En stor fördel med att vara uppfödare är alla nya kontakter man får med härliga människor! En gång i livet var jag hunduppfödare, och har faktiskt viss kontakt med några av mina valpköpare fortfarande - det är 10 år sedan jag senast hade några valpar... Nu för tiden är det marsvin som gäller :-). Dessa helt oemotståndliga lurvbollarna har också skapat nya kontakter för mig. Jag blir så glad när jag får ett litet livstecken från någon av dem, och särskilt uppmuntrad när det dessutom följer med ett kort! Förra veckan fick jag ett mejl med dessa kort som föreställer

"POPPYS" CURRY

Visst är han helt vansinnigt söt i sin lugg och uppsyn!? Det är sådant som verkligen lyser upp uppfödartillvaron, som annars kan kantas av ett och annat moln... För tillfället har jag hela sex honor som sitter med herrar i sina lådor. Så nya hopp lär pluppa ut i slutet av februari som tidigast.

Tack snälla Elin för de fina korten! Och tack för att jag fick din tillåtelse att lägga ut dem på min blogg! Roligt med lite kort som inte bara är tagna av mig för en gång skull :-).

Stollt uppfödare/Kicki

Murphys lag råder bara så ni vet det - alla ni som lever i total okunskap! Egentligen började det redan igår. Jag skulle naturligtvis ha dragit öronen åt mig på en gång, men är till naturen en relativt vän varelse. Lycklig som jag var över att vädergudarna för en liten ynka dag var på gott humör, så insåg jag inte faran som lurade. Jag hade ägnat en halvtimme åt en av mina favoritsysselsättningar - fotografering, och fortsatt med en annan kanske inte lika stor favorit; städa marsvinsburar. Klockan den tickade, och jag fick till slut verkligen slita mig loss från Photoshop, eftersom andra aktiviteter stod på vänt. Jag skulle åka till ridhuset och ägna några sköna kvartar åt dressyr. Som väl var hade jag inte någon tränare som stod och väntade...

Bilen låste snällt upp sig när jag tryckte på den trådlösa nyckeln. Eller, tja, förarsidans dörr låste snällt upp sig i alla fall. I baksätet låg en nätsäck full med 10 kg morötter och väntade på att bli flyttad. Min rygg har åsikter om ifall det är jag eller någon annans om ska utföra sådana sysslor, så i väntan på definitivt beslut så låg de där. Den dörren gick dock inte att låsa upp hur jag än bar mig åt: FÖRSTA VARNINGEN! Bilen till och med startade på första försöket och hostade snällt igång när jag körde ner till vårt stall. Fläkten var på för fulla muggar. Man är ju inte quinna för inte! Klart man ska göra flera saker på samma gång!! Alltså lät jag bilen stå med motorn igång och "full fläkt" när jag hämtade min dressyrsadel. Jag hade varit förutseende nog att  öppna bagageluckan först. Det kan bli lite trickigt annars med en stor sadel i famnen och en rygg som ständigt gör sig påmind.

Jag kunde till och med stänga bagageluckan ordentligt utan missöden. Men sedan vaknade Murphy till liv... Jag gick med beslutsamma steg mot förarsidans dörr, och kände redan en viss stress. Klockan var tio i sex på kvällen, och jag hade lite löst bestämt med väninna med tillhörande två döttrar att vi skulle ses på ridklubben vid sextiden. Med detta i tankarna, och fullt planerande hur jag skulle kunna göra iordning hästen och mig själv på snabbaste sätt tänker jag mig till att sätta mig och köra iväg. TÄNKER alltså, för det var inte vad som hände. Jag tar i bildörrens handtag och drar. Då hörs det så välkända ljudet av ett "surrsmäck" då centrallåset hoppar igång och låser bilen! ANDRA VARNINGEN!

Där står jag som det fån jag var. Bilens motor surrade så troget, och fläkten gjorde sitt jobb - mycket effektivt kan dessutom meddelas. För att göra en lång historia något kortare så kom jag så småningom till ridklubben, men ca 40 minuter senare. Efter några fruktlösa försök att nå mannen, som befann sig 1,5 mil bort så lyckades jag ändå tillslut. För det var ju inte så lyckligt att vi har ytterligare extranycklar till "den kära Subarun" hemma. Han kom dessutom med andan i halsen eftersom han egentligen var på väg till bio med de två yngsta.

