Nu sitter jag så äntligen vid mitt skrivbord, efter en lång dag. Innan förkyldningen bröt ut igår, hade jag planerat denna dag ganska finurligt - om jag får säga det själv. Jag skulle ha gått ut till hästarna direkt efter att jag skickat iväg ungarna till skolbussen, för att sedan ge mig ut på en lite uppfriskande skogstur. Därefter skulle jag ha mockat och gjort färdigt för att bara ta in de ädla djuren på eftermiddagen. En dusch, och sedan iväg med destination mina föräldrar. Nu blev det inte alls så! Jag hamnade i stället i den numera berömda TV-soffan och kände mig ganska utslagen. Några näsdroppar fanns det inte så mycket som en skymt av oavsett i vilket skåp jag tittade. Så där låg jag och kände hur slemhinnorna i näsan vidgade sig allt mer. Ett par av ungarna var hemma från skolan idag - också på grund av dåligt mående. Det var knappt att jag gjorde mig förstådd när jag ringde till respektive skolor för att sjukanmäla telningarna...

Av gammal erfarenhet vet jag att en varm dusch kan göra underverk på fler än ett sätt. Och mycket riktigt så hoppade mina stämband igång en smula där i duschen! Det är nog därför folk väljer att sjunga just i duschen... När jag krupit i lämpliga kläder samt på något sätt lyckats åla mig ner i ett par svarta strumpbyxor, var det dax att ge sig iväg. Det fick bli ett stopp på vägen trots allt, för att göra en så skyndsam visit det nu bara gick på Apoteket. Nässpray och halstabletter inhandlades, samt ny maskara. Jag målar mig inte regelbundet nu för tiden, så min gamla hade helt enkelt torkat ihop upptäckte jag... Lite försiktigt försökte jag nynna med i bilradion, för att på så sätt sjunga upp.

Tack och lov var jag ombedd att sjunga endast en sång! Jag bad kantorn att spela ett mellanspel mellan varje vers dessutom, så jag hann vila rösten en smula - samt dricka en klunk vatten...! Det var allt tur att jag fick stå längst bak och sjunga, så ingen behövde se mig! Det går åt mycket vatten när man är hes... Jag var ganska välpreparerad kändes det som av både Ibumetin, Rinexin samt Otrivin. Och visst gick det att sjunga, men känslan var mer att jag sjöng rakt in i en glasburk... Klangen uteblev i stort sett helt, men jag sjöng i alla fall inte falskt...

Jag har säkerligen haft feber denna dag... Jag har nämligen pendlat mellan att ömsom frysa och ömsom svettas. Vädret har varit av det sällsynt vackra slaget, och DET har varit fantastiskt skönt! Kyrkogårdar är ju fridfulla platser som kan vara väldigt vackra, och den kyrkogården som denna begravning tillslut ändade i är mycket vacker. Det var nästan overkligt med denna stilla och varma dag där fåglarna har försökt överrösta varandra i livfullt kvitter, samtidigt som det stod en sorglig skara med svartklädda människor runt en öppen grav. Nästan som en regisserad film.

Nu är det talförbud som gäller för mig! Jag är hes till och med när jag andas! Det blir mig en prövning! Jag hoppas innerligt att jag snabbt återhämtar mig, för detta är verkligen inte roligt... Har man ett jobb som går ut på att lyssna och SNACKA, så kan det ju ställa till ganska stora problem om ett av verktygen inte fungerar. Jag får i princip bara fram ett slags väsande ljud nu...

..../Kicki 

Den trogne OCH skarpögde bloggbesökaren uppmärksammar snart.... att jag har haft lite tråkigt! Min kamera ligger i bilen utifall att det skulle dyka upp ett trevligt motiv att föreviga, någonstans på väg från A till B. Tyvärr har jag börjat med detta idag..! Igår när jag åkte till jobbet (tog bilen hela vägen till Linköping för ovanlighetens skull), så BORDE jag haft med mig min trogna leksak! När jag körde över en bro mellan två sjöar (Föllingen) så dansade älvorna sirligt över vattenspegeln. Det i sig kunde ha räckt som härligt motiv. Men det var inte nog med det! Mitt i den trolska bilden simmade dessutom två knölsvanar...!!! Och kameran låg hemma och samlade damm.... Så, i brist på läckra fotografier att lägga ut på denna blogg så har jag istället ägnat min kreativitet åt att förnya utseendet en smula. Det kändes som att lite mer klatchig färg inte skulle rimma allt för illa med nuvarande årstid!

