Jag hör till den allt större kategori människor som gärna köper ett läckert magazin om livsstil och heminredning. Min fantasi kittlas lätt och villigt av läckra reportage från lika läckra hem där LIVET PÅ LANDET är det centrala. Det kan vara allt från skånelängor till det mysiga torpet i Småland, eller stenhuset på Gotland. Hälsingegårdarnas fantastiska utsmyckningar gör inte ont i ögonen de heller. Jag blir också lockad att kasta mig in i gastronomins underbara värld genom "snabba och enkla" festrätter lämpliga att servera i den obligatoriska bersån. ALLA vänner och släktingar uppskattar ju sådana mysiga tillgat.

Allt eftersom tidningshögen blir högre i hyllan, fylls jag av en allt dystrare tanke. LANDET är bara ett rekreationsområde! Där ska man bo ett par idylliska veckor och bara N-J-U-T-A av allt underbart naturen skänkt oss. Den snälla bonden på lagom avstånd från sommartäppan ska gärna se till att det går några gulliga kor på flugfritt avstånd från frukostverandan för att göra bilden komplett. Och TÄNK så UNDERBART att få diska i en zinkbalja ute eftersom i den verkliga idyllen finns det naturligtvis inga bekvämligheter. "Och så kan man åka hem till sta´n med fulladdade batterier, efter några underbara veckor på LANDET." .... Det är här den allt unknare smaken i munnen infinner sig. Vilken stad? Den jag åker till någon gång för att köpa en diskmaskin, eller avslutningskläder till ungarna? Dit JAG åker för att få uppleva något annorlunda för att ladda MINA batterier?? HALLÅÅÅÅ - VI BOR HÄR!! För mig är idyllen bara en bonus för att vår bensinräkning aldrig understiger 6000,-/månaden. Det börjar kännas tungt att försvara sitt idiotiska beslut att permanent bo på just detta LANDET. Bussar dras in, barnen får gå allt längre och mörkare för att ta sig till bussarna som ska ta dem till den obligatoriska skolan. Den oobligatoriska skolan, som numera är en fullständig förutsättning för att få stöd/utbildning/jobb (pratar om gymnasieskolan..), behöver man inga bussar till längre. De robusta barnen som vuxit upp under naturligt idylliska förhållanden är naturligtvis mogna att vid 16 års ålder flytta till Den Stora Staden (i mitt fall fortfarande Linköping) och klara studier, tvätt och ekonomi självständigt. Det återstår alltså (om det nu mot förmodan inte ha räckt med vacker utsikt att rusta barnen för dylikt) att ändra sina arbetstider efter förmåga, för att själv kunna skjutsa sina relativt stora telningar till detta oobligatorium. Vintertid kan det dock vara riktigt spännande om man ska ta sig fram eller inte. Alltså är en sådan där bespottad fyrhjuling ett tämligen måste på sina håll i de idylliska hushållen. Men allt detta lär ju vara en kommunal angelägenhet. Är man dum nog att bosätta sig krångligt så får man ju försöka att genom lämpliga val vart 4:e år få sina valda kommuninvånare att fördela skattekronan på ett annat vis.

För mig är det alltså en självklarhet att de som kommer för avkoppling till sina sommarhus också bidrar till den kommunala kassan - och då inte enbart för att det ska gå tillbaka till dem själva i form av div. service. Det vore en otroligt oönskad utveckling om det ska krävas en över genomsnittlig lön för att kunna bo i idyllen och få en vettig utbildning till sina barn!!

Ett liiitet inlägg i en het sommardebatt./Kicki