till något "häftigt" och "cool". Man kan ju tro att dessa "umbäranden" som de unga adepterna få utstå skulle vara avskräckande - men det har faktiskt helt motsatt verkan. Han är så stollt över sin gröna utrustning och svarta kängor. De två sönerna som kommer efter har gått med i Malmens ungdomsmusikkår, och blivit utrustade på liknande vis. Vad gör då dessa "stridisar" när de är hemma? Jooo, de tar sina soft airguns och tar på sig skidglasögon OCH sin millitära utrustning och går ut i den Östgötska skogen och leker! En lek som dessutom de små bröderna kan vara med i OCH deras kompisar... Tja, ni kanske förstår att jag har lite svårt att se det seriösa i engagemanget... Hur som haver så blir det lite familjefest i kväll när sonen anländer från fältet.

Marsvinet på bilden TROR jag är av rasen "rex". Men jag ser å andra sidan inte skillnad på en rex och teddy då deras pälsar är i princip identiska. Denna runda gris var också med på BIS-bordet, och jag har nu fått klart för mig att det var seniorer... Färgen heter silveragouti/vit och jag tycker verkligen att "den" är läcker!

Är det ett utslag av att jag faktiskt nog måste anse mig som vuxen nu..? För när blir man det? Inträffar det kanske det magiska ögonblick man fylle 18 år? Jag vet inte ens om jag kommer ihåg hur det var när jag fyllde 18... Det känns så ofantligt långt borta. Jag har levt mer än dubbelt så lång tid redan. Det känns som om jag varit småbarnsförälder "i hela mitt liv" nästan, och nu plötsligt går allt i stället med en rasande fart åt andra hållet. Jag tror faktiskt att jag har varit så dum att jag trodde det skulle bli några år med någon slags lugn och ro där barnen var barn, och jag och min man var föräldrar. Ungefär lika statiskt som att läsa en gammal barnbok. Där är det ingen som blir äldre, utan "Pippi" fyller fortfarande 10 år även 40 år senare...

Men i ett enda huj så är alla småbarn som bortblåsta! Det jag börjar inse är att det är just det som är nackdelen med att ha fått sina barn tätt! Antingen är "alla" bebisar, eller så är "alla" tonåringar. Den där lugna tiden med ett gäng mellanstadiebarn omkring sig har aldrig och kommer aldrig finnas. Missförstå mig inte nu - jag vill verkligen inte montera upp skötbordet igen! Men det där lite småmysiga med att sitta och pyssla med sin 10-åring och få vara med i hans liv och kompisar har liksom inte infunnit sig hos mig. När äldste sonen var 10 så hade han fyra yngre bröder, varav den yngste var ett! Det säger sig ju självt att "mysfaktorn" blir lite störd då. Nu har jag visserligen en som snart fyller 9 och en som snart fyller 11, men då har jag å andra sidan två herrar i andra änden som håller på/snart ska övningsköra!

Men herregud, mitt barn blir faktiskt myndig om ett par månader! Och hur gick det egentligen till?? Det var ju bara några timmar sedan han satt och vrålade i badkaret av rädsla för att få vatten i ansiktet när jag tvättade hans hår!! Det är ju för väl att vi har kvar EN sängråtta i alla fall! Minstingen kommer fortfarande mycket gärna mitt i natten och kryper ner emellan mig och mannen. Det är en obeskrivlig känsla när hans små tunna armar slingrar sig runt min hals och han trycker sig tätt mot mig. Låt gå att det ganska snart blir olidligt varmt. Den lilla stund innan svettningarna bryter fram är bara LJUVLIG! Inte kände jag så när han som snart har eget körkort gjorde samma sak! Då var det våndan över att SNART kommer svetten lacka som helt tog överhand då... Så dum man är! Så otroligt lite man begriper innan år har öppnat upp för visdomen. Det är bara en tidsfråga innan jag är kortast i familjen. Jag måste inte ha ett övertag i cetimetrar, det är inte det. Men det hade ju varit trevligt att vara såpass med i nuet under processen så jag inte bara vaknade upp en dag och hade tre gängliga tonåringar drällandes i huset. De är så stora - och ändå så små! Vad vet de om livet?

En sak har jag helt klart för mig! Ungarna kommer frigöra sig från mig! För de äldste så har processen redan startat. Men lika solklart inser jag också mer och mer att JAG kommer nog aldrig frigöra mig från dem! Man får bara hoppas att jag blir såpass förnuftig att jag orkar med att se att de måste göra sina egna val. När jag blir drabbad av sådana här funderingar så känner jag verkligen med alla dessa par som av olika anledningar själva saknar förmåga att skaffa barn. Tänk så mycket oro man missar! Och tänk så mycket glädje man slipper... Barn är inte allt! Naturligtvis inte! Men mycket...

