Hur löser man problemet med husdjur när man åker på semester? Jag är begåvad med två föräldrar som i sin tur haft den goda smaken att skaffa en sommarstuga. Denna stuga har varit ett stående inslag i min sommartillvaro sedan 1969/1970 då den bygdes! Det roliga är att mina barn uppskattar väldigt att åka till Öland varje år. För det är på Öland som stugan befinner sig. Om jag nu hade varit lite mer av det normala slaget så hade jag väl på sin höjd haft en hund att bekymra mig om som extra barlast. Allt efter åren har gått och jag blivit allt oklokare har dock antalet djur bara stigit. Till husdjuren räknas numera inte bara hundarna (som visserligen minskat i antal från tre till två sedan förra sommaren) utan hästar och marsvin! Katterna har alltid fått "klara sig själva" när vi åker iväg då de i alla fall är utekatter, men ordna med viss tillsyn behöver man ju göra i alla fall!

Detta år var det som sagt inte bara hundarna och hästarna som vi behövde bekymra oss över, utan ett helt gäng med långhåriga och helt oemotståndligt lurviga marsvin! För att göra bilden lite mer komplicerad kan ju tilläggas att jag för säkerhets skull sett till att skaffa mig en hyperallergisk far! Allt med päls resulterar i mindre syre för pappa... Ibland ackompanjerat med igensvullna ögon. Han måtte gjort något oförlåtligt i sin gröna ungdom som blev drabbad av en totalt djurtokig dotter!

Men - man är inte smålänning för inte! Man tar helt enkelt och stuvar in marsvinsburarna i hästtransporten! Smålänningar är fiffiga - inte snåla! Lite "värdelöst vetande" för er som totalt missuppfattat given fakta! Jag brukar dock bli beskylld för att dölja mitt ursprung väl - jag har inte gurglande tungrots rrrr, och min vistelse "utomlands" (i Göteborg tex...) har inte hjälpt till att återbörda mitt språk till en grötig oförståbar massa.

Innan detta tilltag tilltog ägnade dock maken och jag en försvarlig del av dagen med att sätta upp glasfiberväv i taket på det blivande marsvinsrummet. Sedan fördröjde jag ytterligare tiden för avfärd genom att måla väggarna där redan nämnd väv sedan några dagar sitter. Med hästarna i tryggt förvar hos lika hästtokig väninna, katterna försedda med mat som skulle räcka väl en månad (...) samt marsvin och hundar instuvade i transport och bil så åkte vi så ÄNTLIGEN iväg, med destination ÖLAND.

Med hopp om lite solbränna.../Kicki

Det är ett hårt liv att vara djurägare. Ibland tvingas man till att fatta svåra beslut. Det svåra beslutet var visserligen redan fattat - för ett bra tag sedan, men konsekvenserna av det inträffar först nu. Vår kära welshponny kommer med allra största sannolikhet att flytta från oss...

Vi har fått glädjas åt vår vackra fux i snart fem år. Under de fem åren har han lärt upp två av mina grabbar att rida riktigt prydligt. Han har fungerat som deras trogne tävlingskamrat, och har varit en glad kompis i skogen. Det är med mycket sorg i hjärteroten som Daddys Boy åker till en ny familj med små förväntansfulla ryttare. Han är en mycket speciell herre! Sur som citron i stallet, men aldrig elak. Glad och lättriden, bara man sitter på hans rygg! Mycket snäll att sko, lasta, klippa mm - så man har som sagt inte blivit riktigt klok på honom...

Mitt i alla sorgsna känslor finns trots allt också glädje! Jag är tacksam över att vi har hittat en familj som vi tror blir en bra familj för vår "lillpojk". Han må vara 19 år, men fräsch och i hyfsad form och inte alls färdig för att bli pensionär! Han trivs bäst när han blir riden och får vara med. Så jag är glad för hans skull att han kommer få uppleva ytterligare flera år med skogsturer och ridlektioner. Lite lat är han visserligen, men jag VET att hans nya familj har alla förutsättningar att bli lika kära i honom som vi är!

Från ponnymamman!/Kicki

Men en loka som tack för besväret tog jag och fyra andra vår uppgift på största allvar. Jag hade blivit uppringd dagen innan (igår) om jag kunde tänka mig att vara domare. Nu är det ju så att jag nog låter en och annan dom falla ganska tungt emelllanåt, men då brukar det vara den närmaste kretsen som är de anklagade. Denna gången skulle jag alltså utsätta vilt främmande människor för mitt omdöme. Och dessutom gällde det att döma något så svårt som sång!

