Nej, jag har ite blivit galen, bara överraskad..

Visserligen är det nästan en månad sedan jag bloggade sist, men JÖSSES vad här händer grejor när man inte är uppdaterad!! Jag var ju bara tvungen att kolla in alla smilisar först :-).

Annars hade jag tänkt att visa upp några kort på mina kära arabdamer. Eftersom jag är lite sen i min reaktion, så har jag inte fattat riktigt än att det blir mörkt BETYDLIGT fortare än vad jag tror. Därför ser färgerna lite märkliga ut, speciellt "den svarta".

"Min lilla svarta" Welwette ox, e. Om El Tanam ox, u. Wossna ox född 2005. Ett helt UNDERBART ungsto som är en mycket positiv och samarbetsvillig som tycker det är väldigt kul att få vara med.

Och här är mitt älskade arabsto Wossna ox e. Luxor ox, u. Walewska ox, född 1996.

Sanslöst vad mycket kul vi har haft ihop! Det kan inte finnas en häst som passar mig bättre än hon faktiskt. Hon är pigg, cool, trygg, känslig och vänligheten själv. Därmed inte sagt att hon inte kan bli lite "bitchig" emellanåt... Hon är ju trots allt ett sto...

Mer blir det inte idag goda vänner! Men jag lovar att mer kommer.../Kicki W

Titta på detta och bara njut av denna underbarrt vackra ritt!! Man undrar om det är på riktigt...

Människans bästa vän

Jag har varit hundägare sedan 1984 faktiskt. Så fort jag lämnade föräldrarnas trygga vrå så inskaffades en jycke. Det blev collie, och den rasen har jag varit trogen sedan dess faktiskt. Så trogen att jag till och med hade ambitioner att bli uppfödare. Det blev jag också, och det har funnits mååånga planer och förhoppningar förknippade med detta. Collie är helt ljuvliga, och passar egentligen mig som "handen i handsken". Att jag inte har fortsatt med kenneln har flera orsaker, men två avgörande har varit dels min alldeles "egen uppfödning" av barn som har tagit tiden i stället, och stegrande bråk och dumheter i collieklubben som har tagit inspirationen. Idag är det faktiskt tretton år sedan jag hade min sista kull, så hur collieklubben fungerar nu för tiden vet jag inget om.

En riktig clown

För några år sedan började jag inbilla mig att min tid började tillta i omfång igen, allt eftersom mina fem barn började växa upp. Jag var dock inte beredd att börja om med collie igen då jag redan hade två "gamlingar", och lusten att ånyo starta i redan nämnd rasklubb inte blivit större. "Näst bäst" ras för mig är säkerligen flera till antalet, men shetland sheepdog har jag kommit i nära kontakt med ofta och har alltid tyckt väldigt mycket om dem. Så en sheltie fick det bli. För säkerhets skull så skaffade jag en hane för att inte utöka hundbeståndet mer än vad jag hade tid och kraft till. Tanken var att denne lille kille skulle bli avelshane, med lång och imponerande meritlista att locka med. I stället fick familjen en riktigt härlig kompis som varje dag sedan dess glatt oss på många olika sätt. En mer uttrycksfull hund som outtröttligt kan hitta på hyss har jag aldrig haft! Det skulle visa sig att min tid inte hade utökats i den omfattningen som jag hade hoppats på, så någon vinstrik turné på utställnigar blev det inte. Det berodde absolut inte på hunden, och jag tror nog att hans meritlista skulle ha kunnat bli precis så imponerande som jag hade tänkt mig. I stället har han blivit en högt älskad familjeclown :-)! Numera är han dessutom den enda hunden i familjen.

Skönt!

Ett redan långt inlägg ska härmed inte förlängas ytterligare med tomt snack, utan jag ska komma till pudelns kärna. Vår kära Affe, som han heter till vardags, har genom hela sitt liv haft problem med återkommande hälta. Det har gått år när han inte har haltat alls, och så plötsligt så kommer den tillbaka - knappt synlig. Nu i somras blev hand dock såpass halt att vi inte kunde förklara det med "överansträngning" eller "sträckning", som vi nog hade haft tankar på tidigare. Efter hältutreding hos veterinären så konstaterades för ett par veckor sedan att vår älskvärde sheltie har atros i armbågslederna!! Främst är det vänster som är angripen. Numera är jag väldigt tacksam att tid aldrig fanns för en lysande utställningskarriär för vår vackre vän...! Han är definitivt inte lämplig som avelshund kan konstateras... I går opererades han, och om 30 minuter ska jag åka och hämta honom. Han mår bra, och kommer förhoppningsvis slippa hälta många år än.