En mor/Kicki

En av våra små katter sitter på bron till groventrén och kisar mot solen. Kortet är ifrån den soliga söndagen som passerades i helgen. Av solen har vi inte sett röken sedan dess...! Åter tillbaka till halkig gjyttja och klafsande grusgångar. Det är nästan så man längtar lite efter asfalt! Jag vet inte om jag kan skylla solen för att ett par av mina barn har ont i halsen. Men helt klart blev de lurade ut i det vackra vädret precis som jag. Och dubbellurade dessutom! Man fick nämligen lätt intrycket av att det var betydligt varmare ute än vad det egentligen var. Idag är det faktiskt hela 10 grader varmare än vad det var i söndags, men jag fryser i alla fall mer.

Det är fortfarande grottlikt mörkt på mornarna när ungarna släntrar iväg till bussen. Jag har lagt märke till att det faktiskt har blivit "inne" att använda reflexvästar i alla möjliga sammanhang nu för tiden. Det var ju bara de som "idiotsprang" längs med landsvägarna (livsfarligt!) tidigare som av nöden tvungen hade krängt på sig en sådan. Men idag ser jag dessa västar på betydligt fler. Mannen på hundpromenad mitt inne i samhället, barnet som cyklar till en kompis på eftermiddagen (dock utan hjälm...), väninnorna som tar sin dagliga (?) promenad till styrka och höjt flås, ryttaren som ändå kommer befinna sig i de djupa skogarna hela ridturen igenom, osv osv. Jag har kanske inte lyckats att förmå mina egna telningar att kränga på sig detta otroligt smarta plagg, men det kanske kommer. Mannen informerade resten av familjen om att han numera lagt just reflexvästar i varje bil, ifall man skulle bli ståendes vid någon vägkant i mörkret.

Ett visst hopp om att livet trots allt är på väg tillbaka har tänts hos mig denna vecka. Det är fortfarande kvar ett uns av dagsljus vid halv fem på eftermiddagarna nu har jag märkt. Denna grådystra vinter har verkligen tagit på kuratorns nerver! På landet är ALLT kladdigt på grund av avsaknad av torrt väder. Jag upptäckte till min fasa när jag satt på tåget i morse att jag klivit i kattskit! Det var så dags att göra något åt det då... Jag höll på att bli överkörd av en dragspelsbuss när jag frenetiskt försökte göra mig av med den illaluktande sörjan mot en trottoarkant. Det är häktiskt på resecentrum i Linköping vid halvåtta tiden på mornarna...

Näst äldste sonen imponerade storligen på mig när jag slank in på hans rum i går kväll. Han satt med en redovisning om Jehovas Vittnen som han skulle hålla idag. "På min tid" var det overhead på sin höjd man kunde imponera sin lärare med. Men nu är det Powerpoint! Sonens största problem var att hitta ett usb-minne som han kunde forsla sitt arbete i. Han hade gjort en riktigt snygg presentation och dessutom använt sig av lite "spejsad" teknik. Jag blev mållös! Jag började att fråga "NÄR har du lärt...." men slutade innan meningen var färdiguttalad. Det är bara att inse att man inte hänger med i vare sig sina egna barns utveckling, eller skolans metoder. Faktum är att eleverna vanligtvis är så otroligt mycket duktigare på data och IT än sina ämneslärare, så det krävs lärare med en god portion ödmjukhet och självsäkerhet för att våga använda tekniken. Det går med blixtens hastighet vid datorerna även för min nioåring.

Idag har jag planer på att vara lite kreativ när jag kommer hem. Först behöver jag dock ta mig an två boxar i stallet i behov av att bli av med lite gödsel. Sedan får jag ägna lite tid åt några marsvinslådor - helst minst tre - som också är i stort behov av rengöring. Kanske att jag kommer ägna mig åt att läsa en berättelse jag fått av en patient till mig som för övrigt är författare, lite senare på kvällen. Men det gäller att lyckas hålla ögonen öppna bara...

Usch vad jag är trött på regn!/Kicki

Jag har gjort det igen! Jag måste nog börja inse att jag faktiskt tycker om att ha häcken full - trots att jag egentligen uppfattar mig själv som ganska lat! Jag städar inte ihjäl mig, skaffar inte "strykarmbåge", har inte frysen full av hembakat osv. Med andra ord är jag nog inte "en riktig kvinna". För att vara helt ärlig så är hushållsarbete mer jämställt med straffarbete... Det är ju märkligt att man trots det ändå väger just hushållsarbete som värdefullt arbete man bör ägna sig åt...