Annars har jag blivit brutalt överfallen! Och detta av ett sällsynt aggressivt förkylningsvirus!! Jag har gått lite på halvfart ett bra tag, och har muttrat lite att det nog är mina hormoner som börjar bli aktiva på ett nytt sätt. Men i morse kunde jag inte skylla hormonerna för mitt mående... En äckligt killande känsla i svaljet "upp mot näsan" fick mig först att tro att jag satt något i "halsen". Men när jag tog en närmare titt i badrumsspegeln med vidöppen mun, så kunde jag ju se att jag var helt röd i halsen. Mer och mer började det att killa också i näsan. Så vad gör en person som har sin dagliga arbetsplats på vårdcentraler? Joo, jag plockade i mig två Ibumetin och hoppades på det bästa. Jag kan väl säga såhär när arbetsdagen har lidit mot sitt slut, att jag har inte lyckats att mota killandet särskilt väl... Nu rinner näsan ganska rejält också! Allt under det att jag emellanåt avbryter mig själv i en befriande nysning. Mina "gråtservetter" som egentligen är tänkta till mina patienter, har idag gått åt till att torka näsdropp...

Imorgon ska jag dessutom sjunga...! Det är ju så man undrar om det ändå inte sitter någon "där uppe" och drar i lite trådar i brist på annan sysselsättning.... Jag är ombedd att sjunga på en begravning. En god vän till mig, som jag sjöng mycket med tillsammans "förr", har bett mig att sjunga på hans mors begravning. Undrar hur många Ibumetin som behövs för att inte totalt bryta ihop under sådana omständigheter.... Som VÄL är har jag sjungit på begravningar vid ganska många tillfällen nu, så jag känner väl att jag nog håller mina känslor i styr i alla fall. Hur det blir med nysanfallen vågar jag däremot inte sia om... Det är liksom inte läga att dagen innan ringa och säga att "joo, nu är det liksom såhär att jag har gått och blivit förkyld...."

Ikväll är det prov för grönt kort. Jag kommer svepa in min dyra hals i X antal lager halsduk, och hålla tyst! Den som känner mig mer VET hur svårt jag har för just det - att hålla tyst! Det liksom ingår inte i Kickis personlighet att inte plåga omgivningen med min stämma. Kanske är det så att jag får prata alldeles för lite i mitt jobb, som går ut mer på att lyssna. Hur som helst så kommer det bli mig en prövning. Innan morgonen avslöjade mitt tillstånd så hade jag planer på att dra med mig Wossna också, och passa på att rida en sväng på ridbanan innan också. Av det blir det nog intet. Jag ska nog inte utsätta mig för mer frisk luft än vad som är nödvändigt i denna stund....

Krax!/Kicki

Tja - f´låt alla ni som inte är hästidioter....! Men det blir en lovsång till hästen idag åsså... Jag har ägnat större delen av förmiddagen åt att städa i marsvinshuset.... :-( Uäkh - inte speciellt roligt. Det är otroligt vad små grisar kan damma ner - med god hjälp av kutterspån. Nu har jag ju inte bara marsvinen i marsvinsrummet, utan min dator och alla mina pärmar/papper också. Så det tar ett tag att gå igenom allt med både dammsugarn och torktrasan. Men det är så himla skönt när det är gjort! De flesta av de små ljuvliga grisarna har fått vara ute på grönbete idag också :-).

Men NU till HÄSTEN med stort H. I eftermiddags var det så dressyrträning med Ulla Wadeborn. Hon är en av de få förunnat att ha hökblick, och se minsta obalans i både min ridning och hästens rörelser. Hon är otroligt trevlig också, men inte på det inställsamma sättet. Det är med andra ord vansinnigt roligt att rida för henne! Eftersom Wossna bor hemma numera, så trodde jag i min enfald att jag skulle ha hyfsat gott om tid att göra iordning osv. Men jösses! Lite små doser av missförstånd kan förvränga den godaste ansats... Det är TUR att man har en snäll och lättlastad häst! Hon har fortfarande kvar sin långa "arabman", och en sådan behöver man ju fläta som en inbakad fläta, om det ska se "vettigt" ut. Det går visserligen betydligt snabbare än att knoppa - men det tar ju trots allt tid. Jag har dock en mycket god vana på det. Någon av ungarna vann ett par mycket snygga och praktiska benlindor på en dressyrtävling. De är kombinerade fleace och elastisk linda i ett. Första hälften är fleace, och sista är elastisk. Toppen bra och det blir toppensnyggt!!