Mer i detta lär följa/Kicki W

Hundmänniska

Jag ska nog slå fast på en gång att jag anser mig vara en djurvän av större mått faktiskt. Kanse att insekter och kräldjur inte hör till den typen av djur jag är särskilt vän med, men det mesta med päls i alla fall.. Redan när jag i relativt späd ålder började registrera omvärlden så var djur något som jag gärna ville ha i min närhet. Vad jag skulle bli när jag blev stor var inga som helst tveksamheter inför. "Jag ska inte bli något, jag ska köpa mig en hund!" svarade den mycket unga Kicki på frågor från frågvisa vuxna om mina vuxenplaner. Och hund har det också blivit! Jag har faktiskt till och med en kennel. Eller.... jag har åtminstone ett kennelnamn.... En kennel utan tikar producerar inte överflödigt många valpar precis... Men jag har allt en och annan colliekull på mitt samvete!

Men KATT!!??

När vi för snart 14 år sedan flyttade till den plats på jorden som vi befinner oss nu, så var det flera drömmar som slog in. Bland annat så kunde jag förverkliga den STORA drömmen om att bli hästägare, och Wossna gjorde entré endast ett år gammal. Ytterligare en häst fanns då sedan ett halvår på plats, en B-ponny som var 2 år. Med hästarna flyttade så även råttorna in i stallet. Och då pratar vi RÅTTOR!! Fram tills dess hade kanske inte katt varit ett djur som jag känt behov av att införliva i min närmaste krets. Men detta fick jag som sagt anledning att omvärdera...

Ok - nyttokatt då...

Nu har ju alla som läser detta begripit att även katt blev familjens djurinnehav. De första små liven fick börja sin vistelse hos oss inomhus, men blev vid lämplig ålder förflyttade till stallet. Sedan dess har våra katter aldrig fått komma in utan har sin givna plats i stallet. Med jämna mellanrum har vi fyllt på kattbeståndet helt utan vår egen ansträngning (sådant sköter katter väldigt bra på egen hand...!), så kattungar då och då har varit en ganska vanlig företeelse nere hos hästarna. Kattbeståndet har utökats av denna anledning, men vi har också hittat nya hem till många. Faktum är att vi har väldigt trevliga katter, och de har varit mycket uppskattade i sina nya hem.

Tiger

Denna sommar dök det upp fyra nya kattungar, och vi misstänker STARKT att katthonan som utgjorde sig för att vara mor till alla, hade gjort sig skyldig till stöld i viss utsträckning... Personligen tror jag bara att en av ungarna var hennes, och att de andra tre hade andra mödrar... Hur som haver. Mina söner har nu vuxit till den ålder när familjen utvidgas med flickvänner (...). En av dessa flickor engagerade sig djupt i att finna nya hem till de små pipen, och hade också lyckats ganska väl. Själv hade hon utsett en lurvig liten sak för sig själv. Katthonan som vill ha fler barn än hon själv kan producera, hörde förmodligen våra planer för en dag hade hon nämligen flyttat på alla fyra. De var spårlöst puts väck!! Dessutom var detta dagen innan vi skulle åka på veckolång semester till Öland... Tre återfanns efter ett dygn ganska långt bort hos "grannar". (Granne är ett ganska vitt begrepp ute på landet...). Men den lurvige fanns inte att finna någon stans... Att låta de återfunna små liven få återgå till stallets mjuka hö lät sig liksom inte göras... Kattmamman utsågs till hänsynslös idiot, och var inte längre betrodd med sin uppgift. Två kattungar flyttade raskt till nya hem, men flickvännen hade fortfarande förhoppningar om att "den lurvige" skulle finnas någonstans. Som "alternativ" utsågs Tiger...

Innekatt...