Vi har väl alla sett "Idol", och det var väl inte utan att jag såg mig själv sitta där med en proffsmin och iakta de stackars deltagarna med vass blick. Men jag insåg snabbt att det ligger ganska långt utanför min stil. Antagligen skulle jag vara hopplös som dragplåster för att höja tittarsiffror. Jag har inga problem med att tala om vad jag tycker - även om det innebär negativa omdömen. Men jag har mycket svårt att förstärka det hela genom att bli otrevlig eller känna maktens sötsura njutning. Jag vill ju att folk lär sig något av sina "misstag" eller att de kan utvecklas. Jag är nog egentligen mer intresserad av processen än av själva resultatet egentligen.

Hur som helst, det var en viktig uppgift fick jag klart för mig. Det hela handlade om en kareoketävling dit vem som helst fick anmäla sig. Jag tillsammans med fyra andra, skulle bedömma deltagarnas insatser på en femgradig skala. Vi hade fem olika bedömningsgrupper att sätta betyg på. Tre av dem handlade om det musikaliska och två om framträdandet. Sista punkten var kort och gott "underhållningsvärdet". Jo tjena! Vi kom ju snabbt fram till att det fanns ett stort underhållningsvärde i att lyssna på några som verkligen hade större ego än musikalisk förmåga! Hur betygsätter man sådant? Det blir nästan lyteskomik... Men vi var inte där för att skämta bort en tävling. Vi var där för att skicka två deltagare vidare till en Sverigefinal i Örebro. Två finalister i Örebro skickas sedan vidare till Thailand för ett VM!! Hånflinet sätter sig lite i halsen när man inser att folk faktiskt anmäler sig till detta för att få åka till Thailand. Det blev plötsligt viktigt vad jag tycker...

Vi har väl alla fördomar, och jag är definitivt inte något undantag. Jag såg framför mig (alltså innan Den Stora Tävlingen började) hur några självupptagna 20-åringar skulle stå och skråla framför oss, fullt övertygade om att de var bäst på jorden. Men si - den tanken kom på skam! Medelåldern var klart över 30, och flera hade riktigt bra röster. Någon fanns det som inte hade koll på vare sig tonart, rytm eller text - men som jag redan nämnt, underhållande var det! Vår självklara vinnare hos oss alla fem var en 60+ man med otrolig röst! Vi överaskade oss själva faktiskt. Men det gick inte att "gå förbi" honom då han utan tvekan framförde kvällens i särklass bästa sångprestation. Härligt att gammal är äldst.

Och eftersom "starke Magnus", alltså Magnus Samuelsson "världens starkaste man" satt med i juryn, så måste vi ju haft rätt!! Magnus bor i samma by som vi och har sin träningslokal som vår närmaste granne. Det är märkligt vilken effekt det har på folk när man berättar det ;-). Kvällen avslutades med ett enmansband som sjöng covers, och torget hade för kvällen förvandlats till en Pub! Grillspett puttrade bredvid de obligatoriska hamburgarna och spred en förförisk doft över nejden. Ungarna (det är bara de två yngsta som är hemma) hittade kompisar och sprang och lekte "burken". Själv stod jag bara och myste. Eller, en liiiten saknad kände jag allt efter maken. Han är med tonåringarna och trampar på i Kebnekajse. Det hade varit roligt att svänga lite lurviga till "Andreas" eller vad nu enmansbandet hette. Men strax efter 22 åkte jag och pyttingarna hem, nöjda och glada - och framför allt MÄTTA!

Beundrarpost hänvisas till min manager..!/Kicki

Sonen är inte så glad idag. Vi har haft besök nämligen. Vanligtvis brukar han nog tycka att det är ganska trevligt när det kommer folk. Han var inte direkt otrevlig idag heller, men hade mycket dubbla känslor inför deras vistelse hos oss. De var nämligen här för att titta på vår kära Daddys Boy - sonens ponny. Sonen behöver en ponny med mer go i, och då behövs stallplats... Den ekvationen går bara ihop om antalet hästar minskar här hemma först...

