Vintern är nämligen i antågande! Man kan ju tycka att den redan är här faktiskt! Det var -10 när jag åkte hemifrån i morse! Så kallt tror jag inte det varit en enda gång denna "vinter" på mina breddgrader. Varningar har gått ut i radion att folk ska se över däcken på sina bilar inför den stundande helgen. Påskhelgen lär vara den helg då vi är som mest ute och åker till semestermål/släktingar i våra bilar. Själv ska jag och familjen stanna hemma på bekvämt avstånd från fjällen ;-). Jag tycker att det är riktigt roligt att åka skidor egentligen, men har faktiskt inte varit på skidsemester på 17 år! Om man nu är "djursamlare" som jag, så har det vissa konsekvenser. Det är inte alls lika lätt att åka iväg någon stans längre bort. De små marsvinen har sannerligen inte gjort möjligheterna större! Men marsvinskvitter är ganska trevligt det också :-).

I morgon kommer jag att få närvara när näst yngste sonen har hoppträning. Den är förlagd till tidig förmiddag i stället då alla är lediga. Jag ser fram emot det faktiskt, även om jag känner att en sovmorgon inte hade suttit helt fel. När man vinglar upp strax innan fem på mornarna i veckan så är det ganska skönt att kunna få "dra sig" till klockan blir halv nio i alla fall... Jag är egentligen en riktig sängråtta - så varför jag har "valt" att ha jobbet på ett så okristligt avstånd så jag tillbringar fyra timmar varje dag bara att ÅKA kan man ju verkligen fråga sig! Jag har dessutom vansinnigt svårt att komma i säng hyfsat på kvällarna. Jag ser det som en seger varje gång jag faktiskt krupit ner mellan lakanen (jooo - några nätter i TV-soffan har det ju blivit....) innan klockan blir 24. Det håller naturligtvis inte, och jag hoppas kunna vända denna ganska självdestruktiva trend nu när jag har hela fyra dagar ledigt.

Det är en strålande vacker dag idag när jag tittar ut genom fönstret! Som vinterdag betraktad! Snön gnistrar vit och oskuldsfull på både bygnader och gräsmattor. Solen lyser faktiskt ganska intensivt SAMTIDIGT som det snöar med snöflingor stora som cornflakes. Men som en vårdag betraktad så är den bara så helt genomusel! Solen får gärna stanna, men snön kan ta och packa ihop nu tycker jag! Jag har sett fram emot att börja kunna rida ute i padocken lite mer, samt rejsa runt lite i skogen där ingen behöver uppröras över hur vådslöst jag rider... Nu är det is och snö där jag annars hade tänkt mig dåna fram i eldig galopp. Riktigt sååå modig är jag inte så jag utmanar ödet faktiskt. Risken för att något händer är allt för stor, och då får man väl vackert "harva" vidare i ridhuset då.... Men det irriterar mig! Jag vet ju hur välbehövligt det skulle få vara för Wossna att få en "skogsperiod" nu, med mycket galopp där hon faktiskt kan få välja hastighet... Fullblod behöver få springa! Jag tror på fullt allvar att de blir deprimerade annars!

"Dagens bild" är också den hämtad från Frankrike från förra året. Det var påsk då med, men lite senare än vad det är i år. Det är vinrankor som jag har försökt att få med på bild. Jag tittar faktiskt ofta på mina "Frankrikebilder" från förra året på denna bloggen, och blir lite varm inombords. Det väcker trots allt roliga minnen till liv. Vi hade som familj en väldigt trevlig vecka tillsammans när vi hälsade på äldste sonen som förra året befann sig som utbytesstudent i Frankrike. Gissa om han är bra på franska...! Dessutom fanns det så många otroligt vackra vyer att fotografera :-).

Visst ÄR det vår - egentligen...?/Kicki

Tja - här är det "riktigt muntert"... Missförstå mig rätt! Jag mår prima. Det är bara äldste sonen som är vissen med halsont och feber. Den får han nog behålla för sig själv hoppas jag...! Det är min hemsida som är av det surare slaget för tillfället! Jag har surftown som webhotell, och det har jag nog tyckt fungerat riktigt bra. Jag bestämde mig dock för att byta abonnemang, och har också så gjort. Det är här någonstans som det krångliga har uppstått. Jag är verkligen ett äkta blåbär när det gäller hemsidor osv. På något märkligt sätt har jag ändå med Publishers hjälp lyckats få till en hemsida jag faktiskt varit stolt över. Jag har lyckats föra över filerna till mitt webhotell - tidigare.... Nu är det som förgjort! Jag hittar inte samma vy som jag jobbat i tidigare, och jag har inte heller haft tiden att sitta och "pula" som det skulle behövts. Tja, www.poppys.se kommer så småningom att fungera - det lovar jag! Men under tiden så får ni hålla tillgodo med min blogg....

