Vintern ger många underbara tillfällen till härliga motiv. Trots att det egentligen är ganska mulet så blir det ändå ljust.

Usch, jag börjar vända på dygnet! Det är bäst att inte upplysa tonåringarna om det eftersom jag emellanåt bråkar lite med dem om vådan av att göra natt till dag... Men i natt var det extremt svårt att få en vettig ro. Antagligen gör förkylningen med dithörande soffliggande sitt till kan jag tänka! Och dessutom fick jag lägliga rethostattacker just när John Blund skulle till att sprida lite sömnsand. Klockan ringde ganska obönhörligen i den arla morgonstundet trots det, och vinterkylan väntade tålmodigt på mig utanför ytterdörren.

En av de bästa sakerna med att ha djur är att de alltid blir lika glada oavsett när man dyker upp! Hunden och katten i tvättstugan sträcker lite lojt på sig för att sedan följa med mig in på toa båda två och blinka tillgivet mot mig under min vistelse där. Hunden brukar dessutom sätta sig så strategiskt som möjligt för att låta matte förena nytta med hans nöje och bli kliad. Det händer att katten hoppar spinnande upp i mitt knä, som den självklaraste sak i världen, och pockar majestätiskt på min något sömniga uppmärksamhet.

När väl vinterkläderna har kommit på, och jag har lyckats snöra de varma kängorna så är det ner till stallet som gäller. Hunden brukar få följa med ner, men idag fick han stanna inne. En granne skulle komma och låna hästtransporten, och det känns onödigt att riskera att en liten shetland sheepdog av misstag blir överkörd då sikten är rejält skymd av alla snövallar runt omkring. Hästarna frustar i fyrstämmig kör, och arabflickorna hälsar ALLTID med ett hest och långdraget gnäggande. Det är ett alldeles speciellt ljud som de har mot oss människor och låter mer som en hästharkling. Det gäller att släppa ut dem fort som attan, för dröjer jag en aning för länge så ställer sig arabflickorna och kissar YMNIGT, tätt följd av vallacken. Minsta lilla ponnyhoppa brukar kunna hålla sig tills hon kommer ut, men tre av fyra hästar får plötsliga behov.

Efter att jag mockat och gjort iordning för insläppet vänder jag kosan upp mot huset igen. Emellan stallet och huset ligger "lillhuset" som till hälften består av marsvinsrummet. Det kvittrar och piper ganska rejält när jag sätter nyckeln i dörren för att gå in. De kära hårbollarna får sina grönsaker och påfyllning av vatten. Det är nästan omöjligt att inte plocka upp någon av sötnosarna för en liten kelig pratstund. Det är bara tidspress som i så fall får mig att avstå.

Väl inne igen blir det frukost med kaffe, macka och vaniljyoghurt. Just dessa dagar har detta intagits halvliggande i TV-soffan med ena ögat mot något mindre minnesvärt TV-program, och andra ögat mot min lilla minilaptop och Facebok ;-).

Kvinnor kan!/Kicki W