Han red snällt och visade Daddy så gott han kunde. Daddy visade sig från sin allra lataste sida - så vi får väl se :-/ Han har ju gått och käkat gräs ENBART i flera veckor nu, och sådant blir inga hästar pigga och alerta av tyvär. Den lilla tösen (och hennes lillasyster) som var och kikade blev dock väldigt "kär", trots att hon faktiskt åkte i backen. Vi får väl se. Daddy är ju en gammal gubbe på 19 år, så han har ju för länge sedan slutat att hetsa upp sig i onödan. Söt och go är han hur som helst, och vi kommer sakna honom vansinnigt om han åker!! Otroligt vacker faktiskt, och det är inte bara som jag som ägare tycker. Han ÄR vacker att beskåda, och har varit en "eyecatcher" på tävlingsplatser vi har varit på. Tyvär kan man inte behålla hästar bara för att de är sköna att beskåda.

Detta har faktiskt tagit större delen av dagen, då jag bjöd på fika också. När två hästgalna "tanter" sätter igång och tjata - då går tiden! Himlen har varit hotfullt grå i princip hela dagen, och jag har bara väntat på att det ska komma en ordentlig skur. Men av detta intet!

Mannen har ringt från Kiruna - och det var där som regnet var visade det sig. De är på plats nu och har fått upp sina tält på campingen. I morgon bär det så av till Nikalokta (eller vad 1000 det heter..) för att sedan därifrån besegra berget (Ja - Kebnekajse alltså!). Äldste sonen vaknade med halsont och har varit allmänt hängig hela dagen idag - så det kanske blir riktigt strapatsrikt... Nämnd unge "råkar" dessutom vara opererad för hjärtfel (när han var 2 år) så han ska ju definitivt inte utsätta sig för ansträngning om det finns risk för infektion/förkylning... Jaaa, krokbenen duggar tätt denna sommar.

Fortsättning lär DEFINITIVT följa!/Kicki

Jag vet - de ÄR nödvändiga i dagens tokiga samhälle! Det gör dem inte billigare eller mindre krångliga att äga för det... Vi har två. Båda har visat oss sin makt denna sommar. Makten av att skänka sina ägare ont i magen. En vit av märket Toyota Previa och en röd av märket Subaru. Den förra är vald av det enkla skälet att det är praktiskt att hela familjen kan resa i samma bil (vi är 7!), och den senare vald för den har fyrhjulsdrift och lågväxel - mycket användbart när man kör runt på hästtransporter! Två bilar behöver vi i vilket fall, då maken och jag åker och precis varsitt håll när vi ska till våra respektive jobb. Dessutom på olika tider.

Båda bilarna har som sagt denna sommar gett oss kalla kårar! Det har varit bromsbackar/skivor och katlysator - ja, jag vet inte allt. Den vita gick hur som helst inte igenom besiktiningen för drygt en månad sedan. Nu råkar vi vara begåvade med en sällsynt duktig granne. Han är bilmekaniker. Visserligen med Mercedes som specialité (Mersaägare kommer MILTALS ifrån för att få glädje av grannens kunskaper!) men som visat sig också förstå sig på asiatiska bilar! Idag skulle jag så åka och ombesiktiga åbäket. Vi hade redan dragit på oss körförbud eftersom tiden vi hade på oss enligt Bilprovningen var för snålt tilltagen. Men TILL Bilprovningen får man ju köra, så det gjorde jag idag! Jag var inte speciellt orolig för att den skulle bli underkänd idag också, men ändå känns det så otroligt skönt när man fått "grönt ljus" att köra ytterligare ett år. Bilen är från 1995, så den är helt klart i pensionsåldern. Men, "alla" säger att den är i bra skick, och då får den faktiskt hålla ut ett tag till!

Mer har jag inte orkat idag faktiskt... Eller, jag passade på att gå och kika på kakel i tre affärer när jag ändå var i Vimmerby. Vi ska kakla ett badrum har vi fått för oss. Så DET gjorde jag också, men annars har jag inte gjort många knop idag. Tvättmaskinen har gått blöt idag också. På torsdag bär det nämligen iväg till Kiruna för somliga i familjen. Då behövs den vita bilen VERKLIGEN eftersom det är ett nätt litet gäng som ska åka till Arlanda tidigt på morgonen. Scrolla ner för att få SE det tappra grabbgänget!

Gäsp - hoppas på bättre ork i morgon!/Kicki

Jag är totalt slut! Allt för tidigt i lördags satt jag mig på bussen. När jag kom fram till Linköping bytte jag till tåget i stället. Med detta färdmedel tog jag mig till Norrköping, där jag bara bytte till ett annat tåg. Detta tåg tog mig så hela vägen till Uppsala. Där fick jag vänta en god stund tills en vänlig man hämtade upp mig med bil. Slutstationen var hur som helst Östervåla, och det är också där jag har tillbringat min helg.

