Jag tror att vi är ganska vanliga faktiskt. Att ha barn innebär både en himla massa glädje, och en himla massa bekymmer. Jag brukar antyda att det är en fördel att de föds relativt söta. Men även sötman kan ibland ha sina klara begränsningar. Jag TYCKER inte att jag går att sätta in i facket "curlingförälder". Jag VILL verkligen inte vara där!! Men helt klart fungerar deras utmattningsteknik irriterande ofta. Jag tror inte alls att det är av speciell omsorg om de små telningarna som gör att föräldrar kör slut på sig. Det är helt enkelt ofta helt OMÖJLIGT att få de lata kräken att förflytta sina rumpor från soffan/datastolen! I synnerhet när det är en sådan dag som det varit idag. DAGSREGN. Denna sommar prövar verkligen hur mycket tålamod en lagom kort mamma i Östergötland kan ha! Då är det många gånger enklare att "göra det själv". Känner någon igen sig?

"Jamen, det regnar ju - vad ska vi göra annars"? För drygt en vecka sedan avkrävde jag de små glinen ett skriftligt intyg på hur de ville ha det med tid just vid datorn. När man har fem grabbar kan det bli olidligt många timmar i detta lilla rum där datorn står. Det räcker ju inte med att själv sitta och spela, man måste naturligtvis stå bredvid när brorsan spelar. Det kan ju hända att man missar något väsentligt annars, eller att brorsan kommer behöva den expertkunskap man besitter...! Well, ett handskrivet papper kom tillslut. De hade haft väl en vecka på sig att prata ihop sig om hur de skall ha det. När inget hände förbjöd jag ALL dataspelande/videotittande innan jag fått ett papper. När jag väl har nått bristningsgränsen är det ingen av ungarna som kommer på tanken att tjura ihop (kanske lillebror...).

På detta papper stod följande: En timmes spel/dag. Om man vill spela mer än så så måste man jobba ihop tid FÖRST. Tex. klippa gräs, plocka ur diskmaskinen, hjälpa till att måla, dammsuga - tja, ni förstår nog poängen. För att hålla reda på hur mycket man spelar måste man helt enkelt ha en tajmer! Dessutom ska det skrivas upp (jag har gjort personliga scheman till var och en - DET lyckades jag inte få dem till att göra...) hur dags man börjar jobba, hur dags man slutar och vad man gjorde. Sedan får man skriva upp samma sak med datatiden. Alltså den tid som de har arbetat ihop!

Gissa om jag jagar dem som en tidtagningsman med deras scheman! Och "hoppsan" vad det är lätt att "glömma" eller "det har ingen sagt". Som väl är har jag deras egenhändigt skrivna dokument att sätta under näsan på somliga mer trögfattade än andra. Det har inneburit att jag varit arg och sur i stort sett hela dagen...

Men jag älskar ju dem ändå!/Kicki

Idag är jag riktigt glad! Min äldsta marsvinshona har fått en kull på tre nya bebisar. Både mor och ungar mår alldeles förträffligt! Marsvin är helt "färdiga" när de föds, precis som hästar. För övrigt så har hästar och mrasvin ganska mycket gemensamt. Det är säkert därför jag är så förtjust i de små trasselbollarna ;-).

Nya rapporter lär komma!/Kicki

Här kommer bilder! Det är kort på mina grabbar på våra hästar. Den lille fuxponnyn som hoppar heter Daddys Boy, och har varit en klippa för två av mina grabbar - underbar förstaponny! Guldfuxen heter Tips som vi haft mycket roligt tillsammans med. Och så är det mitt underbara arabsto Wossna - det är skimmeln det! Det är två av mina tre ridande grabbar som är med på korten. Njut!