Och så har vintern kommit..... Och det hela tre månader för sent om ni frågar mig! Det har snöat i omgångar sedan i måndags, och enligt SMHI ska det fortsätta så ett tag till. Jag längtar så intensivt efter våren, så jag blir nästan yr! Jag vill att det ska vara blommor som lyser upp marken, och inte snö... Det har varit en hel del avåkningar här omkring, vilket jag förvisso tycker är lite märkligt. Man behöver ju inte vara allt för klipsk för att begripa att snö och is på vägen betyder halt...! Detta dessutom när jag vet att det är flera som redan bytt till sommardäck :-).

Jag går i väntans tider... Det är mina håriga grisar ånyo som skänker mig denna spänning! En kull har ju som sagt redan dykt upp, och blir fyra veckor nu i rappet. Men sedan väntar jag egentligen på fem honor till! Jag börjar bli ganska tveksam om två av dem verkligen ÄR dräktiga. Det är mina egna uppfödningar "Poppys" Goldie och "Poppys" Fairytale som borde fått smått nu egentligen! De KAN ju vara dräktiga, men blivit parade betydligt senare än vad jag räknat med. Jag tyckte annars att jag kände lite hårda gryn för dryga månaden sedan - men det kan ju vara fel också. SÅ stor erfarenhet har jag trots allt inte av marsvin än så jag kan utropa mig till någon slags expert ;-). Mumlans bebisar är dock bara såååå ljuvliga! Den lilla honan Qruella kommer definitivt stanna hos mig :-). Jag har inget sparat efter Mumlan, så jag blev väldigt glad när jag hittade denna lilla fröken i lådan en kväll. Killarna är fina de med, och särskilt den som är vit med två fläckar av silveragouti. Han har så fint och kraftigt huvud och härligt runda och stora ögon. Men - inga fler hanar blir det! Jag får väl ta lite bilder och lägga upp här i stället i väntan på att min hemsida och jag åter blir kontanta.

Snöiga hälsningar/Kicki

Jag har haft en mycket intensiv, men rolig helg. I mina hemtrakter kom dessutom förken vår på besök och fick mig nästan tro att det skulle bli vår nu också. Vi har haft ett helt underbart väder, med värmande sol, vindstilla och kylig skugga. Precis som "det ska vara". Idag har dock kung Bore hostat till lite igen, och just nu singlar vita flingor utanför mitt kontorsfönster. Jag vill inte ha snö NU!! Hästarna har fått gå utan täcke på dagarna, och deras pälsar bara RASAR i stora sjok. Man har hästhår med sig överallt... Det är en ganska besvärlig tid när man näst intill behöver cyklop och munskydd för att kunna borsta sin häst utan att den egna munnen/ögonen sätts fullständigt igen. De små rackarna kryper dessutom in i kläderna och sitter och sticks. Men hästarna trivs :-).

I lördags var det årsmöte hemma hos mig. Visserligen är min familj relativt stor, men det var inte årsmöte i "Westerdahl family", utan i AHIS (Arabhästen I Sporten). Det blev en mycket trevlig eftermiddag och kväll som jag kommer komma ihåg länge tror jag :-). Jag hade vid ett svagt ögonblick lovat att stå för middag på kvällen, och jag har ju lite svårt att "yxa till på en höft". Ska det vara så får det också bli... Det bidde avocadosoppa till förätt, burgundisk köttgryta till huvudrätt och glass med annanas under kokostäcke till efterrätt. Jag tror inte det var någon som gick hungrig när kvällen led mot sitt slut.

Vi har dessutom blivit ofrivilliga åhörare av kattkören... Det är alltså på det viset att det är mars, och vi har katter...! Det där gnällande jamandet som skär genom märg och ben har alltså startat! I helgen var de mer skrikiga än vanligt. Flugorna har vaknat till liv också, och på söndagen var vår södergavel svart i stället för gråvit! Äckligt var ordet - bläkh!!

Söndagen ägnades åt alla hästarna på ridskolan, då det var vår tur att ha stalljouren. Det är riktigt mysigt att gå och rumstrera om själv i stallet. Visserligen är man uppbunden hela dagen, och visserligen är det emellanåt ganska tungt arbete - men det är rena terapin. Efter att sjutton hästar är mätta och nöjda och utsläppta i diverse hagar, och efter att alla spiltor är mockade så kan man känna sig ganska nöjd faktiskt ;-).

