Det började i morse med att jag vaknade med något märkligt över mitt ansikte. Eftersom jag hade ställt "klockan" (jag använder mobilen som väckarklocka nu för tiden!) till ganska tidig morgon, då jag tänkt mig en liten rask promenad, så blev jag inte speciellt glad över att vakna innan. Jag knep envist ihop ögonen, och tänkte inte ta reda på anledingen till att jag vaknat. Tillslut gick det bara inte. Ögonen åkte upp likt en hiss när någon tryckt på knappen. Och DÄR fanns anledningen till mitt för tidiga uppvaknande; SOLEN! Det är så länge sedan nu som man sett den att jag faktiskt hunnit glömma varför jag tidigare i somras aldrig behövde någon "väckarklocka"...

En liten titt ut genom sovrumsfönstret bekräftade vad mitt ansikte försökt tala om för mig en god stund. Det var verkligen solsken från en nästan molnfri himmel. Plötsligt kände jag mig väldigt pigg och full av energi! Men när jag lät blicken glida lite längre bort så mulnade mitt sinne något igen. Hela hästhagen var lika vattenfyllt som förra veckan när det regnade som värst. En sådan makalös tur att mina hästar inte går där!! De är som sagt utplacerade lite varstans.

Eftersom vädrets makter bestämde sig för att stå oss bi en stund, så utnyttjade jag detta så väl jag kunde. Ut for alla små marsvin. Ut for också alla marsvinsburar, och med de två yngsta sönernas hjälp skurade och spolade vi för glatta livet. Inte kan de säga nej till att få spruta lite med vattenslangen inte!! När alla lådor stod prydligt uppställda mot husväggen tog jag mig så an Den Stora Uppgiften. Jag greppade en lagom sliten pensel och började limma remsor. Ja - sådana där remsor som ska sitta i hörn och större glipor mellan gipsplattor innan man har tänkt sig att tapetsera. Efter det var det spacklets tur.

Radion stod på i ett hörn och skrålade ut både musik och nyheter. Allt ifrån vad som händer på Gotland en sådan här vecka till asfalt. Det är oroligt i Pakistan också, kanske mer än vanligt. Det är ganska trevligt att hålla på för sig själv tillsammans med SvR och se hur ens arbete sakta blir klart.

Maken kom hem när jag hade mindre än hälften kvar. Han hade varit iväg med vår båt och fått motorn lagad i Tranås. Sommen står så högt att vattenytan går upp långt över det vanliga. Flera vägar är avstängda här omkring, och värre håller det tydligen på att bli, eftersom vatten forsar ut från skogarna fortfarande. Hur som helst så bad jag honom laga mat! Han är numera en ganska väldresserad make (efter 20 år ihop har man lyckats liiite i alla fall), så han gick snällt in och ställde sig vid spisen. En god stund senare ljöd matsignalen över nejden, och vi bänkade oss alla och fick pannkakor. Familjen består av sju Westerdahlningar, och hade för dagen utökats ytterligare med två kompisar till äldste sonen. Det är som det ska vara - liv och rörelse och alldeles för många projekt igång, eller som snart ska sättas igång.

PRECIS när jag fått in alla marsvin och gjort iordning till dem med färskt gräs att knapra på, hände det. Först bara som en liten antydan där man var lite osäker på om man verkligen känt rätt. Men sedan fanns det ingen tvekan. Syndafloden var över oss igen...! Denna gång regnade det "bara" i ca 30 minuter, men med oerhörd kraft. Lagom för att tvätten inte skulle torka (idag heller..), utan jag var tvungen att snabbt plocka ner den. Just nu lyser den förädiska solen på oss igen, men jag låter mig inte bli lurad mer än en gång samma dag! Det får bli torktumlaren i alla fall...

Nya våta utmningar väntar!/Kicki