I morse när jag och äldste sonen skulle åka iväg, kunde jag inte hitta bilnycklarna! TREDJE VARNINGEN! Men hur många varningar ska en stackars fembarns- heltidsarbetande mor egentligen behöva för att förstå? Tre är dock inte tillräckligt! Efter lite extra tankearbete kom jag så småningom fram till att nycklarna borde ligga i marsvinshuset. Jag hade nämligen kånkat in de förgjordade morötterna i alla fall när jag kom hem. Tiden var nu mycket knapp! Halt väglag och tidspress. Ingen bra kombination när klockan är 06.15 kan meddelas... Bilen lät sig villigt låsas upp. Eller, framdörrarna lät sig - inte bakdörrarna! Tåget går 06.30, och normalt sett tar det 12 minuter att ta sig från "dörr till tåg". Bilen startade till och med, och med en viss suck kände jag att vi kunde kanske ha en chans att hinna.

Efter några meter undrade jag varför sonen hade tänt lampan i bilen. Svaret jag han gav mig fick mitt hjärta att stanna. "Det är din dörr som inte är stängd"... Sanningen var att det gick inte att stänga den! Den hade helt enkelt frusit i öppet läge. Det var bara att på lämplig plats vända bilen igen och köra in på vår lilla parkering. Vi hoppade ut och stöttade upp den *** dörren med sopkvasten, och hoppade så raskt in i den andra bilen. Denna är en Toyota Previa årsmodell -95. Den gick både att låsa upp, starta och stänga dörrar. Däremot gick det inte att öppna skjutdörren (sonen skulle lägga in sin ryggsäck i baksätet). Men det gick att "öppna" såpass mycket att lampan tändes... Nu var klockan 06.22 och skuggan av chans att hinna med något tåg var helt borta. Jag skulle få köra de 8 milen till jobbet i stället. Fläkten i denna bil är långt ifrån lika effektiv som i "Subban". Men eftersom jag helt plötsligt hade mycket gott om tid på mig, så unnade jag mig att för en gång skull ta det riktigt lugnt. Jag erbjöd mig till och med generöst att låta sonen få övningsköra! Han accepterade glatt, men då hade vi inte räknat med bilarnas fingrar i spelet. Bagageluckan var och förblev fastfrusen! Skylten "ÖVNINGSKÖRNING" ligger nämligen där. Jag fick själv ratta de 8 milen till jobbet - oavsett vad min rygg hade för åsikter om det! Och allt detta för att det var så vackert väder igår!!

Och det var halt hela vägen.../Kicki

Med allt vitt runt omkring mig så ryckte jag åt mig kameran och ramlade ut. Här skall fotas! Sådana underbara dagar som det är idag har jag inte varit allt för bortskämd med denna "vinter". Kortet föreställer den vy jag ser när jag går ner till vårt stall. Det är vår bykyrka som bygdes någon gång på 1200-talet, och har alltså varit med om en hel del historiska vindar. Tänka sig att den bygdes nästan 250 år innan Gustav Vasa börade härja i bygden...! Det påstås att självaste Nils Dacke använde kyrkan som något slags skydd till sina hästar. Man har tex hittat hästskor under golvet vid någon av renoveringarna som skulle kunna ge en viss sanningshalt åt legenden. Det är åtskilliga gånger jag lockats av tanken att skriva någon slags historisk roman där vår kyrka får bli centrum. Självaste Birger Jarl skulle kanske kunna ha gjort en visit!

Idag är jag glad!/Kicki

Det har blivit vinter! Helt otippat dessutom... Igår kväll ösregnade det ett tag, och vintern kändes mycket långt borta. Idag är det en underbar dag med knallblå himmel och vitt på backen. Visserligen är det inte tillräckligt kallt för att snön ska stanna kvar, men några härliga timmar får jag njuta i alla fall av allt det vackra.

