Ytterligare ett kort på en riktig sötnos! Jag sitter bara som hastigast vid datorn och "leker" lite med kort. Man måste ju få utlopp för sitt barnasinne ibland. Jag behöver det i alla fall. Jag har datorn ute i marsvinshuset, och när jag vänder mig om så ser jag en hel "skog" av små nosar som nyfiket hänger över lådkanterna. Det kan ju vara så att jag kommer på andra tankar och börjar dela ut lite extra mat. För tillfället är det mycket svårt att motstå mina pussgurkor :-).

Jag sitter och väntar och väntar och väntar och väntar.... Sista kullen för i år ska komma vilken dag som helst, men det kan också dröja till nästa helg... Det är ganska hopplöst att sia om när marsvinsbebisar behaga komma! Anledningen till det är att man nästan aldrig får chansen att se deras små högtidsstunder, utan man får ägna sig åt kvalificerade gissningar.  Då var det betydligt enklare när jag födde upp hundar! Dessutom var det "bara" att stoppa en lämplig febertermometer i rumpan på tiken när det började bli dagen D. Men detta! Att "läsa av" tecken osv... Ungefär som när stona fölar. Det är vaxproppar hit och sänkt muskelatur i korset dit. Men egentligen är det "ingen" som vet i alla fall!!

Min plan är att vänta med att sätta ihop nya par tills årsskiftet. Jag vill få lite ordning och reda bland grisarna här först. Förhoppningsvis har alla till salu djur fått åka till nya ägare då också. Någon gång innan jul planerar jag Det Stora Jul Badet för de små trollen :-)! Då ryker nog vovven med av bara farten skulle jag tro. Har man väl fått upp ångan är det lika bra att man kör på.

Drömma går ju.../Kicki

Jag får börja använda lite skåpmat helt enkelt! Jag tycker att bilden på Wossna och min son är bara så HÄRLIG! Ungen ser så koncentrerad ut, och det är verkligen action i hela ögonblicket. Dessutom så ger det mig en god anledning att drömma tillbaka ett par månader till hur det var då... Fortfarande hyfsat varmt, och ljust på kvällarna. "Minns i november den ljuva september" - det är väl det jag håller på med kan jag tro. I kväll ska samma unge träna dressyr för Charlotte Esping (Lotta kort och gott!), men jag får tyvärr inte vara med... Jag ska hem till en jobbarkompis som har flyttat, och dessutom haft den osedvanligt otrevliga smaken att ha sagt upp sig!! Sådant borde man sannerligen inte uppmuntra egentligen, men vad gör man om man misstänker att det vankas god mat i trevliga människors sällskap? Det är ett otroligt svårt val; frysa och huttra på en iskall bänk i ett lika iskallt ridhus och frustrerat titta på när sonen rider eller åka till en svartfotssjukgymnast som ska bräcka oss andra med sin matlagningskonst. Det blir ju synd om mig hur jag än väljer....

Jag satt tidigt i morse och bläddrade i min "lilla svarta". Den är inte särskilt liten egentligen, utan stor som en halv portfölj. Däri finns just nu mitt liv. Det är helt enkelt en kalender i ringpärm med konstskinn som går att stänga igen med blixtlås. Mycket praktiskt! Faktiskt nog det mer praktiska jag någonsinn inköpt vid närmare eftertanke! Det går att lägga in till bristningsgränsen med papper om ditten och datten, och sedan bara dra ihop allt med ett blixtlås - klart! Men man bör inte börja dagen med att krydda sin frukost med hur fullspäckade veckorna är fram till jul....!! Kaffet har en obehaglig förmåga att sätta sig på vrånga ställen vid denna tidpunkt på dygnet när man blir lite mer upphetsad än vad som anses normalt. Och då syftar jag INTE på när maken svassar förbi i skrynkliga boxershorts med håret på ända! Nej, jag syftar på avsaknad av vitt...! DET STÅR JU SKRIVET NÅ´T PÅ I PRINCIP VARJE MILLIMETER I MIN "LILLA SVARTA"!! Tja - NÄR ska vi "jula in oss".