Jag har fått bakläxa! För er som inte vet om det, så håller jag på att göra iordning i ett uthus för marsvinen. Jag kommer dessutom flytta ut mitt kontor där, så det kommer väl bli "min borg" kan jag tro. Nu kan jag dessutom helt ärligt säga att det är jag  som gör iordning. Maken har förberett en smula genom att isolera, sätta upp gipsskivor och lägga spånskivor som golv. Nu är det mitt jobb att spackla mm. Det trodde jag att jag hade gjort! Jag har spacklat i två omgångar och avslutade stolt arbetet idag med att slipa. Jag bad maken som sakkunnig inspektera det hela, och förväntade mig kanske ett uppmuntrande "det här blir fint". Men icke! Han konstaterade helt torrt att jag behövde spackla betydligt mer, och gjorde en svepande rörelse med armen över de spacklade skarvarna. Jag hade i min stora okunskap trott att det var just glipan mellan gipsskivorna som skulle fyllas igen på ett hyfsat snyggt sätt. Så lite förstod jag! Varje skiva är fasad i kanterna ca 5 cm, så tillsammans med en annan skiva blir det en fördjupning på ca 10 cm... När jag gjorde samma eleganta rörelse över fogarna som maken, kunde jag ju känna att det inte var som en skridskobana... Det var bara att börja om, och spackla på med ett plågsamt överflöd! De som tillverkar gipsskivor och spackel måste vara samma ägare, eller åtminstone i maskopi!

När jag gräver djupt i mitt minne så kan det hända att jag använt mig av samma slags "kännnarmin" när jag inspekterat makens försök till att göra rent spisen, diskbänken eller något annat våldsamt viktigt. Vi har våra specialområden - helt klart. Men nästa gång jag ska spackla så kommer jag naturligtvis att ösa på från början... Nu återstår att sätta upp glasfiberväv på väggarna efter att jag slipat igen. Taket ska skrapas då det är målat med en färg som flagnar väldigt. Det är lågt till tak - tyvärr - så jag kommer nå utan att stå på någon pall... Sedan återstår målningsarbetet. Jag har redan köpt färg till väggarna, och takfärg har vi kvar sedan gammalt. Det är färg till golvet som behöver investeras. När man kommer så långt så är det väldigt roligt! Måla har jag gjort tidigare, så det kommer jag ju inte kunna smita från. Jag ska faktiskt försöka göra allt själv, även väven. Det kan dock hända att maken inte riktigt litar på min förmåga och hjälper mig en smula med just den detaljen ;-).

Gårdagen tillbringade jag och äldste sonen åter igen i "den stora staden". Det är lite ont om IKEA och andra nödvändiga inrättningar på landet. Med i bagaget hem hade vi ett skrivbod och en lådhurts, målafärg, glasfiberväv, vävlim, träolja, notböcker, persienner, MP3-spelare och lite annat krafs. Vi började med att åka in i en poliskontroll. Eller det var egentligen sonen som åkte in i den. Han övningskör nämligen, och vill gärna ta varje tillfälle han får att köra. Vi fick blåsa i alkomätaren, och fick efter det åka vidare. På hemvägen tog vi en omväg för att hämta två andra söner, som tillbringat ett par nätter hos kompisar. Trötta kom vi slutligen hem, och jag hamnade "naturligtvis" i soffan - igen! Jag tror jag måste allarligt försöka undvika denna förädiska möbel kvällstid!! Det slutar nämligen alltid med att jag somnar i den och vaknar många timmar senare. Det är inte bra för orken...

Åter till verkligheten dammiga tillvaro/Kicki

Åskan har legat och lurat hela dagen idag, men inte brutit ut. Södra Sverige har tydligen fått vad de tål av den varan, men oss hoppade det värsta vädret över. Jag har tillbringat en svettig timme (drygt!) på hästryggen och tränat för en för mig helt ny tränare; Maggie von Wachenfeldt. Roligt och lärorikt, och mycket svettigt... Transpirationen berodde inte på att det var ett särskilt hårt pass, utan luften har varit av karaktär "går att skära med kniv". Tillslut nästan önskade vi att det skulle braka loss ett åskoväder för att rensa luften.

Äldste sonen går och hänger något med huvudet, eller gjorde i en kvart eller så. Han har fått klara besked om vad som händer med hans båda vänner från Frankrike. Vi blir inte riktigt kloka på var/hur/varför, men till oss kommer de inte denna sommar i alla fall. Några platser på flyg lär inte finnas förrän nästa vecka (trots att vi själva varit inne på Ryan Airs hemsida och kollat att det VISST finns platser...), och det är så dyrt för de båda ynglingarna att bara gå och vänta i Paris så de åker tillbaka till Nantes. Lång näsa på oss, och oöverskådligt lång på dem! Det är verkligen ett antiklimax i dess verlkiga betydelse... Sonen har planerat deras vistelse och sett fram emot att få göra lite spännande saker tillsammans med dem. Av detta blevo intet.

