Underbar film om fina arabhingstar. Musiken är kanske nååågot påträngande.. Skruva ner volymen och NJUT av bilderna!

Här rullar timmarna iväg må jag säga...

Andra advent kom, och sprang med vansinnig fart bort igen. Huset är fullständigt upp och ner nu sedan maken har fått för sig att han ska hinna slutföra ca 10 års "ständiga renoveringar" på i princip två veckor... Jag är ju inte hemma så mycket numera då jag jobbar långa dagar - så mig stör det inte så värst mycket ;-)...

Lördagen tillbringades mestadels i Linköping.

Det var i princip oplanerat, men visst "strul" gjorde att jag tyckte att det blev den enklaste lösningen. Tredje grabben börjar nämligen på gymnasiet i höst, och det var öppet hus på en av de skolor som han är intresserad av. Det blev ju naturligtvis en tur till det Stora Köpcentrat i staden också - och sådant tar som bekant viss tid i anspråk...! Jag har aldrig egentligen varit särksilt förtjust i att gå timtals och "fönstershoppa", utan brukar ledsna ganska fort och få ont i både fötter och rygg. Hittar jag inget under den första halvtimmen så blir det tråkigt...

Söndagen - vilket var igår var det lite mer action i!

Jag masade mig upp vid 9-tiden på morgonen då jag först trodde att jag skulle jobba som familjetaxi på förmiddagen, vilket visade sig vara fel. Vi måste nog jobba lite på kommunikationen i vår familj känns det som... Jag ställde mig vid strykbrädan istället, och gjorde en seriös ansträngning att ta itu med mina egna kläder. Att stryka hör liksom inte till det jag prioriterar högst om man så säger, så det blir ju en del när man väl gör en djupdykning. Efter ett par timmar så var högen något mer hanterbar. Då lagade jag lite mat till mig och min hungriga familj, och nya krafter infann sig. Jag drabbas dock ALLTID av svår paltkoma vid intag av föda sedan flera år tillbaka, så att göra något över huvud taget direkt efter maten är liksom inte ens att tänka på!

Kaffe sätter dock stopp på det totala förfallet...

En styrkande tår intagandes i horisentalt läge i en noga utvald TV-soffa är dock medicin som "biter" en smula på matthetskänslan. Jag repade ett vissa krafter och lyckades till och med byta om till ridkläder utan att svimma. Gårdagen var en dag i ett grått töcken av mulet väder, och då jag inte kom ut till hästarna förrän vid 15-tiden, så hann det bli nästan mörkt innan jag satt i en sadel på väg ut i skogen. Jag var inte ensam dock, utan hade min 15-årige son med mig, vilket alltid är mycket trevligt för en mor :-)! Jag satt på Wossna och sonen satt på Welwette. Det var den yngre av de ädla springarna som var coolast om man så säger... Wossna såg spöken och vildjur lite varstans på den skumma vägen, men hennes 3-åriga dotter gick med sänkt huvud och vilade på stegen utan att ta notis om sin trippande mor. Jag hade i ett svagt ögonblick utlovad den första galoppen med Welwette, men med tanke på att det fullblodet jag satt på ingalunda var det trygga stöd som man säger att unga hästar behöver, samt att vi knappt såg vägen framför oss på grund av mörker, så blev det "bara" trav i stället. Men vi var faktiskt ganska nöjda med det också :-)!! Vår Welwette är SÅÅÅ duktig!

Julstämning med stämsång.

Kvällen avslutades i Kisa kyrka med en julkonsert med ortens gospelkör. Det var flerstämmigt och fullsatt, och emellanåt lät det riktigt bra! Som musikutövare själv är man ganska kräsen, men jag HAR faktiskt förmåga till att njuta av glada amatörer också.

En ganska fullspeckad helg förvisso - men rolig!/Kicki 

Det var så länge sedan jag loggade in nu så jag nästan glömt mitt lösen... ;-)!

Första advent idag - inte klokt vad tiden går i rasande hastighet! Men sanning att säga så är denna december den första på många år som jag verklgien ser fram emot jul. Det måste betyda att jag mår ganska bra faktiskt. Visserligen har vi det precis lika stökigt med en hel drös av projekt som "ska göras" - helst innan jul. Men detta år bryr jag mig inte om ifall det fortfarande inte är klart till jul. Jag tänker inte gå och ha dåligt samvete för att vi inte gör mer än vad vi faktiskt orkar med, utan bara njuta av att familjen fortfarande är tillsammans, och att vi faktiskt trivs vansinnigt bra med varandra :-)! Der vore ju kul om vår trappa till övervåningen blev färdigmålad, nu är bara halva trappan vit... Det vore ju kul om alla dörrar blev helt färdigmålade, nu återstår sista strykningen. Det vore ju kul om vi orkade att torka överallt i hela köket (har bla en järnspis samt vedeldad bakungn - sådant har en magisk dragningskraft på damm!!) Det vore kul om vi hann med att plocka igenom alla miljoner prylar som ligger i köket samt sortera bland våra två miljoner papper, och i princip få bort ALLT! Det vore ju kul om vi tyckte oss hinna med att såpskura våra härliga trägolv i huset. Osv osv osv osv.... Men vet ni vad? DET BLIR JUL ÄNDÅ - även om vi inte hinner!!

