En av våra små katter sitter på bron till groventrén och kisar mot solen. Kortet är ifrån den soliga söndagen som passerades i helgen. Av solen har vi inte sett röken sedan dess...! Åter tillbaka till halkig gjyttja och klafsande grusgångar. Det är nästan så man längtar lite efter asfalt! Jag vet inte om jag kan skylla solen för att ett par av mina barn har ont i halsen. Men helt klart blev de lurade ut i det vackra vädret precis som jag. Och dubbellurade dessutom! Man fick nämligen lätt intrycket av att det var betydligt varmare ute än vad det egentligen var. Idag är det faktiskt hela 10 grader varmare än vad det var i söndags, men jag fryser i alla fall mer.

Det är fortfarande grottlikt mörkt på mornarna när ungarna släntrar iväg till bussen. Jag har lagt märke till att det faktiskt har blivit "inne" att använda reflexvästar i alla möjliga sammanhang nu för tiden. Det var ju bara de som "idiotsprang" längs med landsvägarna (livsfarligt!) tidigare som av nöden tvungen hade krängt på sig en sådan. Men idag ser jag dessa västar på betydligt fler. Mannen på hundpromenad mitt inne i samhället, barnet som cyklar till en kompis på eftermiddagen (dock utan hjälm...), väninnorna som tar sin dagliga (?) promenad till styrka och höjt flås, ryttaren som ändå kommer befinna sig i de djupa skogarna hela ridturen igenom, osv osv. Jag har kanske inte lyckats att förmå mina egna telningar att kränga på sig detta otroligt smarta plagg, men det kanske kommer. Mannen informerade resten av familjen om att han numera lagt just reflexvästar i varje bil, ifall man skulle bli ståendes vid någon vägkant i mörkret.

Ett visst hopp om att livet trots allt är på väg tillbaka har tänts hos mig denna vecka. Det är fortfarande kvar ett uns av dagsljus vid halv fem på eftermiddagarna nu har jag märkt. Denna grådystra vinter har verkligen tagit på kuratorns nerver! På landet är ALLT kladdigt på grund av avsaknad av torrt väder. Jag upptäckte till min fasa när jag satt på tåget i morse att jag klivit i kattskit! Det var så dags att göra något åt det då... Jag höll på att bli överkörd av en dragspelsbuss när jag frenetiskt försökte göra mig av med den illaluktande sörjan mot en trottoarkant. Det är häktiskt på resecentrum i Linköping vid halvåtta tiden på mornarna...

Näst äldste sonen imponerade storligen på mig när jag slank in på hans rum i går kväll. Han satt med en redovisning om Jehovas Vittnen som han skulle hålla idag. "På min tid" var det overhead på sin höjd man kunde imponera sin lärare med. Men nu är det Powerpoint! Sonens största problem var att hitta ett usb-minne som han kunde forsla sitt arbete i. Han hade gjort en riktigt snygg presentation och dessutom använt sig av lite "spejsad" teknik. Jag blev mållös! Jag började att fråga "NÄR har du lärt...." men slutade innan meningen var färdiguttalad. Det är bara att inse att man inte hänger med i vare sig sina egna barns utveckling, eller skolans metoder. Faktum är att eleverna vanligtvis är så otroligt mycket duktigare på data och IT än sina ämneslärare, så det krävs lärare med en god portion ödmjukhet och självsäkerhet för att våga använda tekniken. Det går med blixtens hastighet vid datorerna även för min nioåring.

Idag har jag planer på att vara lite kreativ när jag kommer hem. Först behöver jag dock ta mig an två boxar i stallet i behov av att bli av med lite gödsel. Sedan får jag ägna lite tid åt några marsvinslådor - helst minst tre - som också är i stort behov av rengöring. Kanske att jag kommer ägna mig åt att läsa en berättelse jag fått av en patient till mig som för övrigt är författare, lite senare på kvällen. Men det gäller att lyckas hålla ögonen öppna bara...

Usch vad jag är trött på regn!/Kicki