Jag har verkligen inte "kärringångest" med att behöva göra allt själv! Det har jag vuxit ifrån - äntligen... Men jag behöver ju vara med någon gång i alla fall och hjälpa till med att minska strykberget i tvättstugan, skyffla undan det översta lagret av grus på golven, torka av hyllor och fönster från det mesta av flugskiten och kanske till och med lyxa till det med rena gardiner! Att sedan varje lärare i kommunen (åtminstone de som ansvarar för kunskapstillflödet vad gäller våra barn) drabbas av samma virus, och bara MÅSTE ha föräldramöte, utvecklingssamtal mm inför terminens slut gör ju inte en familjs liv i december särskilt lättare. Det blir till att skamset kryssa i den "förbjudna rutan" på det otroligt skrynkliga papper som våra avkomlingar presenterar för oss. Rutan där det står "vi kan tyvärr inte komma". Det är ju fler än en gång om man så säger, som en lärare lite smidigt levererat att "ni var ju inte på föräldramötet" när det är något man undrar över - "det bestämde vi då". Thats it!

Tja, då är det väldigt skönt att sitta och titta på Wossna och ungen! De är verkligen närvarande i nuet! Det blir nästan lite terapi a´la Mindfulness. Det är säkert också därför att när jag väl kommer upp i sadeln så har jag inte något annat val än att verkligen vara i nuet! Försök att kommunicera med en häst och samtidigt ha tankarna på något annat....! Det är helt och hållet omöjligt! Jag tror det är mycket det som gör djur så värdefulla för oss. Visst, man kan sitta med ett sött marsvin i knät och lite förstrött klappa på det medan man håller hjärnan sysselsatt med något annat. Men så fort det söta lilla djuret kissar i ditt knä, eller den mjuka katten helt plötsligt bestämmer sig för att förvandla ditt mänskliga knä till klösbräda, eller kanske den vackra hunden plötsligt måste försvara hus och hem från skumma typer som smyger på trappan - DÅ trillar man ohjälpligt ner i stundens sekund! Samma sak med hästen som bestämmer sig för att stubben nog i alla fall ÄR en tiger - och kastar sig handlöst åt sidan. Fortsätter man då i sina grubblerier, så gör man det utan häst... Men på något vis lär det väl bli både 1:a advent, lucia och jul även i det Westerdahlska hemmet!

Suck!/Kicki

Här kommer ytterligare ett kort på Cayenne! Det är taget ca en timme innan de andra två från förra inlägget, men här är han ännu inte badad och utkammad. Men för mig är denna bilden precis så som jag vill att en lunkarya ska se ut! Vårdat rufsig och lite "punkig". Det är kanske inte riktigt såhär som utställningsdomarna föredrar att få grisarna presenterade ;-). Men jag tycker att det är detta som är den speciella karaktären med lunkarya!

I morgon, eller snarare senare idag, gäller det att vara effektiv! Jag har planer på att hinna med att SKURA mina 12 lådor som jag har marsvin i, rida mitt underbara arabsto, "djupmocka" i mitt eget stall (det blir lite akutmockning i veckorna...) för de två ungstona jag har där, bada vår shetland sheepdog och förhoppningsvis låta honom bli av med allt för påtagliga tovor  SAMT åka till Linköping på em/kvällen för att lyssna på när ett par av sönerna spelar. Den ene ska spela fiol på ett ställe och den andre ska spela trombon på ett annat. Det kanske vid närmare eftertanke inte är lönt att sova över huvud taget i natt :-)

Jag väntar förhoppningsfull på årets sista marsvinskull under nästa vecka! Jag har haft den ofantliga förmånen att få föda upp ett relativt stort antal kullar i år av dessa ljuvliga lunkaryor och varje kull är precis lika spännande!!! Årets sista bebisar ska få sina namn med begynnelsebokstaven O. Då är det ju bara för hugade att börja räkna från A för att få klart för sig hur många kullar det blivit i år. Nästa år tror jag kanske inte att jag kommer föda upp lika många, men det beror på! Jag kommer nog vara lite mer kräsen när jag bestämmer vilka bebisar som får stanna hos mig hädan efter. Jag vill ju ogärna sitta med mängder av marsvin som bara kräver en massa jobb tillslut. En hobby är en hobby! Men mina söta trasselbollar skänker mig ofantlig glädje, och deras förtjusta tjut när jag kommer ut i marsvinshuset och börjar prassla med morotspåsen får mitt hjärta att klappa lite fortare. Samma sak när hästarna "hummar" när jag rafsar i havrelåren! Fånigt - jag VET ju att det är maten och inte mig de riktar sin uppmärksamhet emot, men det känns ändå så gott!

