Här kommer ytterligare ett kort på Cayenne! Det är taget ca en timme innan de andra två från förra inlägget, men här är han ännu inte badad och utkammad. Men för mig är denna bilden precis så som jag vill att en lunkarya ska se ut! Vårdat rufsig och lite "punkig". Det är kanske inte riktigt såhär som utställningsdomarna föredrar att få grisarna presenterade ;-). Men jag tycker att det är detta som är den speciella karaktären med lunkarya!

I morgon, eller snarare senare idag, gäller det att vara effektiv! Jag har planer på att hinna med att SKURA mina 12 lådor som jag har marsvin i, rida mitt underbara arabsto, "djupmocka" i mitt eget stall (det blir lite akutmockning i veckorna...) för de två ungstona jag har där, bada vår shetland sheepdog och förhoppningsvis låta honom bli av med allt för påtagliga tovor  SAMT åka till Linköping på em/kvällen för att lyssna på när ett par av sönerna spelar. Den ene ska spela fiol på ett ställe och den andre ska spela trombon på ett annat. Det kanske vid närmare eftertanke inte är lönt att sova över huvud taget i natt :-)

Jag väntar förhoppningsfull på årets sista marsvinskull under nästa vecka! Jag har haft den ofantliga förmånen att få föda upp ett relativt stort antal kullar i år av dessa ljuvliga lunkaryor och varje kull är precis lika spännande!!! Årets sista bebisar ska få sina namn med begynnelsebokstaven O. Då är det ju bara för hugade att börja räkna från A för att få klart för sig hur många kullar det blivit i år. Nästa år tror jag kanske inte att jag kommer föda upp lika många, men det beror på! Jag kommer nog vara lite mer kräsen när jag bestämmer vilka bebisar som får stanna hos mig hädan efter. Jag vill ju ogärna sitta med mängder av marsvin som bara kräver en massa jobb tillslut. En hobby är en hobby! Men mina söta trasselbollar skänker mig ofantlig glädje, och deras förtjusta tjut när jag kommer ut i marsvinshuset och börjar prassla med morotspåsen får mitt hjärta att klappa lite fortare. Samma sak när hästarna "hummar" när jag rafsar i havrelåren! Fånigt - jag VET ju att det är maten och inte mig de riktar sin uppmärksamhet emot, men det känns ändå så gott!

För hugade har jag några marsvin till salu ;-) ;-) De kommer bli långhåriga hela högen, och vansinnigt söta! Just nu sitter jag och kikar lite på när Mumlan och Pinglan sköter om sina små. Mumlan fick ju bara en, och Pinglan har tre, så Mumlan tar helt sonika hand om den av de tre som för tillfället inte får plats hos mammas tuttar. Marsvin har bara två nämligen... Åhh vad goa de är! De småkuttrar hela tiden och pratar med de små, och helt klart har de mycket att prata om. Affe, min shetland sheepdog går från låda till låda och piper lite. Han försöker nog placera in de här märkliga djuren i sin egen värld. De är små, orädda, håriga och LÅTER! Han vet nog ännu inte om de är nödproviant eller leksaker... Tillsist kommer han och lägger sig med en djup suck vid mina fötter med en blick som säger ALLT! Matte - det är faktiskt tid för lilla MIG nu!!

Djur är underbara/Kicki

Får jag presentera Poppys Cayenne! Han åkte till ny ägare i helgen, och jag var förståndig nog att ta lite kort på honom innan han åkte. Jag ÄLSKAR hans färger som är goldenagouti/golden/white, och som individ är "Kajan" dessutom helt underbar. Jag kan bara lyckönska den nya ägarinnan.

Tre små godingar till åkte. Men bilder på dem får jag nog vänta lite med att lägga ut här. Har eg. inte alls tid att sitta här vid datorn, utan borde ligga i sängn i stället...

Lunkarya = gosegrisar!/Kicki

Det är bra att vara ambitiös - säger folk. Jag vet inte faktiskt. I mitt yrke som kurator på vårdcentraler möter jag amitiösa människor dagligen, som mår väldigt illa av "sin goda karaktär". Det är inte de lata som går in i väggen! Själv har jag egentligen en bloggidé att presentera en bild till varje inlägg - och då en ny sådan... Det är bara att inse fakta. DET GÅR INTE! Jag lämnar hemmet strax efter 06 på vardagarna, och kommer hem i bästa fall vid 18.30 Efter det är det barn som behöver bli skjutsade både lite hit och dit, samt att djuren behöver faktiskt lite mat ibland... Jag använder förvisso min kamera ibland, men att föra in bilderna i datorn är bara helt omöjligt att hinna med... Och jag tror kanske att det inte är det viktigaste jag har att göra heller faktiskt :-).