Tja, men flätad man på kusen och med dess fyra ben lindade med vita lindor åkte vi iväg. Jag lastade ur och sadlade med en rasande fart, och var nog uppe i sadeln efter max 7 minuter... Jag hann dock rida fram såpass mycket så det var dax att börja jobba när det blev min tur. Idag var Ulla petigt noga med att Wossna skulle verkligen böja på sina bakben. Jag fick ofta göra halt ur skritt och rygga. Om hon rusade i ryggningen (en av Wossnas favoriter...) så var det bara till att göra halt och sedan fortsätta ryggningen ur halten. Tillslut så föll poletten ner, och hon skenade inte bakåt, men ville väldigt gärna peta ut baken åt höger hela tiden. Ulla förklarade detta med att alternativet att "slippa" böja på bakbenen är nr 1 spring! nr 2 vik ut arslet! Ganska logiskt när man funderar. Hur som haver så började hon så småningom att verkligen böja på sina bakben och som hon växte i halsen som resultat av det!! Ulla kallar det för att hästen blir bred i halsen och växer ut mellan skänklarna (ha - flina lagom ni som inte rider!!). Men det är på pricken så det känns..

Wossna sög tag i bettet med ett sällan skådat stöd! Honär annars expert på att "knäppa av" i nacken och gå som en sjöhäst utan att man känner något i andra änden av tyglarna. Nu låg hon i riktigt ordentligt, och jag kunde ta igenom tygeltagen betydligt mer än vad jag normalt sett kan. I början sänkte hon, sin vana trogen, ryggen när jag ändrade på något. Men efter ett tag så var hon helt med på noterna och hade en helt annan balans! Vilken känsla!! "Nuuu börjar hon gå på tygeln hörru" kom det kvittrande från ridhushörnan... Vafals.. Hon går väl "alltid" på tygeln... Men om det är detta som petUlla menar med att "gå på tygeln" så måste jag nog erkänna att min häst ofta får gå med krökt nacke och nöja sig med det... Ulla påpekar både nu och då att det är fullständigt ointressant hur hästen har sitt huvud. Det viktiga är hur den jobbar genom ryggen och med sina bakben. Araber ÄR väldigt smidiga, och kan BÅDE kröka på nacken och sänka ryggen samtidigt. De små skymtar jag lyckades uppfatta när jag svävade förbi spegeln i ridhuset var uppmuntrande :-)! VILKA benlyft! Och VILKEN energi! Jag fick galoppera lite i förvänd galopp också, just för att hitta det där "lilla extra" i bakbensaktivitet. Trots att jag ändå har ridit ganska mycket nu i vår, och att Wossna har gått flera lektioner i veckan, så har hon ändå inte den rätta konditionen och muskelstyrkan. Hon orkade inte att galoppera så särskilt länge "med krökta bakben" utan bröt av ideligen. Men det var inte så myket att säga om.... Kanske att skogsridningen igår också satt kvar som ett litet minne i en och annan muskel på henne.

Jag skulle så gärna vilja komma ut och tävla lite i dressyr innan sommaren blommar ut för fullt. Men om jag bara precis börjat få min häst på tygeln så kanske det inte är så mycket att tänka på ;-)... Skämt åtsido. Jag tänker inte ge mig ut förrän jag har bland tätstriden att göra. Vare sig Wossna eller jag behöver komma ut för att "träna". Vi har ganska god tävlingsvana både hon och jag, så när jag väl åker ut så är det i så fall för att TÄVLA! Är utvecklingen såhär god så kommer jag definitivt att plocka med mig min prickiga skimmel till Sportcupen i sommar! Flugskimmel är för övrigt den fulaste färg jag vet... Så det är klart att mitt kära sto ska vara en sådan! De ser nästan alltid "dammiga" ut, och man kan bara glömma att få någon glans! Jag har dock sett en flugskimmel en gång som var nästan rosa! DET var läckert! Hur som haver. Mitt underbara sto gick lika lugnt in i transporten när vi skulle åka hem som hon gjorde när vi åkte dit. Det är svårt att tro att samma häst faktiskt varit med om en bilolycka där både bil och transport blev bara skrot...