Själv ska jag åter ta tag i mitt liv en smula så marvinen får nyskurade lådor till kvällen att krypa in i. Jag kommer flytta om lite också då, och tutta ihop nya kärlekspar ;-). Och på tal om det så fick jag fyra nya marsvinsbebisar fördelade på två honor igår!! URSÖTA!!! Bilder kommer läggas ut på min hemsida - i kväll, tidigast vid 10-tiden. Så välkomna i morgon och spana in mina troll!! Länken till höger heter Poppys marsvin.

 Åter till sysslorna.../Kicki

Familjen är viktig, det är något som man blir påmind om gång på gång. Vissa familjer fungerar sämre än andra, men det är ofta de närmaste som sätter djupast prägel på tillvaron. Själv har jag haft lyckan att växa upp i en hyfsat välfungerande familj bestående av mor och far samt lillebror. Det finns många i min närhet som har betydligt intensivare kontat med sina ursprungsfamiljer än vad jag har, men ibland får man ändå anledning att "gå till rötterna" igen.

Helgen som förflutit har varit av just sådan karaktär. Min bror och hans fru är födda samma år. Dessutom med bara några dagars mellanrum. Just i år är det 40 år sedan detta hände. Därför fick vi en sådan där anledning att ägna sin gamla familj lite extra uppmärksamhet. Min och makens tanke var från början att vi skulle ha åkt i fredags eftermiddag och stannat över en natt. Balunsen var nämligen lagd till lördag kväll. Men brodern tyckte att det blev lite för mycket att hålla ordning på att det skulle komma sju Westerdahlningar mitt uppe i allt städande och matlagande. Det behövdes inte mycket tid till tankeverksamhet för att jag skulle begripa precis! Hade inte velat ha det på så sätt själv heller - naturligtvis! Därför åkte vi på lördagen. Vi bor inte precis grannar... Brorsan har av någon outgrundlig anledning slagit ner sina bopålar i Blekinge! Visserligen har de underbara stränder, mysiga öar, Sweden Rock Festival (Norje), nära till Danmark mm mm, men det är ju så långt BORT!

God mat och glada vänners sällskap är ju faktiskt aldrig fel, även om man får åka 27 mil för att uppleva det. Det var faktiskt v-ä-l-d-i-g-t god mat! Olika sortes pajer och fräsch sallad till det. Brorsans och mina föräldrar var naturligtvis på plats också, så det var lite sådär lagom småmysigt "med familjen", även om vi lever våra egna liv nu. Mina egna ungar såg jag inte av på hela kvällen. Orsaken heter TV och dator... De håller sig åtminstone lugna.

Tyvärr var vi tvungna att åka hem samma kväll (snarare natt!). Äldste sonen skulle nämligen få Frankrikebesök dagen efter - alltså i går. Vi var hemma halv fyra på morgonen och tillät oss att sova läääänge. Ny resa var inplanerad lite längre fram på dagen, men denna gång till Skavsta flygplats för att hämta de nämnda fransoserna. Mitt på dagen ringer dock telefonen. Det var från Frankrike, så vi gastade och skrek på att sonen skulle svara. Det är ju bara han som begriper den där rotvälskan! Några fransmän kom inte! De hade blivit stoppade på flygplatsen eftersom de inte hade något skriftligt intyg på att de får lämna Frankrike av sina föräldrar!!! De är under 18 år, och då behövs detta tydligen. Märkligt kan tyckas att 1. de inget visste, 2. att de inte blivit upplysta om det. Nu är det hela uppskjutet tills på tisdag som tidigast tydligen...

Fortsättning följer...!/Kicki

Jag hade tänkt att skriva lite om att det är skönt att vi haft lite sol idag mellan skurarna. Att mina två yngsta söner har uppträtt på torget i vår lilla pyttestad med cirkusnummer. Jag skulle skriva om att de gått på cirkusskola första veckan efter skolavsluteningen och att det var delar av detta gäng som visade upp sina konster.

Jag hade tänkt också att skriva om att jag faktiskt lyckats hitta lite krage under hakan på mig själv idag, och hur jag faktiskt gjorde.