Duktig bebis!

Jag är så stollt över Wossnas treåriga dotter så jag får kämpa för att inte spricka! Vi har inget bra ställe här hemma att stå och longera en unghäst på, så det har jag helt enkelt struntat i. Jag har i stället gjort så att hon har fått följa med ut på promenader med lite successiv introduktion till det som komma skall.

Först var det träns som hon fick tugga lite på och vänja sig vid - och det började vi med i sensomras. Sedan var det sadeln som skulle på, men stigbyglarna hängades och slängandes längs med hennes sidor. Sedan tog jag hjälp av näst äldste sonen. Han är smal, väger ca 55 kg, är 16 år och har ridit sedan han var 4, säker i sadeln som få, ca 170 cm lång, mycket mjuk och fin både i sättet och mot djur osv osv (mina ungar är ju bara bäst som ni kanske förstår..). Först fick sonen finna sig i att följa med ut i skogen hängandes över sadeln, och flera gånger på vår tämligen korta promenad hoppa av och hoppa upp igen. Sedan har sonen fått sätta sig i en lite hukande ställning, för att till sist sätta sig tillrätta så som det ansår en ryttare.

Igår var den 1,5 år yngre sonens flickvän här och de tu bestämde sig för att rida ut i skogen på Wossna och vår C-ponny Tips. Jag sa först lite skämtsamt till den lite äldre sonen att, "du kan väl hänga med på Welwette!". Sagt och gjort, han följde med!! Jag kunde inte följa med då jag skulle på julbord med jobbet, så det skulle bli hennes första gång med ryttare utan att någon ledde henne också. Vi har dock alltid jobbat med henne utan andra hästar i närheten, så jag misstänkte att hon skulle tycka det var ganska trevligt att få följa med sin mor och sin flockledare (Tips) i skogen. Men gissa hur många kilo fjärilar som fanns i moderns mage när jag åkte iväg... Vår lilla treåring hade skött sig exemplariskt! Hon hade inte varit ett dugg orolig, och hade förstått från början vad som var på gång. Sonen kunde utan större problem styra henne, och hon stannade utan prut när han gjorde halt. De valde att skritta hela rundan, men ibland tyckte Welwette att hon kom på lite efterkälken, och travade ikapp. Hon brydde sig inte ett dugg om att hon hade en ryttare på ryggen, utan betedde sig som om detta var det mest naturliga i hela världen.

Fortsättning på ett vinnande koncept.

Idag åkte jag iväg till ridskolan med Welwette och den något yngre sonen och hans flickvän. Med i transporten var också Tips. Welwette har varit där flera gånger, men det är ju så pass mycket att titta på, och så många hästkompisar att prata med, så Welwette var ganska långt ifrån den filbunke hon var dagen innan i skogen. Sonen gick några varv med henne i padocken och flickvännen red omkring obekymrat på Tips. Tillslut så hoppade min unge upp i sadeln på Welwette, och han red iväg längs med spåret. Denne son är "något" större trots att han egentligen är yngre. Fortfarande smal som en lyktstolpe, men kraftigare bygd och drygt 10 cm längre och lika många kilon tyngre. Welwette "knäade" lite när han hoppade upp, men hittade snart balansen på sig själv och bar honom sedan fullständigt obehindrat. Hon lyssnade lydigt på förhållningar och igångsättningar, och sonen försökte sig på att trava på slutet vilket gick alldeles lysande! Hon såg ganska till freds ut, men funderade lite ibland på om det verkligen var meningen att man skulle gå runt-runt på ett fyrkantspår tillsynes utan att komma någon stans ;-)...

Nöjd!

Gissa om vi var nöja när vi kom hem! Sonen var full av superlativ om vår lilla bebis duktighet, och jag måste nog säga att jag var inte sämre.. Har man ett arabiskt fullblod med sig, så finns nästan inga bekymmer! Till och med att lasta gick tämligen fort idag. Hon marcherar fortfarande inte rakt på, men hon funderade inte alls så länge idag när hon stod där på baklemmen till transporten, innan hon gick in. När hon väl går in så är hon så otroligt väl medveten om vad hon har gjort! Inte en skugga av tveksamhet eller oro då inte! Det gäller liksom bara att få henne att inse att vi inge kommer ge oss, och att det är bättre att gå på genast än att fundera några minuter först. Men jag vet att det kommer och är inte ett dugg orolig för det! Förmodligen kommer jag kunna lasta henne helt själv i sommar!!