En sång i hjärtat!/Kicki

Hur är man när man är normal? Är man "som alla andra" eller kör man verkligen med "egen stil"? Har man villa-volvo-vovve, eller ska man gå mot strömmen? Hur mycket styrs egentligen våra liv av andra, politiska beslut, hälsa, utbildning, socialt tryck osv. Jag tycker nog att jag är högst normal egentligen, utifrån mina egna referensramar. Men den bilden faller lika fort som en gråsten från klippkanten när man utsätts för den obligatoriska utfrågningen när man träffar nya människor. Jag inser snabbt att jag kan lätt hamna i kategorin "ufo" bara genom att jag har "för många" barn. HUR kan man nu skaffa FEM barn, och dessutom med samme man? Tre på sin höjd kan ses som "lagom och normalt"... Men om jag nu är udda på det sättet så blir det genast svårt med nästa kategori. Jag jobbar dessutom heltid... Men, men... när man nu vill ha en halv skolklass till barnaskara ska man ju helst bo på landet i ett hus "som tål lite tag", med andra ord; som redan är i stort behov av nya tapeter, ny färg, fräscha golv mm. Det är ju kanske lite mer "normalt". Joo, jag bor på landet, men inte för barnens skull! Utan för att det är mer praktiskt att ha hästar på landet än inne i ett sammhälle/sta´n. Där har man då ytterligare en sådan här ögonbrynshöjare. Alla djur! Nja, en liten katt/hund på sin höjd i det välordnade hemmet, men hundar, katter, marsvin, hästar och för en tid sedan lite höns dessutom.

Men allt detta bleknar ihop fullständigt efter att jag läste Aftonbladet igår! Snacka om att helt vara utanför ramarna! Jag fick inte så pass mycket lugn och ro att jag hann ögna igenom artikeln helt och hållet, men tror nog att jag fattade galoppen ändå. På framsidan av tidningen fanns bilden av två män, far och son. Den äldre med för mig ack så välkända drag (har som sagt jobbat inom socialtjänsten ett bra tag...). Härjad och sliten, och klart en person som av olika anledningar befinner sig i utkanten av vad som anses som normalt. Bredvis står sonen. Ett lysande exempel på maskrosbarn! It-miljonär till på köpet! Kontrasten var så slående så till och med jag lockades till tidningsköp ;-). Det var nog några år sedan jag sist lockades göra ett liknande köp, så ni får förstå att det kändes nästan lite som en hedersstund. I jämförelsen med dessa båda herrar är jag så mycket "Svensson" man kan bli! Tänk att allt är relativt ändå... Känns det mer accepterat med en ung kille som väljer att satsa järnet på att bli rik som ett troll, mot att en mogen man väljer fattigdom - trots att han skulle kunna få det "bättre"?? Mycket spännande tanke. Vem är det egentligen "synd om"..? Eller är det kanske också en relativ tanke... I förhållande till - det som är normalt?

Inte så "udda" trots allt../Kicki

Det har varit en ganska intensiv helg för familjens del. Näst äldste sonen fyllde 16 i lördags, och planen var att mina föräldrar skulle dyka upp på eftermiddagen för att fira främst honom, men också lilla mig. Lämpligt nog så ordnade SMHI med lite kursändring. Stormvarning hade gått ut, och då vi bor på landet kan sådana meddelanden ha sina sidor. Och jovisst, strömmen försvann helt planenligt relativt tidigt på lördagsmorgonen. Vi hade dock (eller MANNEN hade..!) bunkrat upp med vattendunkar för att klara de första ellösa timmarna. Men både när Gudrun och Per drog förbi runt våra knutar så orsakade de ganska stor förödelse både i skogen och på vägarna. Därför ansåg vi att det inte var lämpligt att utsätta mina kära föräldrar för risken att få en välvuxen tall i skallen på väg till oss. Själva var de av samma övertygelse. El kan man klara sig utan faktiskt här på landet! Vi har både järnspis i köket och eldstäder i de flesta av rummen. Toan "fungerar" ifall man nu har vatten att "spola" med. När Per hälsade på så tog vi vattnet från ån som rinner en bit bort. Visserligen bajsbrunt till färgen, men det liksom harminierar med toaletten... Vi drog ner på tempot BETYDLIGT eftersom vi förberedde oss på åtminstone ett par dygns primitivare leverne. Men - det började blinka i lamporna redan vid middagstid! Visst det BLÅSTE rejält, men att kalla det för storm...? Kan man lita på SMHI??