Men, jag är allt lite trött idag../Kicki

Bilden föreställer ett marsvin av rasen alpaca från utställningen i Gammalkil.

Åhh vad man mår bra på hästryggen! Rena rama medicinen - mot det mesta faktiskt. Jag satt verkligen inte och "fesred" utan fick igång jetmotorerna där bak på Wossna rejält. Hon kan emellanåt bli lite väl lätt i framvagnen i de lägena... Och hon tycker fortfarande att det är ett märkligt påhitt med sporrar... Fast hon accepterade dem på ett annat sätt igår än hon gjort tidigare. Innan har hon nästan blivit förnärmad när jag har sporrarna på mig. Igår var det lite mer "ja, ja - jag SKA - tjata inte!" Hon är dock inte den långsinta typen, och bara några steg efter en sådan protest har hon redan glömt att hon är arg.

Det är en skör spindeltråd av balansgång... Liiite för mycket press, och mitt lilla fullblod blir lite väl "vass" som hopptränaren kallar det. Eller, för mycket "på" som jag kallar det. Numera ber jag dock inte om ursäkt, utan ber henne anstränga sig trots att det tar emot. Och tillslut gör hon ju det :-). I galoppen bland annat så innebär det att jag petar till lite på inre bakbenet med spöt. Och då menar jag verkligen PETAR! Det är mer som en mjuk beröring egentligen - men Wossna brukar svara med ett mellanting mellan bockning och bakutspark. Men tillslut så tar hon trots allt i mer när jag inte ger mig utan fortsätter att knacka på.

Jag red mycket minska - öka volten i både trav och galopp. Hon vill ogärna jobba med böjda bakben och välplacerade bogar... Det är ju mindre jobb att bara vara smidig och likt en skuttande planka ta sig igenom det lilla voltspåret. I de lägena händer det att hon byter om galopp, och det har blivit mycket värre sedan hon går på lektion. Men igår var jag helt ensam i ridhuset och hade god tid på mig att verkligen parera och lotsa henne. Jag red en hel del öppna i både skritt och trav, samt "framdelen innanför" på stora mittvolten. Väldigt mycket tänjande arbete med andra ord, och jag tycker nog att det är vad mitt lilla sto behöver.

När jag gick över till att göra bakdelsvändningar blev det verkligen mycket tydligt hur "sned" hon är. Åt vänster fungerar det nästan bra ;-). Hon trampar runt sin bakdel och är rättställd. Det går kanske i hastigaste laget, men hon jobbar rätt genom kroppen. Åt höger dock förstår hon inte var jag vill! Jag fick tillslut ta det verkligen steg för steg. Jag kände SÅ tydligt att hon verkligen INTE FÖRSTOD. När jag bad henne flytta framdelen samtidigt som hon skulle vara formad i kroppen blev hon väldigt villrådig och bara stod still tillslut. Jag tog det steg för steg, och när hon inte begrep så vände hon sig och nafsade lite i min högra skänkel. Det var nästan som om hon ville ha lite tröst.... "Matte hjälp mig, vad vill du egentligen".

När hon faktiskt kunde flytta framdelen åt sidan utan att gå bakåt eller ställa om sig så berömde jag henne våldsamt. Jag fick världens frust till svar! Vi gjorde om det ett par gånger till - långt ifrån någon tävlingsprecision på det!! Men poletten hade ändå ramlat ner. DÅ slutade jag med träningen för kvällen och galopperade av henne. Det är så underbart att bara ställa sig i lite lätt sits och rulla med i galoppen. Wossna sträcker verkligen ut halsen framåt - nedåt och får en låååång båge i rygg/hals. Jag känner att det är mycket mer effektivt än att trava av. Dessutom trivs hon bättre i galopp än i trav, och bär sig själv lättare.

Tja - lite fikonspråk tillslut.../Kicki

Det är nog inte många som har undgått att det går en ganska spännande serie på SVT. Det handlar om en av "Sveriges sämsta skolor" där man plockat ut en klass som försökskaniner. De ska nämligen på tre månader förändra sin inställning till sig själva och sina möjligheter till prestationer, så de ska bli "Sveriges tredje bästa skola". Den är mycket intressant att följa, av många skäl. Maken, som är utbildad lärare, delar dock inte min entusiasm. Det är många år sedan han hade unga elever - men han har nog alltid varit ganska kritisk till hur skolan många gånger fungerar. Han tycker att det inte kommer fram några nyheter precis i programmet, och då behöver man inte lägga tid på att se det :-).