Otroligt stollt mor, och otroligt stollt uppfödare!!!/Kicki

(på bilden stormar den något yngre sonen fram på Wossna i somras på Sportcupen - han kom 5:a i speed på henne!)

Efter att ha blivit en av alla som är med i Facebook, och letar gamla vänner, så måste jag ju delge er detta!!

Om inte detta får era ögon att bli lite fuktigare så vet jag inte vad som krävs. Glädjen går hur som haver inte att ta miste på.

Kram på er!/Kicki

TRE SMÅ LJUVLIGA BEBISAR!!

Igår fick min snövita Poppys Fairytale tre små underbara killar. Alla är i golden/white och mår bra. Mor tar så väl hand om sina små, vilket känns väldigt skönt eftersom det är hennes första kull. Jag är GLAD!/Kicki

När det ligger flera centimeters snö i trädgården så kan det behövas något att värma sig med! Här kommer ett litet bidrag från mig ;-). Jag har visserligen blivit ganska inspirerad efter att tittat på Narnias blogg (se listan här bredvid), men hittade något jag tyckte var ännu bättre. En liten tös med stor röst - håll utkik efter henne framöver!!

Kicki - som funderar på att lägga av att sjunga efter detta.... ;-)

Det gäller att hålla i hatten. Speciellt när det gäller mig. Jag har upptäckt nu under mina 43 år att jag har mycket svårt att inse dygnets begränsning i form av yttepyttiga 24 timmar. Det är ju så mycket som är så kul!! Och mitt i allt så känner jag nog att jag egentligen är en riktig latmask... Joo - jag vet - det går inte riktigt ihop. Men jag har nog ändå lyckats lära mig till viss del att inte samla på mig en massa dåligt samvete för allt jag inte lyckas genomföra.

Jag vill bara delge er den underbara känsla jag fick igår. Kvällen består i att natta djur för min del. Det är det sista jag gör innan jag kryper ner i sänghalmen - på tok för sent. Det är underbart rofyllt att stå och titta på sina kära hästar när de tuggar sitt hö. Ljudet av det lite knapriga malandet och deras kroppsutryck som utstrålar lugn och trygghet är svår att beskriva, men mycket välgörande för själen. Det gäller bara att tillåta sig att stanna upp och insupa känslan! Blir jag för kramsugen så är det ingen av dem som har något emot att jag stör i maten. Mina arabhästar har långa manar, och sådana trasslar om man inte håller efter dem. Både Wossna och Welwette njuter i fulla drag när jag kommer in med en rotborste och borstar av dem och avslutar med manarna. Då slutar de för ett ögonblick att tugga och sträcker lite på sina nackar med halvslutna ögon. Emellanåt vänder de sig om och tittar på mig med sina stora vackra ögon, och det är ren och skär tillit och djup vänskap de förmedlar. Förstå att hästar är terapi!!

Kvällen avslutas i marsvinshuset. Det är alltid tomt på hö hos dem när jag kommer! Här får man en helt annan känsla till en början. De visslar och sjunger så vackert för mig när jag sätter nyckeln i låset. Fjorton små lurviga nosar sticker upp över burkanterna och somliga riktigt skriiiiker för att få min uppmärksamhet. Man skulle ju kunna tro att det gått en vecka sedan de fick mat senast! Jag brukar börja med vitkålen och titta över om pelletsen är slut i skålarna. Sedan fyller jag på nytt vatten. Det blir i alla fall inte riktigt lugn och ro i lådorna, utan de kilar lite omkring och verkar nästan lite nervösa. Jag brukar ta upp dem en och en och prata lite extra med dem och samtidigt titta över så det inte finns några skador. Någon kväll i veckan får de finna sig i att bli kammade - även om de inte är någon utställningskondition. Det tycker de väl sådär om... Det sista jag gör är att lägga in nytt hö. I en bur har jag två damer, som genast "rotar runt" i höet så allt ligger utspritt i buren inom loppet av bara några sekunder. Det är inte ovanligt att de alla drabbas av "hoppfnatt" ungefär samtidigt, och studsar omkring som popcorn i burarna och ser bara hellyckliga ut. Då blir jag också lycklig :-)! Men sedan inträffar exakt samma sak som hos hästarna. Om man lyssnar noga så hör man alla små marsvinsmunnar som tuggar hö - och detta låter också så otroligt rofyllt och lugnt. Ingen hoppar omkring, och ingen verkar nervös längre. De kommer in i ett slags "hö-trans" och det känns nästan lite sakralt att sitta där och bara få vara med. Det är ett lugn som jag känner svår att störa, så jag nästan tassar ut när jag tillslut lyckas slita mig ifrån de små gullungarna.

