Har du någon gång funderat på vad du skulle åstadkomma om du hade makt? Det verkar idag i debatten som om  makt är fult och skall bekämpas. Särskilt om det handlar om en politisk makt. Personligen gjorde jag en visit i maktens korridorer i min hemkommun, genom att under en period vara ersättare i Barn- och utbildningsnämnden. Anledningen till att jag tillslut hoppade av var att jag ville använda min lediga tid till annat som kändes mer angeläget. En politisk karriär kan inte jag kombinera med att vara mor till fem hemmavarande barn - kom jag på...

Nu går drevet igen - mediadrevet. Och precis som vanligt så är den omättlig på mänskligt tillkortakommanden och offentlig förnedring. Jag tycker inte ett dugg synd om människor som befinner sig i den ständiga skottgluggen för detta artilleri. Det är förmodligen alldeles självvalt och noga övervägt. De omger sig dessutom med sk. sakkunniga och rådgivare att luta sina ibland lite förvirrade idéer mot. Men jag fascineras ständigt av fenomenet! Vad får en människa att faktiskt riskera att utsätta sig för ett mediabombardemang? Vilken sund person lever gott med detta ständiga "hot"? Är alla fetischister som befinner sig på sådana poster? Man kan ju undra...

I den ständiga frågan om vem som bär skulden kommer den verkliga frågan i skymundan. VILL vi verkligen - svenska folket - sälja ut vår OMX-börs? Har personer som befinner sig i en visserligen utsatt men likväl yttersta makten verkligen mandat för allt de gör?

Klart förvirrande!/Kicki

Barn får aldrig bli vuxnas leksaker! Utan att ha några fler detaljer i ärendet än de som snaskig journalistik serveras mig, så känner jag ändå en viss lättnad över att även superkändisar granskas i sina föräldrasömmar. Det handlar inte om huruvida en vuxen man eller kvinna älskar sina barn. I det här fallet kan man faktiskt också prata om barn som blir vuxna innan de är mogna för det. Tonårsföräldrar tvingas att göra ett val - bli vuxen NU eller fortsätta som om "inget har hänt".

Nu gäller det vad en sångerska har för förmåga. Det räcker inte med ett sött ansikte och att man vågar vägra trosor (eller vad det någon annan kanske...!) Det räcker inte ens att man sålt tonvis med skivor! Det ger inte automatiskt förmågan att se barns behov. Barns behov till trygga och sunda föräldrar är genomgående - oavsett om man fötts praktiskt taget in i en kameralins. För några veckor sedan hörde jag ett program på radio som tog upp just tonårsföräldrar. Det riktigt vidriga var hur det så kallade "samhället" (däri räknas även tonåringarnas föräldrar) så tydligt gjorde klart att "det här klarar du/ni inte av. I stället borde det vara fullständigt självklart att nyktert se på situationen och se var det behövs stöttning. Nu vet jag inte exakt hur gammal Brittney är. Det är egentligen ganska ointressant. Jag vet att hon är betydligt äldre än tonåring, men hon försöker desperat klamra sig fast vid sin forna bild av sig själv.

Det är inte svårt att rent psykologiskt förklara varför Spears gör som hon gör. Men på resan till att bli vuxen på allvar kan hon inte plocka med sig sina barn. De har inte tid att vänta. De har inte råd att chansa. Jag utgår från att den lilla sångfågeln älskar sina barn, men hon har helt klart inte valt riktning i sitt liv och tagit konsekvenserna av det.

Ni vuxna som HAR valt - ta ställning! Våga finnas för utsatta barn. Även miljonärsbarn kan ha stora behov. Våga lyssna på vad ett barn försöker berätta. Våga komma nära.

Mor, och i själen socialarbetare/Kicki