För hugade har jag några marsvin till salu ;-) ;-) De kommer bli långhåriga hela högen, och vansinnigt söta! Just nu sitter jag och kikar lite på när Mumlan och Pinglan sköter om sina små. Mumlan fick ju bara en, och Pinglan har tre, så Mumlan tar helt sonika hand om den av de tre som för tillfället inte får plats hos mammas tuttar. Marsvin har bara två nämligen... Åhh vad goa de är! De småkuttrar hela tiden och pratar med de små, och helt klart har de mycket att prata om. Affe, min shetland sheepdog går från låda till låda och piper lite. Han försöker nog placera in de här märkliga djuren i sin egen värld. De är små, orädda, håriga och LÅTER! Han vet nog ännu inte om de är nödproviant eller leksaker... Tillsist kommer han och lägger sig med en djup suck vid mina fötter med en blick som säger ALLT! Matte - det är faktiskt tid för lilla MIG nu!!

Djur är underbara/Kicki

Får jag presentera Poppys Cayenne! Han åkte till ny ägare i helgen, och jag var förståndig nog att ta lite kort på honom innan han åkte. Jag ÄLSKAR hans färger som är goldenagouti/golden/white, och som individ är "Kajan" dessutom helt underbar. Jag kan bara lyckönska den nya ägarinnan.

Tre små godingar till åkte. Men bilder på dem får jag nog vänta lite med att lägga ut här. Har eg. inte alls tid att sitta här vid datorn, utan borde ligga i sängn i stället...

Lunkarya = gosegrisar!/Kicki

Det är bra att vara ambitiös - säger folk. Jag vet inte faktiskt. I mitt yrke som kurator på vårdcentraler möter jag amitiösa människor dagligen, som mår väldigt illa av "sin goda karaktär". Det är inte de lata som går in i väggen! Själv har jag egentligen en bloggidé att presentera en bild till varje inlägg - och då en ny sådan... Det är bara att inse fakta. DET GÅR INTE! Jag lämnar hemmet strax efter 06 på vardagarna, och kommer hem i bästa fall vid 18.30 Efter det är det barn som behöver bli skjutsade både lite hit och dit, samt att djuren behöver faktiskt lite mat ibland... Jag använder förvisso min kamera ibland, men att föra in bilderna i datorn är bara helt omöjligt att hinna med... Och jag tror kanske att det inte är det viktigaste jag har att göra heller faktiskt :-).

Visst funderar jag på om det verkligen är såhär jag ska ha det. Och jag vet ju redan svaret på den frågan... Men fram tills vi skrapar fram Den Stora Lyckan på triss så är det bara att bita ihop. Det gör inte ont om det finns mat i kylen, och elräkningen är betald. Samtidigt måste jag erkänna att jag mår riktigt bra av att jobba heltid! Jag stortrivs med mitt jobb, och alla mina tre arbetsplatser. Jag får i princip dagligen se när tillknycklade människor reser sig upp på fötterna och börjar trevande ta sig framåt - det är häftigt! Det fungerar bra för barnen i skolan, och de har en lagom nivå på aktivitet/tråkighet. Mina tonårsgrabbar behandlar mig mycket respektfullt, och jag tror nog att de känner samma sak tillbaka. Jag lever i ett mycket lyckligt äktenskap sedan snart 19 år tillbaka, och skulle aldrig i livet byta ut "gubben" mot vem som som kom i min väg! Så då kanske det inte är sååå viktigt om det saknas bilder i bloggen....

Det är de där åtaganden man har utanför jobbet som inte fungerar. Det är nog bara att inse att också mitt dygn har 24 timmar, och att det inte går att komprimera mer än vad jag redan gjort. Djuren är för mig en förutsättning för att orka ha detta tempo, men då måste det också kännas att det fungerar med skötseln av dem också! Med andra ord - bloggen har ganska låg prioritet för tillfället, tillsammans med en hel del annat..