En gång hästtjej - alltid hästtjej!!/Kicki

Idag har det varit lätt att leva - om man heter Kicki! Jag fick en härlig sovmorgon, och klev upp halv nio. Mannen och näst yngste sonen har varit på scouthajk i natt, så jag har haft sängsällskap av yngste sonen mysigt!! De två minsta delar rum, och när den äldre av de tu saknas sviker modet hos den yngste... Vi låg och gosade en liten stund innan jag klev upp. Då tyckte sonen också att det var dax att börja dagen, och han hjälpte mig att bädda. Jag gick ut till hästarna och gav dem sen frukost... Men de brukar inte vara allt för sura.

Det har varit frost i natt, men av den glada solen kunde jag förstå att det skulle bli en härlig dag idag. Jag skippade min grötfrukost idag, och det fick bli vaniljyoughurt och kaffe i stället, men en ostmacka. Inte dumt det heller faktiskt! När jag får rå om mig själv på morgonen, så brukar jag ta med mig frukosten in till TV:n och halvliggandes inmundiga dagens första mål. Det tycker jag är bara helt otroligt skönt! Det behöver inte ens vara något särskilt sevärt på den gamla TV:n. Men när frukosten är uppäten så vill jag heller inte ligga kvar särskilt länge i soffan. Till skillnad när man placerar sig på samma ställe på kvällen...

När jag kom ner till stallet igen så hade hästarna ätit färdigt. Jag släppte ut Roxette och Welwette (3-åringarna) i hagen, men Wossna (som flyttat hem nu från ridskolan) fick vara kvar inne. Jag gjorde henne iordning och red ut. Först tänkte jag skritta längs vägen en bit, men då måste man också skritta förbi vår hage. Roxette och Welwette levde fullkomligt stolle i hagen, och Wossna började blåsa upp sig mer och mer. Det är inte ofta det kommer bilar på vår väg, men nu kom det TRE stycken! Jag tänkte att det här går inte, utan vände om igen för att ta en annan väg. Jag tror nog Wossna har passageat ca fem gånger i sitt liv, men NU vart det passage av kan jag lova!! Höga benlyft och ljudligt frustande i takt... Det var bara för lilla mig att hoppa av. Hade det kommit en timmerbil som grädde på moset (vilket inte skulle ha varit osannolikt!) så vete katten! Hon lugnade sig inte förrän vi kom in i skogen. Vi fick en helt underbar skogstur mitt sto och jag!

Solen sken och fåglarna kvittrade. Wossna var på ett strålande humör, och kunde faktiskt tänka sig att lyssna lite på mig. Jag hra slagit mig i backen på att lära mitt arabiska fullblod att galoppera med lååånga vägvinnande språng också i skogen. Jag lyckades hyfsat, men när hon ville dra iväg och jag hindrade henne blev hon sur... På tillbakavägen tog jag en liten omväg för att galoppera i en av våra galna galoppbackar. Jag hade INTE tänkt att det skulle bli jordens race!! Det är ett bra tag sedan jag red på mina skogsvägar, och man vet aldrig om skogsarbetarna hittat på några spännande hyss bakom nästa krök... Men WOSSNA tänkte då rakt inte bry sig om ev. hyss!! Hon tog fullkomligt kommandot och galopperade FRUKTANSVÄRT fort upp för backen. Benen gick som trumpinnar, och hon låg bara på mer och mer. Jag fick faktiskt hålla mig i manen för att vara säker på att hålla balansen. Väl uppe så lyssnade hon igen på mig, då jag ALDRIG har galopperat förbi backkrönet och ner igen! Men bara HERREGUUUD!! Hon borde få chansen på galoppbanan denna brud! Hon var klart andfådd när hon saktade ner, men brydde hon sig om det? Nix! Hon hade säkerligen galopperat samma backe lika fort igen om hon fått erbjudandet...