Numera har vi en rasande söt kattunge inomhus igen efter alla år... Egentligen är han till salu fortfarande då vi minsann inte behöver en katt till. Men det lilla kräket har skött sig exemplariskt, och gör verkligen ALLT för att vi ska tycka att han är en självklar del av vårt inomhusliv. Han blev rumsren bums! Han hälsar oss med ett vänligt kurr och börja spinna så fort man tar på honom. Han har tagit hunden helt för given från första stund, och tycker att hans tassar är världens roligaste leksaker (något som Affe inte riktigt håller med om). Han är väldigt älskvärd och visar sin tillgivenhet på ett mycket ömsint och sansat sätt. Han är helt enkelt underbar! Och dessutom fruktansvärt söt! Enda problemet är att han ännu inte förstått att vi inte önskar katt på borden... HUR ska vi kunna "förhärda" våra hjärtan och förpassa honom till stallet när risken för att "modern" ska föra bort honom försvunnit...? Inne kan han tyvärr inte få fortsätta att vara då vi har ganska svår allergi i vår omedelbara närhet...

Tiger har krupit nära mitt hundhjärta.../Kicki W

Inte ett dugg!!

Håhå, nu är det bara ett år kvar tills nästa semester... Det är farligt att tänka så - risken för depression är påtaglig. Men det lustiga är att vädergudarna vekar vara inne på liknande tema faktiskt. Idag är det påtagligt svalare än det har varit under senaste veckan, och om väderprofeterna (f´låt, jag menar naturligtvis meteriolog eller vad det nu heter..) har rätt så är det svalar luft att vänta. Men inte bryr jag mig nämnvärt om det :-)!! Bara solen stanna kvar läääänge så är jag nöjd.

Taggad!

Nu ska jag börja! Jag ska börja att rida igen!! Jag har gjort lite halvhjärtade försök under de senaste åren att "komma tillbaka till toppen" (...eller hur. Vem försöker jag lura...) men har inte riktigt haft den rätta motivationen. Min ädla häst och jag ska dock börja att röra på våra fläsk, och tillsammans ska vi nå himlens höjder. Då är det naturligtvis skönt om det inte är för varmt! Jag ska börja med att lösa anläggningskort på ridskolan...

... och mer

I ett skjul på gården har vi en tingest som tills idag mest har gett mig en bitter smak av dåligt samvete. Men det ska bli ändring på det också. Jag ska kasta mig över vår crosstrainer med nyvunnen entusiasm, och se till att bli såpass "fit" så jag kan matcha min härliga häst. GISSA vad "het" jag kommer bli till nästa sommar!! Och jag har dessutom ett helt år på mig att fila på formerna (eller formen var det kanske). Då underlättar det också att det inte är bastuvärme faktiskt! Så visst är det egentligen bara positivt att det drar in svalare luft över Östergötland...

...eller hur... /Kicki W

Att förbereda vintereländet.

Min vistelse på sommarÖland börjar lida mot sitt bittra slut. Åh, TÄNK om man kunde stanna tiden på riktigt. Faktum är att det nästan känns som om tiden står stilla när man är här, men mobiltelefonen visar obarmhärtigt på något annat. Tvättmaskinen går på högvarv för att utplåna spåren av vår vistelse här, och snart ska väl dammsugarvalsen börja. Jag gillar inte snabeldrakar, så kanske att jag kan lyckas delegera den uppgiften till någon lämplig tonåring som behöver öva sig i konsten att bli självständig.

Detta LJUS!

Vi har verkligen haft tur med vädret - på riktigt, och kunnat sola och bada varje dag. Löpsedlarna skriker dock ut att NU kommer värmeböljan till Öland... Det är så dags...! Men augustifukten har trots allt slagit till med full kraft, och vi får bara hoppas att lakenen hinner att torka innan vi åker i kväll. Det som framför allt är så helt otroligt fascinerande dock med denna ö är det blåa ljuset. På morgonen är det den västra sidan som är helt magisk, så mina morgonpromenader har verkligen varit att fylla på själen med frid. På eftermiddagen är det den östra, och man blir nästan vimmelkantig av allt blått som omsluter vart man än blickar. Jag var i Källa hamn igår och tog lite fotografier, men har inte hunnit redigera dem än. Detta blåa ljus utlovas på denna blogg!! Jag lär behöva "trösta mig" en smula med sommarens skörd av Ölandskort lite längre fram i vinter. Man behöver något att se fram emot!

Ölandshälsningar/Kicki W

Den obotliga sommarölänningen!