Jag har haft semester i dagarna tu! Planen var att få undan en hel del pappersarbete som börjar bli väldigt påträngande. Egentligen var min plan att med brådstörtat mod ge mig i kast med uppgiften redan i lördags. Men jag vaknade till ackompanjemanget av en dundrande huvudvärk, så att efter ha uppvaktat sonen "på sängen" med skönsjunande sång och paket, så styrde jag mina steg rakt mot sängen igen. Det är Ipren, kaffe och sömn som gäller när min huvudvärk slår till! Så där "rök" den dagen. Söndagen hade jag en hel del att styra med. Skura marsvinslådor, skjutsa barn till och från kompisar, handla, duscha och så tillslut med makens hjälp laga lite festmat. Mina föräldrar kom på söndagen i stället. Så där rök egentligen den dagen också... Jag har flyttat på mina pappershögar och börjat att sortera. Men det går väääldigt trögt... Jag har helt klart överskattat min förmåga här. Dessutom så har jag på något märkligt vis haft mycket svårt att finna ett bra system för mitt sorteringsarbete. Det medför att jag går igenom samma högar flera gånger... Kan man egentligen lita på sig själv...?

Denna dag har jag haft mitt andra besök hos sjukgymnasten. Jag har verkligen försökt att vara "duktig kicka" och gjort min övning. Kanske att jag har "missat" någon dag, men i det stora  hela har jag faktiskt verkligen varit duktig. Jag fick prova på två nya övningar som skulle öka intensiteten i muskelbyggarjobbet. Det var inga avancerade övningar alls på min ära! Jag tycker nog att jag egentligen är ganska stark i mina muskler, men jag fick veta att det var "fel" muskler... Dessutom kan de bidra till att dra isär diverse leder när jag nu är så otroligt rörlig som jag påstås vara. Det är de små fina men ack så kännbara musklerna som håller ihop det hela som behöver tränas. "Dra in naveln" samtidigt som man höjer höfterna, allt medan man ligger på rygg. Hur svårt kan det vara? Inge särskilt faktiskt. Men när jag var färdig hos den säkert mycket kompetente gymnasten för sjuka, så hade jag rejält ont i ryggen! Det kändes som en böld hade vuxit ut! Men det "ska" tydligen vara så - ett tecken på att jag verkligen jobbat med rätt muskler... Kan man verkligen lita på sjukgymnaster???!

Över huvud taget; "vem i hela världen kan man lita på?". Det är den stora frågan som jag tar med mig ner i sänghalmen i kväll. Och vad ni än gör - lita inte på MIG!

Sarkasmens utövare../Kicki

Jag sitter här "på min kammare" med marsvinens kurrande i bakgrunden och reflekterar åter över varandet. Det är väl åtskilliga gånger jag funderat på varför jag befinner mig där jag gör. Det ligger lite i yrkessjukan att betrakta sig själv lite djupare kanske. "Genom sig själv känner man andra" lär det ju heta, men jag vette katten faktiskt! Jag möter så mycket rädslor av olika slag som styrt människors liv allt för länge. Det är farligt att beträda den vägen om man tror att man "förstår allt" bara för att man kanske har en snarlik upplevelse. Alla med syskon har säkert någon gång upplevt att man ibland undrar om man vuxit upp i samma hus! Så olika kan man se på sin uppväxt. (Under förutsättning att man faktiskt HAR vuxit upp i samma hus förståss!!). Att utgå från sina egna värderingar leder sällan till en verklig förändring hos någon annan. Det kan lätt dessutom bli att "jag minsann har fått göra..." Eller det omvända, "det har jag aldrig gjort/fått göra". Det blev dessutom så extra tydligt för min egen privata del när vi begravde svärmor. När folk patade om henne så kunde man ibland fundera lite på om det var samma människa de pratade om. Inte så att det var milsvidd skillnad, men helt klart lägger man märke till saker på olika sätt.

Det är så utslitet ord nu så jag nästan spyr när jag läser/hör om det. Valfrihet! Det ligger något ödesmättat i detta, och nästan ångestfyllt. Man ska välja hur pensionspengarna ska förvaltas. Det betyder att man har den ofantligt stora förmånen att få sätta sig in i en värld man inte tidigare brytt sig om. Nu ska "alla" kunna få bli experter på hur man smartast får sina surt förvärvade pensionspengar att bli fler. Vi får välja elbolag också! Och blir snabbt inslängda i en djungel av uttryck och avgifter man inte ens visste fanns. Jag tyckte ändå att jag för drygt 10 år sedan hade ganska god koll just på elbolagens möjligheter och arbetssätt. Jag jobbade då som socialsekreterare och fick emellanåt hjälpa folk i kontakten just med elbolag för att se om det gick att göra något åt deras skuld inför hotet om avstängning. Men NU! Jag har svårt att ens förstå vad det egentligen är jag betalar för! Fakturorna har blivit totalt obegripliga. Men visst - jag kan ju alltid välja.