Visst funderar jag på om det verkligen är såhär jag ska ha det. Och jag vet ju redan svaret på den frågan... Men fram tills vi skrapar fram Den Stora Lyckan på triss så är det bara att bita ihop. Det gör inte ont om det finns mat i kylen, och elräkningen är betald. Samtidigt måste jag erkänna att jag mår riktigt bra av att jobba heltid! Jag stortrivs med mitt jobb, och alla mina tre arbetsplatser. Jag får i princip dagligen se när tillknycklade människor reser sig upp på fötterna och börjar trevande ta sig framåt - det är häftigt! Det fungerar bra för barnen i skolan, och de har en lagom nivå på aktivitet/tråkighet. Mina tonårsgrabbar behandlar mig mycket respektfullt, och jag tror nog att de känner samma sak tillbaka. Jag lever i ett mycket lyckligt äktenskap sedan snart 19 år tillbaka, och skulle aldrig i livet byta ut "gubben" mot vem som som kom i min väg! Så då kanske det inte är sååå viktigt om det saknas bilder i bloggen....

Det är de där åtaganden man har utanför jobbet som inte fungerar. Det är nog bara att inse att också mitt dygn har 24 timmar, och att det inte går att komprimera mer än vad jag redan gjort. Djuren är för mig en förutsättning för att orka ha detta tempo, men då måste det också kännas att det fungerar med skötseln av dem också! Med andra ord - bloggen har ganska låg prioritet för tillfället, tillsammans med en hel del annat..

Här har vi vinter!!/Kicki

Så var det då dags för dagens tredje kull att se dagens ljus. De såg lite toviga ut, och mamma var lite orolig. Hennes burkompis (som jag hoppas också är dräktig - men det dröjer) ville hela tiden stjäla ungarna från henne, så tillslut fick jag helt sonika flytta på tjuven. Här bidde det två killar och en tjej. Pojkarna är av rasen lunkarya, men flickan blev en liten peruan. Alltså en rak och silkeslen päls i stället för en lockig/vågig och sträv. Matrix, Maxwell och Maribelle fick denna trio heta.

För fler bilder på underverken gå in på min hemsida. Länken finns till höger i listan "Poppys marsvin". För övrigt har jag varit domare på ridklubbens klubbhoppning idag. Näst yngste sonen på 10 år assisterade mig i domartornet och skötte det med bravur! En riktigt ful vurpa blev det med en tjej runt 20 och hennes unghäst. Den arma kraken trasslade in sina ben i en oxer och gick omkull. Båda ställde sig dock upp på sina ben efter en stund, men det syntes tydligt att också hästen fått sig en smäll i skallen. Otäckt det där! Men ryttaren bar både hjälm och skyddsväst, så hon "klarade" sig med en mycket ömmande axel.

Nej, dags att utnyttja vintertidstimmen!/Kicki

Nu har det hänt en hel del ska sägas!! Tre marsvinshonor bestämde sig för att föda ungefär samtidigt... Först ut var "Pinglan", eller Mosaique´s Partypinglan för att vara korrekt. Hon fick tre bedårande småttingar - två tjejer och en kille. De kommer få heta Laban, Lina och Lottie. Hon klarar sin lilla familj galant. Detta är hennes andra kull, och det syns tydligt att hon sköter det hela med van tass.

I samma låda bor också Tindragårdens Mumlan. En charmig och go silveragouti/white som har varit sprickfärdig länge nu... En liten unge klämde hon ur sig. När jag hittade den var den helt rengjord, men tyvärr död... Givetvis var det en liten flicka... Det "värsta" är att Mumlan är fortfarande sprickfärdig! Hon var alltså mest fet!

Vet inte om jag redan använt ovanst. bild, men låt gå i så fall! Jag sitter och funderar lite på livets svåra mysterier. I jobbet träffar jag många livsöden - många som med hästlängder slår fiktionens! Det är en hisnande upplevelse att få vara med när den vuxna dottern äntligen berättar för föräldrarna att en nära släkting förgripit sig på henne när hon var mindre. Eller när en kvinna reser på sig efter att under hela sitt vuxna liv haft en mycket dålig självkänsla och på så sätt stött människor ifrån sig. Eller när den tämligen unga mannen kämpar efter förmåga för att hålla ihop ett trasigt förhållande, och börjar hitta verktyg att nå sin partner på nytt sätt. Eller den djupt olycklige äldre mannen som tvingas se sin älskade hustru sakta tyna bort i cancer, och hjälpa honom att sätta ord på vad han känner. Eller se modet och fastheten i blicken hos kvinnan där det tidigare bara fanns fruktan efter en svår misshandel osv osv osv. Jag har svårt att tänka mig ett mer faschinerande jobb faktiskt!

Men ibland blir det väldigt tomt. Ibland känns det som om kraften och "karman" runnit ur mig. Ibland grinar modlöshetens fula nuna mig rakt i ansiktet. Ibland känner jag mig så otroligt tillkorta kommen. Ibland skäms jag över att jag är älskad och har friska och glada barn. Ibland blir lidandet svårt att möta.