Här har vi vinter!!/Kicki

Så var det då dags för dagens tredje kull att se dagens ljus. De såg lite toviga ut, och mamma var lite orolig. Hennes burkompis (som jag hoppas också är dräktig - men det dröjer) ville hela tiden stjäla ungarna från henne, så tillslut fick jag helt sonika flytta på tjuven. Här bidde det två killar och en tjej. Pojkarna är av rasen lunkarya, men flickan blev en liten peruan. Alltså en rak och silkeslen päls i stället för en lockig/vågig och sträv. Matrix, Maxwell och Maribelle fick denna trio heta.

För fler bilder på underverken gå in på min hemsida. Länken finns till höger i listan "Poppys marsvin". För övrigt har jag varit domare på ridklubbens klubbhoppning idag. Näst yngste sonen på 10 år assisterade mig i domartornet och skötte det med bravur! En riktigt ful vurpa blev det med en tjej runt 20 och hennes unghäst. Den arma kraken trasslade in sina ben i en oxer och gick omkull. Båda ställde sig dock upp på sina ben efter en stund, men det syntes tydligt att också hästen fått sig en smäll i skallen. Otäckt det där! Men ryttaren bar både hjälm och skyddsväst, så hon "klarade" sig med en mycket ömmande axel.

Nej, dags att utnyttja vintertidstimmen!/Kicki

Nu har det hänt en hel del ska sägas!! Tre marsvinshonor bestämde sig för att föda ungefär samtidigt... Först ut var "Pinglan", eller Mosaique´s Partypinglan för att vara korrekt. Hon fick tre bedårande småttingar - två tjejer och en kille. De kommer få heta Laban, Lina och Lottie. Hon klarar sin lilla familj galant. Detta är hennes andra kull, och det syns tydligt att hon sköter det hela med van tass.

I samma låda bor också Tindragårdens Mumlan. En charmig och go silveragouti/white som har varit sprickfärdig länge nu... En liten unge klämde hon ur sig. När jag hittade den var den helt rengjord, men tyvärr död... Givetvis var det en liten flicka... Det "värsta" är att Mumlan är fortfarande sprickfärdig! Hon var alltså mest fet!

Vet inte om jag redan använt ovanst. bild, men låt gå i så fall! Jag sitter och funderar lite på livets svåra mysterier. I jobbet träffar jag många livsöden - många som med hästlängder slår fiktionens! Det är en hisnande upplevelse att få vara med när den vuxna dottern äntligen berättar för föräldrarna att en nära släkting förgripit sig på henne när hon var mindre. Eller när en kvinna reser på sig efter att under hela sitt vuxna liv haft en mycket dålig självkänsla och på så sätt stött människor ifrån sig. Eller när den tämligen unga mannen kämpar efter förmåga för att hålla ihop ett trasigt förhållande, och börjar hitta verktyg att nå sin partner på nytt sätt. Eller den djupt olycklige äldre mannen som tvingas se sin älskade hustru sakta tyna bort i cancer, och hjälpa honom att sätta ord på vad han känner. Eller se modet och fastheten i blicken hos kvinnan där det tidigare bara fanns fruktan efter en svår misshandel osv osv osv. Jag har svårt att tänka mig ett mer faschinerande jobb faktiskt!

Men ibland blir det väldigt tomt. Ibland känns det som om kraften och "karman" runnit ur mig. Ibland grinar modlöshetens fula nuna mig rakt i ansiktet. Ibland känner jag mig så otroligt tillkorta kommen. Ibland skäms jag över att jag är älskad och har friska och glada barn. Ibland blir lidandet svårt att möta.

Det är i de stunderna som jag verkligen känner att jag lever! Jag är ingen känslokall maskin. Jag kan också överumplas av mina känslor - även om jag sedan länge lärt mig att trycka på pausknappen. Det kan till och med kännas friskt att skälla ut 8:åringen efter noter när han (för vilken gång i ordningen??) glömt sin jacka i skolan. Jag är "som alla andra"! Mitt tålamod har också en gräns. Jag är inte alltid snäll och skötsam. Jag får också känna mig liten och rädd. Och jag får faktiskt ibland känna mig riktigt riktigt duktig!

Mors!/Kicki