Min tid ägnas åt andra saker. Barnen tar naturligtvis en viss del av tiden, men jag är långt ifrån en curlingmorsa! Jag kan skjutsa - men inte mer! Ska ungarna rida, får de också vanligtvis ta hand om det praktiska runt omkring, om det inte är tidspress och man behöver göra flera saker samtidigt för att inte bli för sen. (Det händer....!) Djuren tar ju naturligtvis också sin beskärda del av tiden. Det finns stunder då jag faktiskt skulle tycka att det vore väldigt bekvämt att bo i en stor och härlig lägenhet mitt i centrala Linköping med gångavstånd till "allt" - UTAN djur! Jobbet tar också en avsevärd del av min tid, men nu är jag ju lite julledig.

Jag har tagit på mig att ordna med det musikaliska. Jag pratar då om svärmors begravning. Vi i familjen (jag och de flesta av ungarna) kommer framföra tre olika musikinslag. Men eftersom vi spelar så vitt skilda instrument, så finns det naturligtvis inget skrivet för just den typ av uppsättning som vi råkar ha. Jag har gjort det förr, suttit vid mitt musikprogram Sibelius och komponerat, men då för keyboard, trumpet och trombon. Inte så värst komplicerat då det i princip blir tvåstämmigt och ackord för piano. Men NU! Ensambeln kommer bestå av trumpet, trombon, sopranblockflöjt, altblockflöjt och fiol! Och det ska helst vara klart tills i morgon... Och jag lovar, jag har inte en timmes utbildning i att komponera... Det blir till att försöka lita på sitt gehör!

Jag vet inte vad det är som driver mig till sådana här saker..! Jag sydde min egen brudklänning, tja, förr sydde jag i princip allt jag skulle ha på mig vid lite speciella tillfällen, jag sitter och knåpar med min hemsida helt själv osv osv. Ni kanske fattar galoppen. Det handlar verkligen INTE om att få dunkar i ryggen av "alla" och höra hur duktig jag är. Det är snarare så att jag inte förstår varför man ska låta andra göra det "när man kan själv" (jovisst...) OM vi nu vill spela ihop, och det inte finns något skrivet till oss - så varför be någon som egentligen kan? Risken är ju dessutom att resultatet skulle bli bättre ;-).

Så här sitter jag nu vid datorn och försöker få sammanhang i linjer och "pluttar". (För er som vet hur ett notpapper ser ut). Det blir till att hoppa över en välbehövlig tidig sänggång i kväll - också.

När jag skulle födas trodde många att mamma väntade tvillingar. Det "ligger i släkten" med tvillingar, och mor var tydligen ENORM. När jag var 12 år bröt jag benent pga en systa i skelettet. Doktorn kunde berätta att sådana kunde betyda att jag kanske egentligen skulle haft en tvilling.... Jag tror på något sätt att jag ÄR tvilling, det är bara det att "vi" bor i samma kropp. På något sätt hamnar jag i situationer HELA TIDEN där det egentligen krävs två personer för att hinna med det jag föresatt mig att göra.

Bäst att sluta blogga idag då kanske/Kicki

Jaha, nu är det faktiskt slut - på riktigt... Min lilla svärmor dog i torsdags eftermiddag. Hela familjen åkte till henne och tog ett sista farväl. Det var en sorgsen skara som radade upp sig vid sängen. Personalen hade lagt små blommor (av plast) på huvudkudden och dem tog näst yngste sonen och stoppade i farmors hår i stället. Hon blev mycket finare så faktiskt. Det har blivit så konstigt tomt! Svärfar gick bort för 10 år sedan.

En av mina väninnor har råkat ut för det gräsligaste en mor kan göra! Hennes 19:årige son dog bara helt plötsligt i sängen... Det är outhärdligt att ens tänka tanken!! Det har varit luciagudstjänst i vår lilla bykyrka (från 1250-talet!!) i kväll, och hon och hennes familj var närvarande. Det finns bara inte ord att säga i en sådan stund! "Beklaga sorgen" - det räcker liksom inte till... Begravning på fredag. Helt absurt mitt uppe i allt julförberedelse. Så här kan det faktiskt kännas som det kan kvitta när det känns som dystrast.

I morgon åker min familj till mina föräldrar. Jag är lycklig nog att ha båda kvar i livet. Det känns extra viktigt att tänka lite mer på sina nära och kära nu. Man vet aldrig hur länge man får ha dem hos sig!

/Kicki