Hon vart faktiskt riktigt lösgjord och härlig av denna vansinnesfärd... Fråga mig inte hur det går till, men Wossna får en helt annan ryggverkan och bakbensaktivitet när hon fått gå i löpartempo... Sedan kunde jag göra skänkelvikningar och öppnor med härlig framåtbjudning hela vägen genom ryggen fram till bettet! Det får jag nästan aldrig till i ett ridhus. Jag ska träna för Ulla Wadeborn i morgon igen, så vi får väl se om denna härliga ridbarhet sitter i tills dess... Mycket lycklig kom jag så hem och släppte ut henne till de andra två stollarna. De hade dock lugnat ner sig betydligt, men hästar är ändå lite knäppa....

Efter att ha mockat stallet och tagit god tid på mig att göra iordning, gick jag in och lagade middag. Idag fick det bli makaroner och ostsås med majs och torkade tomater i lag. Jag brukar krydda med dragon och oregano - och i all sin enkelhet blir det faktiskt riktigt gott. Efter maten tog jag ut en hel hög med marsvin! Jag har kapat av gröna kompostgaller på mitten så man kan sticka ner ändarna i backen och göra stora hagar av dem. Det fick bli två stora hagar för honorna, och några mindre för hanarna. Alla fick inte plats ute, men de flesta. Det blir SÅ mycket enklare att göra rent i burarna när grisarna är ute! Lådorna fick dessutom lufta ordentligt då de lufttorkade efter att jag skurat dem. Jag kände mig så otroligt nöjd med att ha skurat alla 15 lådor när jag var färdig, så det var värt jobbet!

Solen har verkligen varit oss nådig idag! Jag hoppas innerligt att morgondagen får bli lika underbar... Det känns som man behöver sådana här ordentliga kickar lite oftare faktiskt. Jag kommer ägna en stor del av morgondagen åt bokföring inför deklarationen... Riktigt urtråkigt, men nödvändigt. Det känns skönt att marsvinslådorna är helt färdiga. Jag har släppt ihop två nya kärlekspar idag också! Så nu visslar och kucklar det ordentligt i marsvinshuset ;-). Det är Lillhagas Zamigo som åter igen fått "Poppys" Goldie hos sig då det inget bidde tidigare i år... Så har jag satt ihop "Poppys" Hugo med Humlan. Det ska bli otroligt spännande att se vad det blir! Båda är nämligen lemonagouti :-). Sedan tidigare sitter Confetti´s Maskot med "Poppys" Fairytale, och fler marsvinspar ska jag inte sätta ihop på ett bra tag. Jag vill inte ha allt för många ungar i år känner jag...

Som sagt så ska jag träna dressyr för "superUlla" i morgon :-). Det ser jag verkligen fram emot! Kanske att jag kommer hinna att träna mina små treåriga hästar att ha träns på sig också. Men om jag känner att tiden blir lite knapp så avstår jag. Det är bara dumt att stressa de arma djuren. Stressa gör de så bra själva :-D! MILDE så de for i hagen idag!! Svansarna högt på ryggen båda två och i vild galopp! Men söta är de!

Hoppas er lördag har varit bra också!/Kicki

Ack ja - kanske jag ÄR för gammal ändå för denna lilla syssla. Att skriva för mig är mer ett sätt att få utlopp för en drift. Jag verkligen njuter av att kunna skriva emellanåt, och har ibland kanske inte allf för mycket att säga med det kanske. Men samtidigt så vet jag ju att jag har en hel del att säga om tillvarons mystifikationer. Det är när dagarna bara rinner förbi i en aldrig sinande ström, som det kan kännas mer som ett "måste" än en avkoppling/bearbetning/njutning/urladdning mm. Måsten är jag för övrigt allergisk mot! Men - så suger jag tag i nuet igen, och så springer fingrarna lite lättare över tangentbordet.