Det finns flera studier som visar på samma sak. Samvaro med djur, och speciellt djur som man klappar och kelar med, sänker blodtrycket. Jag tycker nog att jag verkligen känner hur välgörande det är för psyket att pyssla om djuren. Det härliga är att man inte behöver göra något extra eller på något särskilt sätt, utan det räcker så gott med att bara sköta om dem på det där vardagliga sättet. Att det sedan kan kännas jobbigt och ibland ett överhäng att skura marsvinslådor varje vecka, eller mocka - byta vatten i hinkar - hämta hö osv är liksom "smällar man får ta" för att få uppleva det här andra, dagligen! För mig är faktiskt mockning en form av meditation. Jag har inget emot alls att mocka i sig! Det är bara det att när man är trött som en marathonlöpare och har kvar stallet så.... Då krävs det en viss mental inställning för att komma över känslan av att det GÅR bara inte. Hötuggen efterår är liksom belöningen ;-).

Tja - är det någon som undrar hur i hela friden man kan ha djur NU?/Kicki

...vad hon har VUXIT!

Vi håller ju på fortfarande med vårt evighetsprojekt - stallet... Det som en gång var vårt stall var tidigare en ladugård. Inte den modernaste heller, så takhöjden har det funnits ett och annat att tycka om. Vår ladugård är byggd i en slänt, så i framkanten går marken upp till golvet, och i bakre delen är det ståhöjd under..! Just i ladugårdsdelen är det dock mark under nästan hela, och allt eftersom vi har bilat oss ner genom betången, så har vi förstått att detta golv har gjutits om minst 2 gånger. Vi har inte hunnit/orkat fixa det i sommar heller, så hästarna har fått komma in på logen i väntan på - tja att det ska bli klart. Det lilla kruxet har denna höst dock varit att vi har haft en häst för mycket till antalet platser. En lite snabb ombyggnad för ett par veckor sedan resulterade i att det numera finns fyra spiltor på logen i stället för tre boxar. Och det var då jag upptäckte det! Wossna och hennes 3:åriga dotter Welwette står bredvid varandra, och då ser jag att dottern är nog nästan högre än mamma!! Lilla Welwette, som jag tyckt bara varit en "liten räka" och undrat hur i hela friden någon ska kunna sitta på detta benrangel.

Welwette är fortfarande ett benrangel - men ett högt sådant. Och fortfarande ser Wossna betydligt större ut, men nu kan jag ju tydligt se att det är massan som lilltösen saknar, och inte höjd. Wossna har en längre och kraftfullare hals och är längre i ryggen. Men jag tror nu faktiskt äntligen att det blir "häst" av Welwette också! Hon kommer aldrig att få en längre rygg, och det är ju faktiskt lite arabhästarnas stora problem. Detta med deras korta ryggar - som är helt rastypiskt måste jag tillägga. Men det ÄR problem att hitta sadlar som inte blir för stora i bossorna, så de trycker mot mjukdelar i ryggen i stället för att ligga mot revbenen. Jag hoppas och faktiskt tror att under denna vinter så kommer det ske underverk med min mörka skönet.

Småtöserna har aldrig stått i spilta innan.

Och visst tyckte de att den första kvarten var lite märklig. Ponnyn Roxette började genast att fundera. "Hmmm - det är öppet bakom mig, men hur tar jag mig loss från grimman..?" Det var riktigt roligt att betrakta henne när hon gjorde det ena försöket efter det andra att komma ut. Hon gjorde dock aldrig samma sak två gånger, och tack och lov så testade hon aldrig att kasta sig bakåt. Men hon stod och drog rejält i grimskaftet ändå. Welwette såg mycket konfunderad ut först, men när hon märkte att "shit - jag sitter fast!" så kom hon inte ens på tanken att klura ut några flyktvägar utan stod hur snällt som helst. Hon har dessutom helt förstått vad som gäller, och flyttar på sig som hon aldrig gjort annat, när man vill in till henne. Hon lyfter så snällt varje ben också när jag kommer och mockar hos henne :-). Det är ju så mycket enklare att sköta om hästarna när de står i spilta!! Och dessutom blir de lugnare. De kan inte "flänga omkring" i och följa med allt som sker i stallet, utan måste finna sig i att "inte bry sig". Nu när de kommer in så ser jag tydligt hur speciellt de två unga riktigt slappnar av, och Roxette hinner knappt äta upp sitt hö innan hon står och halvsover. Tidigare har de vandrat omkring i sina boxar och följt med det jag gjort, eller tittat på vad katterna har för sig ;-)... Det verkar med andra ord som det fungerar väldigt bra :-) :-)!!

Och så ska man ju hinna rida också.../Kicki