Det är ju "enkelt" när valen är så tydliga så det handlar om elbolag, telebolag, skola mm. Då ser man åtminstone tydligt att det faktiskt är ett val man gör. Jag blev ganska ofta tillfrågad om mitt "val" av pensionsförvaltare när det var som mest aktuellt (är det 8 år sedan?). "Har du valt än" var den ständiga frågn. Först svarade jag faktiskt nej. Men sedan tänkte jag till. Joo, jag har valt. Jag har valt att inte välja! Men det var naturligtvis "fel" svar. "Man måste ju välja - annars" osv. Det är dock så med det mesta i livet anser jag. Man kan faktiskt välja att inte välja - bara man är medveten om att man har gjort ett val i alla fall. Man kan "välja" att se sig som ett offer, och bara låta livet rinna förbi. Jag "måste" ju för barnens skull, för min gamla mammas skull, för min grannes skull, för Guds skull, för hemfridens skull, för den goda sakens skull mm mm. Och så sitter vi fast i våra egna måsten som i ett järngrepp! Vore det inte på detta sätt så skulle jag förvisso vara arbetslös... Men kanske att världen skulle vara lite lyckligare utan kuratorer om det var så att vi inte behövdes!

Jag tänker i första hand på en kvinna jag hade ganska lång kontakt med. Det var väldigt mycket för andras skull. Kraven hopade sig från många håll, inte minst från Försäkringskassan. Men det fanns också möjlighet till en förändring. Det var en underbar resa att få vara med om tillsammans med henne när hon började se på alla möjligheter som hon egentligen hade trots alla "bör och måsten". Man MÅSTE ha tak över huvudet och mat på bordet! Det gör inte ont om det dessutom finns el i ledningarna och kläder på kroppen. Det kan vara en tuff strid att få dessa basala behov att fungera. Men ofta är problemet att man känner sig "utan val - jag måste ju..." och så kör man ännu hårdare fast i ett gammalt väl beprövat hjulspår som ännu en gång kommer visa sig inte fungera. Det kan kännas som ett hån att man faktiskt har möjlighet att göra något åt sin situation, när man upplever den totala motsatsen. Men förändring kommer inifrån. Visst, man kan säkert leva ett helt liv och hoppas på att en lottovinst ska förändra allt. Men man kan också börja se vilka möjligeter man har till en rimlig förändring - till det bättre.

Ensam är dock inte stark! Det behövs visst hjälp på vägen av olika slag. Och det är här någon stans som jag kan känna en viss bedrövelse. HUR många gånger har jag inte hört mina patienter efter bara ett par samtal säga att de sökt hjälp länge utan att tyckt sig fått den tidigare. ELLER (ännu vanligare) en bedrövelse över att de inte sökt hjälp "för länge sedan". Rädsla har hindrat, skam har hindrat, egot har hindrat, och man har låtit detta styra sina "val".

Valfrihet handlar inte om att få välja mellan äpplen eller päron. "Valfrihet" är en ram, som några som ser sig som klokare än oss andra dödliga, sätter upp runt ett visst antal angivna objekt. Men riktig valfrihet är att ta sig ur ramen. Att inte låta svärföräldrarnas norm få styra mina handlingar. Att inte låta en granne få sätta begränsningar. Det är att klarsynt se vad man har för handlingsutrymme. Vilket är lättast - ändra på en vidrig granne eller flytta? Man måste dock komma ihåg att lägga sk. "rättvisetänk" åt sidan. Det är inte självklart så att det är "rättvist" i en enkel mening. Men kanske att livet blir både bättre, roligare och rikare.

Politiker kommer aldrig ensamma kunna skapa de bästa förutsättningar för våra liv! De ändrar sig allt eftersom ekonomer kraxar. Det gäller bara att snickra till sina argument på ett såpass skickligt sätt att man kan ge sken av att "vi tyckt så alltid". Om BU kommer med en idé så måste naturligtvis BÄ hitta en egen variant och vice versa.