Jag brottas nog egentligen en hel del med det där med ålder... Jag är ju EGENTLIGEN inte äldre än 25 - mitt utseende är bara ett kamoflage! Det känns så himla konstigt att lite bryskt vakna upp emellanåt och förvånat konstatera att allt inte är som det var förr. Med kroppen då alltså! Det ÄR helskumt att sitta bredvid sin äldste son när han övningskör. Den lille pallevanten har ju bara blivit av med blöjorna känns det som. Men när jag får de där underbara hedersstunderna på tu man hand med mina tonåringar, så inser jag ju att det har hänt MASSOR! Jag är sannerligen ingen hönsmamma eller curlingförälder, och det har jag ibland faktiskt haft dåligt samvete över. Men det betyder verkligen inte att mina barn inte betyder något!! Jag kan bli alldeles överväldigad över hur otroligt mycket jag älskar dem, och hur fantastiskt lycklig jag är över att just dessa fem gossar blev mina ungar!! Ibland får jag en känsla av att "kärlek" kan mätas i hur många aktiviteter man släpar runt ungarna på, eller hur många nya jeans som ligger i deras garderob. Att vara "duktig" som förälder kan inskränkas till att ungarna alltid byter kläder varje dag, att man har hunnit bädda sängarna på morgonen och torkat av köksbordet/diskbänken ordentligt innan man lämnar huset...

Jag är och har alltid varit urdålig på att vittra telningarnas skolväskor på viktiga lappar från deras lärare. Jag har fler än en gång pustat ut efter att ha lyckats själv komma ihåg - eller blivit påmind i tid om att det ska vara med massäck till skolan, eller utvecklingsamtal efter skolan. Jag blir så otroligt beklämd när jag ser barn omkring mig vars föräldrar inte finns till för dem alls. Barn som helt själva måste hålla koll, annars blir det helt pannkaka. Barn som utsätts för våld och hot om våld i sina egna hem, där de i stället har självklar rätt att känna sig trygga. Barn som hånas, förlöjligas, förminskas och aldrig får känna att de betyder något utan bara är ett stort besvär. Barn som används som sexobjekt av sina egna föräldrar... I ljuset av detta kan en glömd "viktig" lapp från en ambitiös lärare vara ganska bagatellartad kanske... Det låter som en otroligt dålig ursäkt - jag vet. Men jag har lite svårt för att haka upp mig på smådetaljer när det finns så stora bekymmer att ta tag i.

Jag möter ju dessa "barn" i mitt jobb - men då har de blivit vuxna. Ett kränkt barn är ett kränkt barn också i vuxen ålder! Det är inget man växer ifrån och kan lägga bakom sig som en illaluktande tvätt. Min äldsta patient som brottas med dessa bekymmer är över 70 år... Min erfarenhet säger mig dessutom att sveket från en mor är tyngre att bära än sveket från en far. Det är klart att jag har teorier om varför det förhåller sig på det sättet, men de behåller jag för tillfället för mig själv. Jag blir nog bara "blödigare" ju äldre jag blir tror jag. Visserligen var det avskyvärt fruktansvärt när TV 1990 kablade ut hur barnhemsbarnen hade det i Rumänien. Jag var själv nybliven mor och tog hemskt illa vid mig av vad jag såg. Men nu är det lite på ett annat sätt. Nu är jag så otroligt tacksam över att jag får vara mor till så underbara ungar, och att de faktiskt inte helt idiotförklarar mig... Det känns som en ofattbar gåva att få ta del av deras liv, att sitta och småprata om deras bekymmer både stora och små. Efter en lång dag på jobbet med flera samtal som just handlat om trasiga barndomar, så är det fantastiskt att få komma hem och krama om sina egna barn och känna att de verkligen BETYDER!

Jag är också född 1965..../Kicki

Så har det då bekräftats! Engla är bragd om livet av "42-åringen", som har erkänt mordet och också talat om var han grävt ner henne. Det är så ofattbart tungt att bara snudda vid den vidriga tanken! Lilla Engla, så mycket mer ditt liv skulle fått vara med om! Så mycket fler glädjeämnen och sorger du skulle ha upplevt! Så många fler människor du skulle ha lyst upp tillvaron för! Om inte en pervers man hade satt stopp för detta...

Mannen ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Han är dessutom misstänkt för ytterligare ett mord på en ung kvinna i Falun för några år sedan. Jag tror ingen kan ens tänka annat än att denne man inte är frisk! Och för att inte fler kvinnor ska gå samma öde till mötes så behöver han naturligtvis behandling. Orkar vi andra "vanliga" med att han får det...? Eller vill vi enbart ha rå hämd? Det är verkligen inga lätta frågor!!!