Avelsföreningen för Kaspisk häst, eller Swedish Caspian Horse Assosiation (SCHA) som vi hette tidigare hade nämligen utställning alla raser. Jag hade i ett svagt ögonblick lovat att vara domarsekreterare. En sådan går med domaren hela dagen och så läsligt som möjligt skriver ner de omdömen som nämnd domare ger om varje häst. Jag är långt ifrån någon skönskrivare - det ska ärligen medges! Det blir inte bättre av att STÅ och skriva med enbart en hård skiva som stöd... Men, jag kunde läsa själv nästan allt jag skrivit, så det kanske duger. Otroligt intressant var det hur som helst! Det är definitivt inte sista gången som jag kommer ställa upp som detta - helt klart! Men mina ben talade tydligt om för mig när dagen var slut, att jag trots allt har blivit något äldre än 25... Inte har jag blivit nättare heller!

Denna långa resväg upprepades idag, men nu åt motsatta hålllet. Hur man kan bli trött i kroppen av att bara sitta i princip en hel dag är för mig en gåta. Tåget gick från Uppsala station 12.24 och jag var framme där jag började 17.10 - och då var det ändå en liten bilresa kvar tills jag kom "riktigt" hem! Men det är hur som helst OTROLIGT skönt att slippa köra själv! Oslagbart billigt också när man åker själv. Tyvär kommer det väl ta ett par dagar för kärringen att "komma upp på banan" igen, men det får det vara värt! Vackra hästar och trevliga människor kan jag vara beredd att "offra" lite för faktiskt.

Bilden ovan är på BIS-vinnaren Tuff, en kaspisk hingst som när dagen var slut var vackrast på hela utställningen. Håll med om att han är tjusig!!

Kicki

Jag har väntat sedan skolavslutningen i juni på att sommaren ska ta fart och komma igång. Nu sitter jag till syrsornas gnisslande på kvällarna och inser att hösten börjar knacka på. Det lär krylla av kantareller i skogen, och jag har ännu inte kommit iväg för att kolla själv... Riktigt slött faktiskt! Visst, vi HAR ofantligt mycket som vi "borde" göra denna sommar med hus och hem. Men jag kan nog inte skylla på att det är dessa sysslor som hållit mig inanför tomtgränsen. Jag har inte ens kommit iväg och rida som jag faktiskt hade bestämt mig för att göra. Men, jag tycker nog att jag har rätt (liiite i alla fall...) att skylla på det usla vädret en smula. Under det intensiva regnande som var i början av denna månad, tappade jag styrfart helt enkelt.

Det har inte blivit många grillkvällar denna sommar. Mest beror det på att det varit för kallt och blött, men nu är det odjuren som gör det omöjligt. Odjur med snablar. Små rackare! Utrustade med vingar och irriterande ljud där de far fram. MYGG! Läste i tidningen idag om att det finns två olika varianter av ohyran. En skogsvariant och en (håll i er nu!) översvämningsvariant. Det är den senare som är ettrigast och mest giftig. OCH det är denna lilla insekt som härjar som bäst nu! Men man kan ju faktiskt sitta inne och äta också, trots att det är sommar ;-)

Jag ska försöka göra detta till något positivt. Jag gav mig ut igår och fotade "massor" i trädgården. Jag kommer publicera en del av korten här på sidan allt eftersom. Jag är mycket förtjust i att fota. Jag tror det är en slags kompensation för att jag inte hinner måla nu för tiden. Det blir ett sätt att skapa bilder snabbt och relativt enkelt på! Inhandlade en förträfflig systemkamera i vintras (digital), som jag haft mycket roligt med redan!

Ut och ta vara på svampen (...Kicki!)/Kicki

Först vill jag bara förtydliga att jag är vän av utveckling och forskning. Det är naturligtvis viktigt att inte nöja sig med att bara konstatera. Skickliga människor måste ges tillfälle att ta reda på varför. Men ibland undrar jag om inte saker och ting går över styr.