Man kan faktiskt välja att ha det som man har det också! Och då tänker jag främst på kvinnan som valde att låta hunden styra hennes liv. Hon kunde inte gå på kurs på kvällen för det skulle bli för synd om hunden att vara ensam. Hon orkade inte att läsa och brodera längre, för hunden krävde så långa och fysiskt krävande promenader att hon inte mäktade med mer. Hon var inte beredd att se på sin situation "utifrån" utan tyckte sig vara fångad i ett enda stort måste. Men hon gjorde ett medvetet val, och var faktiskt nöjd med det visade det sig. Att hon var trött och ensam kunde hon "ta" på ett betydligt bättre sätt när hon nu såg att hon faktiskt gjorde ett val. Men konsten att välja är svår!

Nu väljer jag att gå och lägga mig :-)/Kicki

Eller nå´t... Det kanske rent av är en fördröjd 40-års kris. Vem vet. Jag allra minst. Men det är hur som helst inte roligt. Det ÄR inte roligt att glömma bort sin egen födelsedag! Jag blev visst ett år äldre igår... Eller, glömma och glömma. Jag ägnade den inte en enda tanke faktiskt. Dagen började som alla andra tisdagar med att jag gick upp halv sju för att hinna göra mig iordning på husets enda toa innan invasionen. Vid sjusnåret gick jag runt för att skaka liv i de ungar som ännu inte hörsammat sina väckarklockor. Eller, hörsammat och hörsammat. De två minsta - snart 11 och 9 - har inte ens några väckarklockor... De två tonåringarna som också reciderar på övervåningen HAR klockor, men den ömma modern brukar ändå "för säkerhets skull" se så sängarna säkert är tomma denna tid på morgonen. Den äldste tonåringen var redan ivägmasad. Ur huset - på väg till gymnasiet. Han är den ende av oss som har sitt rum på nedervåningen, så han sköter sig ganska självständigt. Året i Frankrike har gjort en viss skillnad trots allt...

På jobbet blev det bara ett "jasså". Jag förväntade mig inte en stor välkomst kommitté - men ändock att folk skulle komma. Jag hade alltså tre avbokningar av tre möjliga på förmiddagen... Det är så hopplöst att "hitta på" något annat när mitt jobb är att snacka - med folk som har bokat tid. Jag fick en mycket lugn lunch med ugnstorr fläskkarré.

Väl hemma var det barnens behov som åter fick styra mitt liv. Ett barn - 11:åringen - skulle till sin ridlektion. Lillebror kände plötsligt av januarimörkret och kunde inte bestämma sig för om han skulle våga tillbringa en timme själv i TV-soffan och titta på en film med hunden i famnen, eller om han skulle följa med oss och bli hämtad av pappan. Det blev jag som fick bestämma åt honom, och jag tror han blev ganska nöjd med det. Fast helst skulle han naturligtvis velat att vi alla tre skulle suttit i TV-soffan och tittat på film, med hunden i knät. Vår hund är inte så förtjust i att sitta i knät, utan är lyckligast på golvet faktiskt... Yngste sonen fick ligga på en bänk i ridhuset i stället med stallkatten som huvudkudde. Stackars barn...

Det var inte förrän jag och 11-åringen tillslut trillade innanför ytterdörren framåt 20.20 som det slutligen gick upp för mig. Vi möttes av en underbar med samtidigt lite bränd doft. Mannen hade bakat en tårtbotten (han vet ju hur illa jag tycker de färdiga man köper smakar!) och var i full färd med att sno ihop en födelsedagstårta. Det är kärlek det!! Hans dag hade varit minst lika lång som min... Det var så dags för att fira att jag bara blir äldre och äldre... Familjen sjöng, och det blev tillslut nästan svårt att hålla sig för skratt. Jag har TRE målbrottsröster och makens relativt djupa röst fortfarande ringandes i öronen. De små sopranerna på 11 och 9 (snart!) drunknade i mullret :-D... De lägger inte band på sig heller när tillfälle ges om man så säger... Tårtan var mycket god, och min ömma familj hade till och med skramlat ihop till en present. Jag fick en CD-radio och blev mycket glad och överraskad! Ni förstår väl att jag har världens bästa familj!!

Gammal och trött ;-)/Kicki