Jag skulle verkligen vilja veta vad som driver denne man att kunna utföra sådana här vidriga gärningar. Inte bara för att få min nyfikenhet stillad. Nej, jag vill sannerligen förhindra att dagens barn "fostras" till förövare i framtiden. Det han gjort är fullkomligt oförlåtligt. Och inte ens om han må vara lobotomerad så behöver han inte sväva i någon som helst okunskap om att det han gjort är vidrigt fel!! Det är något annat än förnuftet det är fel på... Vid min Gud hoppas jag att vi alla vaknar upp och ser barnen omkring oss! Låt ingen av dem växa upp till att bli en "ny 42-åring", utan ge dem chansen till ett annat livsval. Han är lastbilschaufför, vilket säger mig att säkerligen många i hans omgivning uppfattar honom som tämligen normal eftersom han har ett såpass ansvarsfullt jobb. Kunde någon ana? Kunde någon ha stoppat i tid? Stora frågor som nog skulle må väl av att rätas ut.

Åter igen - SE barnen omkring er! Våga bli "obekväma" och ifrågasätt. Våga lyssna på obehagliga berättelser från barnamunnar - och inte enbart "solskensberättelser". Jag är skakad ända in i min märg.... Och visst - det har säkerligen med en viss "yrkesskada" att göra att tänka som jag gör. Men om fler vågar göra det så kanske vi också kan ge en annan framtid till fler barn...

Lilla Engla... hoppas du ser alla oss som tagit dig till våra hjärtan!/Kicki 

Jag upphör inte att förvånas. Eller så är det ytterligare ett tecken på min höga ålder... ;-). Men jag FÖRSTÅR verkligen inte meningen med säckiga joggingbrallor som hänger på trekvart. Jag tycker jag ser dem skumpa förbi hela tiden - både på tjejer och grabbar. Jag har väldigt svårt att förstå meningen med att ha jeansens linning strax ovanför knäna heller om jag ska vara helt ärlig. Säkerligen lika behagligt som stringtrosor... Men fullständigt helt obegripligt är dock dessa joggingbrallor för mig! Och jag vet - jag kan riktigt HÖRA  att "det ska ju du bara skita i" med snabb efterföljande replik "jag klär mig hur jag vill!" För mig så lyser budskapet väldigt tydligt när man skumpar omkring i dylik utrustning att "jag bryr mig verkligen inte om någonting - och i synnerhet inte om mig själv". Att man har kläder som är pösiga, lätta att ta på sig samt "oömma" fyller sin verkliga mening i rätt element - när man tränar. Jag har väl helt enkelt inte lärt in koden riktigt. Jeans är ju trots allt ett "klätt" klädesplagg, oavsett var på kroppen de nu må hänga... För mig är koden fortfarande att man inte tycker man är värd att tas på allvar....

mer kommer....

.... nu är jag tebax!

Jag VET att det inte är särskilt mycket att uppröras över, och ska sanningen fram så skiter jag faktiskt fullkomligt i vilka byxor som må hänga på folk jag möter :-). Men jag blir bara så förundrad över fenomenet.

På marsvinsfronten så har det hänt lite... Igår fick nämligen Klackebo´s Cecilia en underbart fin och STOR HONA naturligtvis... Varför denna sarkasm? Jo, när jag hittade henne var hon stendöd! Dessutom var navelsträngen lite väääl avklippt - halva magen hade åkt med.. :-(. Det var inte roligt alls att hitta henne. Jag brydde mig inte om att väga, men jag kan svära på att den var minst 120 gram och i storlek lika stor som Razzmuzz tre veckor är NU! Antagligen därför som den inte klarade sig heller... På Cecilia syns inte ett spår av dramatiken! Hon äter och skuttar precis som vanligt. Tja, Confetti´s Maskot fortsätter att ge mig EN unge åt gången, men denna gång var det ju faktiskt en hona.... Underbar päls och goldenagouti/white.... Dubbeltrippelsuck! Jag har inte bestämt mig för om jag ska våga att sätta ihop de tu igen. Men jag är ju våldsamt frestad!