Det är i de stunderna som jag verkligen känner att jag lever! Jag är ingen känslokall maskin. Jag kan också överumplas av mina känslor - även om jag sedan länge lärt mig att trycka på pausknappen. Det kan till och med kännas friskt att skälla ut 8:åringen efter noter när han (för vilken gång i ordningen??) glömt sin jacka i skolan. Jag är "som alla andra"! Mitt tålamod har också en gräns. Jag är inte alltid snäll och skötsam. Jag får också känna mig liten och rädd. Och jag får faktiskt ibland känna mig riktigt riktigt duktig!

Mors!/Kicki

På bilderna ser ni mitt underbara arabsto Wossna! I sadeln sitter en stilig yngling, tävlingklädd och fin - min näst äldste son. Helgen har gått i hästens tecken både lördag och söndag. Igår var det Kindamästerskap i hoppning, och två av sönerna var med. Det är från denna tävling som bilderna är. Resultatmässigt är det inget att skryta med för Westerdahl del tyvärr, men som någon sa; att delta är halva segern. De hoppade de två lägsta klasserna. Wossna - för att sonen och hon precis har börjat komma ut tillsammans på hopptävlingar, så då räcker det med 90 cm och 1 meter för deras del. Tips - för att hans ryttare också är relativt ny för honom, och då räcker det också med 70 cm och 80 cm; alltså Lätt D och Lätt C för den insatte.

Idag har det varit finalhoppning i div. 2 hoppning ponny. Tävlingarna har gått på hemmaplan, så det är ju ganska smidigt att redan ha ponnyn på plats när man kommer ;-). Sonen var inte med i laget, men hoppade en av förklasserna som var Lätt C. På framhoppningen gick det bara så strålande! Ponnyn sög i och hoppade hääärligt med ryggverkan och bjudning. Sonen hängde med riktigt bra i svängarna - trots att han fick hoppa högre än han nog någonsin gjort på den ponnyn! Inne på banan blev dock Tips för stark och busig och drog förbi totalt tre hinder. Vilket betyder att man blir utesluten... Men de hindren de hoppade såg riktigt riktigt bra ut. Det har gått våldsamt framåt för varje hoppträning och hopptävling, så jag tror nog att det kan bli riktigt roligt till våren :-).

Nu är det sluttävlat för den här terminen! Visserligen är det Kindamästerskap i dressyr nästa helg, men jag tror nog nästan att jag avstår. Vi får väl se om sonen vill rida dressyr på Wossna, för i så fall ställer jag väl upp "som vanligt". Men jag gråter inte blod om han bestämmer sig för att inte anmäla heller...

Nya tag inför veckan som ligger framför!/Kicki

Jag kunde inte motstå att sätta in en bild på sommarens sista rosor. Fotot är taget i början av september, och rosorna började bli lite skamfilade i kanterna. Jag skulle önska att jag fick lite tid och energi över att ta nya bilder nu när hösten sprakar som allra mest! Det är bara så helt underbara färger man blir drabbad av så fort solen tittar fram. Det är så fantastiskt roligt att fotografera så det är inte sant :-). Och när jag nu dessutom börjar bli lite mer vän med Photoshop, så känner jag mig ibland nästan duktig...

Jag kommer nog så småningom plåga mina bloggläsare med lite olika redigeringsförsök vad det lider. Men, att sitta vid datorn tar tid. Mycket mer tid än vad man från början har tänkt sig. Dessutom kommer jag in i något slags vacum framför bildskärmen. Ett par timmar känns som 10 minuter - vilket inte finns plats för riktigt i mitt liv just nu :-/. Jag kan naturligtvis bestämma mig för att ägna en hel eftermiddag någon helg åt att sitta och "klicka och dra". Och det kommer jag förmodligen också att göra längre fram. Men som det är nu så finns det annat som är betydligt mer värt att lägga den dyrbara sk. fritiden på. Kanske ett vagt nyårslöfte såhär redan i oktober?

I morgon lördag och på söndag är det hästtävlingar igen... :-). DÅ hoppas jag verkligen att jag har lite läckra kort att komma med i nästa vecka. Ni får helt enkelt finna er i att det blir samma hästar och samma ungar som figurerar. Personligen bär det mig emot att publicera kort på en hemsida såhär utan att först ha pratat med personerna som kortet föreställer om de vill vara med... Det blir sista tävlingarna för året - och det känns faktiskt väldigt skönt! Det är vansinnigt roligt att få förmånen att vara ute tillsammans med sina barn på detta sättet, men allt eftersom dagarna blir kortare känns helgerna allt för värdefulla för att sätta av hela dagar för ofta.

Nya hästatag - nytt mod!/Kicki