Jag HADE faktiskt skrivit ett riktigt trevligt inlägg, om jag får säga det själv! Ett sådant där inlägg som man läser igenom och känner sig ganska nöjd med innan man trycker på "skicka" knappen. Jag tryckte faktiskt på den magiska knappen också. Men INGET hände!!! Jag kan inte skylla på vare sig "Bloggagratis", eller min egen dator heller för den delen. Där jag sitter med min dator är jag uppkopplad till vårt bredband med trådlöst nätverk. Well, det fungerar väldigt bra SÅ LÄNGE SOM TONÅRSSÖNERNA HÅLLER FINGRARNA BORTA!! De var ju naturligtvs tvungna att flytta på lite sladdar här och där för att själva kunna sitta och spela något "*"-spel via internet i något slags "annat" nätverk. Deras aktier är till salu för hugade spekulanter!

Om det ryker om bokstäverna så är det helt enkelt för att jag skriver med en infanalisk glöd i en sällan skådad hastighet... Kärringen kan när hon sätter den sidan till! Jag ska dock försöka behärska mig en smula och berätta om något riktigt trevligt som jag gjort idag.

Ett sällan felande recept mot dåligt humör, mörkt sinne eller håglöshet, fick jag anledning att ta till idag. Igår var det verkligen en BLÄÄ-dag, och jag tänkte försöka undvika att upprepa det idag också. Så här gör man:

Man tager ett styck arabiskt fullblod (det är den ädlaste av hästar för er som lever i okunskap) och gör sitt yttersta för att avlägsna smuts och grus från dess skinn. Sedan lägger man en sadel av lämplig storlek på springarens rygg, och lägger ett träns med tillhörande tyglar om dess huvud. För att fullända upplevelsen tar man med sig sin näst yngste son, och låter honom göra iordning sin ponny på liknande vis. Därefter svingar man sig, med varierande smidighet, upp i sadeln och sätter sig tillrätta. Därefter är det ganska beroende av nivån på ryttarens skicklighet, vad som inträffar. I bästa fall rör sig det vackra djuret i tänkt riktning i lämplig hastighet. Både jag och sonen har ridit tillräckligt länge för att  påverka både hastighet och färdriktning utan att trilla av.

Vi hade en helt underbar ridtur i den Östgötska skogen! Solen sken, hästarna frustade och sonen sjöng. Det porlade visserligen vatten på många nya ställen, men skogsvägen var faktiskt förskonad från större vattenskador, och vi kunde galoppera ostört och känna solen i ansiktet och doften från skogen. Efter en sådan ridtur måste man anstränga sig hårt för att fortfarande vara deppig!

Men en hårt prövad mor vet att det bara krävs några självupptagna tonårsgrabbar för att låta molnen hopa sig i sinnet igen... Någon har sagt att man inte kan förhindra probemens dystra korpar att flyga omkring, men man kan förhindra att de bygger bo på ens huvud! Det är tur att barnen är söta...

Gnägg på er!/Kicki

Ett litet foto först på mina tappra hjältar efter att de tillslut kommit hem. Bilden är tagen utanför vår grind. Möra ben och ömmande axlar var något genomgående, men trots allt var humöret på topp. Efter att ha legat en stund i våra soffor tillsmmans med de yngsta sönerna och tittat på någon tecknad film, var de "på banan" igen. Ingen verkar ha blivit allt för avskräckt inför att bestiga Sveriges högsta topp!

Dagen för min del har annars varit av karaktären "kunde varit utan". Den har med andra ord inte tillfört speciellt mycket om man bara ser till min egen prestation. Jag har verkligen inte haft lust till någonting! Det är inte roligt med sådana dagar - de är så fullständigt bortslösade! Om jag sätter mig och tänker på vad jag kunde (borde?) ha gjort är risken stor för depression...

Båda bilarna är dock numera "fit for fight", vilket alltid är något att glädjas över! Men regnandet kan man verkligen vara utan vid det här laget! Och ÄNDÅ är inte min familj drabbade ett dugg egentligen. Det är bara så vansinnigt trist med allt blött. Jag ska nog försöka leta reda på någon form av krage på mig själv, så jag kan ta i den i morgon.

Grisarna har fått vara ute idag också faktiskt. Vi la helt enkelt ett stort plastskynke över hagarna, så de har nog inte blivit blöta tror jag. Det märker jag säkert när jag tar in dem om en liten stund..

Bättre mod i morgon hoppas jag!/Kicki