Dagen idag har annars förflutit i en ganska lugn takt på den vårdcentral jag varit på. Jag fick en avbokning av min sista patient, så jag flexade helt enkelt ut lite tidigare idag oxå. Men inte var jag piggare när jag kom hem för det! Men idag hade jag heller inga föreställnigar om att jag skulle orka något utöver det vanliga heller. Det tog jag ut "med råge" igår när jag städade två av de förhatliga Dillingelådorna till marsvinen samt klippte äldste sonen i ny lite "poppig" frisyr. Han blev nöjd, och jag kände mig mycket glad över att ha "klippt fram" min snygga unge :-)! Han är annars ganska anspråkslös ska väl erkännas. Men sonen nr 3 som VERKLIGEN inte kan finna sig i vad för outfit som helst tycker att jag hanterar saxen helt ok i hans hår också. Jag har hållit på att klippa ungarna sedan de var helt små, så viss rutin har jag trots allt fått. Jag räds dessutom inte att prova på nya saker. Jag menar - hår växer ju! Man kan inte ha bättre försökskaniner än sina egna barn ;-)!

Tja, "slut i rutan" för idag/Kicki

Igår hade jag min "grönt-kortkurs" igen, och det är faktiskt väldigt roligt att ha elever! Det är blandat med både vuxna och barn, så det är inte helt enkelt att lägga sig på "rätt" nivå. Jag TROR jag gör rätt när jag väljer barnens nivå i första hand. Igår fick de titta på tävlingspropositioner och fylla i tävlingsanmälningar. Sedan var det att slå i "TR" och leta reda på frågor som jag hade sammanställt. Det blir lite komiskt då jag har gamla exemplar av TR från 2003 och 2006. En del saker står det olika om, men då huvudsyftet är att i första hand lära sig att slå i TR så är det inte sååå blodigt. Reglerna förändras varje år dessutom, så man måste på eget ansvar hålla sig uppdaterad. Numera finns TR att ladda ner från Ridsportsförbundets hemsida www2.ridsport.se och klicka vidare på länken tävlingar och sedan till TR.

När jag klev upp i morse vid 05.00 så fick jag som en spark i magen. Det var helt vitt ute, och det hade snöat under natten. Under gårdagens kväll hade det satt igång att regna, och detta hade alltså övergått till den förhatliga snön. Det var snöslask på vägen till tåget. Men väl framme i Linköping fanns inga spår av flingorna, och jag förstod att det inte kommit någon snö där alls. Märkligt - det är ju ändå norrut ;-). Jag bor dock på kanten av Småländska höglandet, även om landskapet råkar vara Östergötland, så vi är ju inte helt ovana vid att ha kallare väder här än i Linköing.

Annars har jag kännt mig ganska duktig nu några mornar! Jag har nämligen tagit mig tid att koka havregrynsgröt! Det är bara sååå gott med havregrynsgröt, apelsinjouce och ett kokt ägg till frukost. Då behöver jag inget kaffe. Jag kokar gröten med 1 dl havregryn, 1 dl vatten, 1 dl mjölk och 1 krm salt. Det blir helt super! Om man har mjölk i blir smaken mycket rundare. Det kan med fördel vara lättmjölk också, men vi har mellanmjölk hemma hos oss. Jag hoppas på detta sätt lite pö om pö hitta ett lite sundare sätt att leva livet på. Crosstrainern står fortfarande kvar i hallen, och joo - jag TÄNKER verkligen på den! Och det HÄNDER att jag hoppar upp och joggar en stund också, men inte regelbundet - än...

Lille "Poppys" Qrumelur har åkt till ny familj också. Han blev så rasande söt när jag badat och fönat honom så han såg ut som en läcker liten bakelse :-). Han fick sällskap av Windflowers Lennox, en avelshane som gjort sitt här hos mig, men som är ett fantastiskt mysigt marsvin och kommer bli en ljuvlig liten kelgris. På marsvinsfronten har jag åter släppt ihop Confettis Maskot och Mosaique´s Partypinglan då hon inte blev dräktig sist med honom. Klackebo´s Cecilia har dock "en bulle i ugnen", men det är nog bara en också... Han lämnar fina ungar min Maskot, men inte fler än en åt gången...

Ha det gott!/Kicki