Jahaja, då var det redan onsdag då. Usch, jag trodde nog inte att det skulle bli såhär krångligt efter att man passerat 40-strecket. Det känns som det är en magiskt gräns jag passerat trots allt. Det är nästan så jag blir rädd när jag möter min egen spegelbild på morgonen. Eller, föräxten, det har ingen betydelse vilken tid på dygnet jag nu råkar passera en spegel! Figuren som fladdrar förbi i glaset ser hur som helst ut som någon som rymt från ett LVM-hem. Ögonen är grisaktigt små. Huden är slapp och bara hänger i sjok på kindbenen. Ansiktsfärgen vet jag inte ens om jag ska försöka beskriva. Läpparna är hur som helst färglösa. Och håret - HÅRET! Jag har aldrig varit begåvad med ett under av lockigt hårsvall. Producenter av stylingprodukter lever gott på personer med min hårkvalité... Men jag har åtminstone väldigt MÅNGA hårstrån, låt vara av babykvalité, som faktiskt brukar kunna vara lite medgörliga i mina små försök till formandet av en frisyr. Nu räcker det med att jag bara tänker att jag ska borsta håret så blir det statiskt av elektricitet! Ordet "volym" i sammanhanget är bara ett ord i en ordbok...

I efterdyningarna av en magsjuka vet väl "alla" hur eländig man känner sig. Åtminstone de som själva genomlevt ett liknande eldprov. Skillnaden från "förr" och "nu" är tiden det tar att komma igen! Jag kan ju med pinsam lätthet inse att utgångsläget inte var det allra bästa heller kanske. Och det är ju just det som är så frustrerande! Vad gör man åt att "tiden bara går" och man aldrig riktigt lyckas med de där så viktiga perioderna av återhämtning? Om det bara var på sig själv det beror så kunde man ju för all del bara sätta ner sin söta fot och säga NEJ! Men hur säger man "nej" till saker man inte själv kan påverka? Det är ju bara att inse att "normalläget" i de allra flestas fall är ett "just nuläge". Det innebär alltså att man förklarar att "just nu" är det lite körigt, stressigt på jobbet, väl mycket sjukdom osv osv. Om det bara vore en strykhög som stod ivägen!

Som ni säkert märker så är jag ganska frustrerad...! Det tar på de mentala krafterna att inte kroppen hänger med i samma utsträckning som själen vill. Jag tycker ju faktiskt att man kanske skulle kunna få känna att man blir friskare efter en "riktig" sjukdom som magsjuka. Men i mitt fall så "händer" det andra saker på vägen. Min huvudvärk till exempel. Idag har jag vaknat med ont i huvudet - och det är ju inget obekant. Det som däremot känns väldigt konstigt är att huvudsvålen känns tre nummer för liten...! Det liksom stramar, och huden är faktiskt lite bedövad! Jaha. Och vad betyder det då? Rent konkret i första vändan betyder det att jag inte kan jobba! Det är helt omöjligt att sitta med människor i en samtalssituation där jag förväntas vara den stödjande parten som inger både trygghet och hopp, när jag samtidigt knappt själv märker vad det är för väder ute...

Jag ska alldeles snart pigga upp mig med ett litet telefonsamtal till min vårdcentral. Det är nog dags att låta proffsen ta över, och se om det finns hopp för den här gamla hästen. Det är klart att jag både hoppas och också faktiskt TROR att mitt tillstånd av bedövning helt enkelt är efterdyningar av den pärs jag trots allt gick igenom i helgen. Men ska det behöva ta en sådan här tid? Tja, oavsett varför så GÖR det det. Men det är alltså här som jag känner den stora förändringen. Såhär "knäckt" hade jag inte blivit innan jag fyllde 40! Jag blir dessutom irriterad av att känna denna förbannelse av kvinnligt duktighetssyndrom... Det ÄR svårt att inte känna skuldkänslor för "allt" man borde göra. I synnerhet när det drabbar andra.... Jag vet att jag har flera patienter som verkligen mår betydligt sämre än vad jag gör - på andra plan, och som är i stort behov av sin kurator. Mina små kära marsvin sitter och väntar troget på att få sina burar städade. Hästarna undrar lite förvånat vart jag har tagit vägen. Själv har jag andra projekt som är av nöden tvungen att göras - igår... Stäng av den "måste-känslan" den som kan...

Hoppas det är jag som är Fenix ;-)/Kicki