Det är bara till att konstatera. Det har inte varit sommar på riktigt om jag inte har varit på Öland! Förra året blev det av olika anledningar inte av, men i år inplanerades Ölandsvistelsen redan under tidiga våren. För övrigt första gången som vi har planerat i såpass god tid för något över huvud taget... Och nu är vi här :-)!

Underbart!

Det är en sådan stillhet och ro som infinner sig, som faktiskt inte går att uppnå på annat sätt. Så är det för mig i alla fall... Men har man vistats sina lediga somrar på denna solens och vindarnas ö sedan man hade blöjor, så är det kanske inte så konstigt att "sommarfeelingen" har svårt att infinna sig utan en tripp till allvarsmarken.

Lovar visserligen inget...

Men jag hoppas att jag kommer kunna skriva lite mer i denna blogg framöver. Jag har tagit en hel del kort nu, så det finns säkert något att skriva om hela tiden. Dessutom har jag fått två helt igenom LJUVLIGA marsvinebebisar som faktiskt blir hela tre veckor denna veckan. Jag har inte fotat dem än...! Men - det blir det första projektet jag tar mig an när jag kommer hem igen!!

Vänta på något gott som sagt!/Kicki W

Joo... jag lever...

Och egentligen har jag inte fått mer tid över på mina dagar helt plötsligt. Men dagen idag har ändå varit såpass omvälvande så jag måste på något kryptiskt sätt få ur mig något av det.

1989

Föddes det en liten flicka, som några år senare skulle korsa min väg. Hon utmärkte sig väl inte så mycket från andra flickor kanske, men hon var en glad och behaglig liten varelse. Vi hade ett stort intresse gemensamt - trots vår stora åldersskillnad. HÄSTAR! Det är något märkligt med just djur, och kanske främst hästar. Det förenar både gamla och unga, och hästsport är den enda sport som jag känner till som både 18-åringar och 55-åringar tävlar på samma villkor i - kvinnor mot män. Efter ett tag ägnade vi oss åt vårt stora gemensamma intresse ibland tillsammans. Den numera tonåriga flickan var ibland hemma hos mig och red, eller så följde hon med på tävlingar som lite av en hästskötare. Hon var alltid glad, och alltid väldigt pratsam.

Liten blir större

Och så småningom blev det kanske andra intressen som började pocka lite mer på uppmärksamheten. När vi träffades så hade vi dock alltid något att säga varandra, och någon slags "gammal vänskap" fanns som en tunn tråd oss emellan. Den lilla spontana hoppan hade vuxit upp till en mycket söt och tilltalande ung kvinna med det mest glittriga leende man kan tänka sig. Det blev glesare mellan våra möten, men alltid lika hjärtligt när vi väl sågs. Sedan kom molnen.

Även den glittrigaste

sol kan bli helt förmörkad av ilskna och hotande ovädersmoln. Detta hände denna unga kvinna. Jag vet inte om det var någon som lyckades ta sig igenom det svarta och fick en inblick i vad det bestod av. Det jag vet var att det började bli outhärdligt för de leende ögonen, och att smärtan flera gånger tog överhanden. Det fanns dock alltid ett litet fladdrande hopp som vägrade flyga iväg och gjorde åter framtiden möjligt, gång efter gång. Tills denna midsommar.

Det obegripliga

det som bara inte skulle få hända, skedde. En liten fladdrande låga, som ibland blossade upp och lyste upp tillvaron för oss alla andra, orkade inte hålla kvar ljuset. Hon skulle ju vara kvar hos oss! Hon hade behövt finnas då jag vet att hon var en äkta solstråle för så många. Jag vill tro att hon faktiskt också behövde oss. Det obegripliga är att det är så svårt att lyckas haka fast i varandra och ge varandra det som får lågan att orka lite till. Jag vet att det är många som har försökt, men naturligtvis så gnager ändå ett vasst tvivel i hjärtat; fanns det något vi kunde ha gjort mer?

Idag

har vi tagit avsked. "Ett sista farväl" som pastorn envist tjatade, men jag tror nog att de flesta tillsammans med mig tänkte helt annat. Vi har deltagit i en cermoni som ska vara till både tröst och stöttning, men inte har jag sagt farväl för sista gången! Denna lilla älva kommer finnas med mig så länge jag har sinnet i behåll. En 20-åring går inte att bara lämna...

Kicki W