Jag brukar läsa lokaltidningen varje förmiddag såhär under sommarledigheten. Ute på landet kommer den till oss 10.30 som tidigast. Som den vanliga lokaltidning den är, så går det ganska fort. De sidor som berör just min kommun sträcker sig till två sidor vanligtvis. När man snabbt ögnat igenom släktåterföreningar och simskoleavslutningar så brukar inte mycket annat återstå. EN sida är ägnad sk. riksnyheter och EN till sk. världen. Ofta har man hört dessa nyheter dagen innan på radio, men ibland finns guldkorn. Så var det igår!

Skattemyndigheten har bestämt sig för att försöka ta reda på innan. Det är ju beundransvärt måste man ju medge. Men när jag läser vidare blir min starka känsla för ironi väl påfylld. Man vill ta reda på hur människor fungerar i grupp, och till sin hjälp tar man då.... - apor! En yngling fick tillbringa några förnedrande timmra i arresten i Linköping för inte så länge sedan, efter att ha kallat en polis för gris. Men vad ska man då tänka om Skattemyndighetens tjänstemän? Kodordet heter omorganisering. Det är så utslitet nu att ingen kommer egentligen ihåg vad det egentligen betyder. Det har blivit liktydigt med avskedanden. Det borde nog egentligen heta bortorganisering. Man ska helt enkelt gå över till stordrift, och skära bort små enheter. Genom olika avancerade räkneövningar har "man" (skulle bra gärna vilja träffa denne "man" någon gång..) kommit fram till att människor nog trivs bäst om de sociala grupperna inte blir större än 150 personer. Det är väl unjefär vad vi är i vår "socken" - och jag måste medge att vi trivs mycket bra! Det är alltså studier på apor som har hjälpt Skatteverket att komma fram till denna siffra. Dessa stordriftskontor får alltså inte bli större än 150 personer. Jag tar mig ånyo för pannan och suckar. Jag undrar om det var detta Darwin hade sett framför sig när han skrev ner sina teorier om alltings utveckling. Tryck in 150 apor i ett kontorslandskap - DET blir intressant att studera!

I samma förträffliga tidning läser jag också om kameror. Det är inte vilka kameror som helst! Dessa står utplacerade lite varstans i vårt avlånga land längs med våra vägar. Hastighetsövervakningskameror. Går man in på ENIRO så får man upp på en kartbild precis var de står placerade. Motormännens VD Maria Spetz befarar att kamerornas egentliga syfte är att spara pengar på trafikpoliser. Ännu är inte tekniken så avancerad att det går att avgöra via kamera om förarna är drogpåverkade eller farligt trötta eller på annat sätt olämpliga som förare. Jag bodde i Göteborg när de första kamerorna sattes upp. På försök sattes det upp kameror längs med väg 40 (Göteborg - Jönköping) mellan Gbg och Borås, samt inne i Göteborg vid 30 och 50 begränsningar. Förhatliga tingestar som ofta vandaliserades. Idag 20 år senare är det nog ingen som tycker att det är överdrivet med att det finns kameror. Hastighet dödar och lemlestar, det är bara så. Själv undrar jag om det inte egentligen är så att Motormännen vill bli lämnade ifred att själva avgöra hurpass fort man tycker man kan köra. De flesta tycker ju att de är kapabla att köra fortare än 90 km/h trots att det är den angivna maxhastigheten. Jag hör definitivt till den kategorin! "När jag var ung" körde jag nog sällan under 110 någon stans, om det inte fanns "vägbulor", "gubbar i keps", "snigeldårar" mm i vägen. Kärt barn har många namn... Ännu idag om jag känner mig stressad är det svårt att inte få en tung högerfot. Tack gode Gud för farthållare i bilen!! Jag har blivit klokare, och försöker köra lugnare. Bensinräkningarna blir faktiskt något mindre också som en bieffekt. Som jag har förstått så är det ett problem med dessa kameror att de inte alls sparar vare sig tid eller pengar! Mängder med kort ska granskas och faktureras och till det behövs personal. Jag tror inte att personalen är billigare bara för att den sitter i Kiruna! Men helt klart så har kamerorna avsedd effekt! Folk kör saktare. För egen del tycker jag egentligen inte alls om dessa kameror. Men det är helt egoistiska motiv som ligger bakom. Jag är helt enkelt rädd för att det ska svida i plånboken bara för att jag inte varit tillräckligt uppmärksam på eventuella silverstolpar där jag far fram. Fast jag tycker ju att det är bra att folk kör mer säkert - och då ÄR hastighet en viktig faktor.

För övrigt försöker jag numera hålla hastigheten!/Kicki