Själv är jag så otroligt fascinerad över samspelet mellan människor. Det är så ofta som rädslan ligger som ett hinder för att mötas och få till en förändring. Inom mitt eget gebit finns det en uppsjö av olika teorier på vad som krävs för att en människa ska må bra. KBT (kognitiv beteendeterapi) är väldigt i ropet och används både lite här och lite där i olika sammanhang. Men åter och åter igen så kommer man genom studier fram till samma sak. Jag tror inte det är någon skillnad på vad man har för proffesion. Det är MÖTET som är det betydelsefulla!! Alltså, sättet en människa känner att han/hon blir bemött på, och vilket förtroende man får. Man kan säkert hitta olika supermetoder som i vissa fall fungerar. Men utan engagerade behandlare/lärare/ledare så faller det lika platt som en utpyst ballong.

Den röda tråden hos dessa åtta superpedagoger är just deras angagemang! De tillåter liksom inte ungdomarna att lyckas sämre än de har förutsättningar för. Då kan man behöva lite olika "knep" för att nå dit. Uppmuntran och åte uppmuntran, men också väldigt tydliga gränser för vad som är ok. För att kunna vara tydligt på ett effektivt sätt så krävs det att man innan fått en relation som håller för det. Det ska inte finnas en skugga av misstanke att en gräns sätts för att man inte är tillräckligt omtyckt! Jag blir väldigt sugen på att få vara  med i processen!! Så underbart att få vara DÄR när Ala faktiskt kommer till gymnastiksalen för första gången på många år!! Tänk att få vara DÄR när man talar om för grabben att han lyckats super på sitt matteprov - och framför allt se den stora lyckan hos föräldrarna!!

Jag ser många paralleller till mitt eget jobb. Människor reser på sig och börjar söka sig nya vägar - vågar tro på sig själva. Det är helt underbart!! Det är otäckt så ofta människor "blir" vad andra ger förutsättningar för. Ibland tänker jag på min gamla lärare som en gång sa att "ni skötsamma flickor längst fram ska hålla er väl med de stökiga grabbarna längst bak - det är de som komme ge er jobb i framtiden! Med det ville han ha sagt att det är inte alltid som talanger får möjlighet att visas i skolan. Den stökige grabben kanske blir en alldeles lysande entreprenör! Det är inte alltid som det är bra för själen att vara "för lydig" heller ska gudarna veta!! De kommer till mig 30 år senare med ångestproblematik...! Stor eloge till alla er lärare som vågar plocka fram det ostyriga i eleverna - och låta dem få utvecklas på sitt sätt. Ni betyder otroligt mycket för era elever - inte bara som kunskapsförmedlare.

Hoppet lever!/Kicki

Det hängde i hela dagen igår faktisk... Att trycka lite extra på gaspedalen. Jag hade ett kuratorsmöte inbokat på eftermiddagen - i Åtvidaberg. Det är ett trassligt samhälle som ligger i den lite sydligare delen av Östergötland, men något närmare kusten än vad jag bor. Från "min" vårdcentral är det nästan 8 mil enkel resa - på en mycket krokig väg. Jag har varit i vårdcentralen vid ett tillfälle tidigare just i Åtvid, men det minnet ligger i dimma dåld... Jag kände inte att jag hade så värst gott om tid på mig när jag drog iväg, men det var långt ifrån lika pressat tidsschema som på morgonen.... Jag hittade nästan på en gång rätt, och kom i ganska god tid. Men att hitta hem! Jag skulle vara "smart" och köra lite efter mitt lokalsinne för att hitta. Ha! Det tog mig nästan 20 minuter att hitta ut från detta nystan av småvägar överallt!!! Det blev till att ringa förtvivlat till en av de äldre sönerna att han fick gå och hämta yngste grabben på fritids. Det såg lite mörkt ut för mig att hinna dit innan Fritids stängde... Usch....! Börjar jag bli gammal eller vad...?

Väl i Kisa var det ingen idé att åka hem på en gång. En unge var på körskolan, en unge var på Juniorerna och två ungar väntade i vår lilla övernattningsetta. Blä. Att bara sitta och vänta utan att kunna göra något vettigt är inte kul alls. Femte ungen - han från morgonen... - hade åkt med bussen hem. När vi väl trillade innanför dörren hemma igen var jag helt slut. Jag hade annars varit väldigt ambitiös i mina planer, och hade tänkt ta en sväng till ridhuset. Men det var viktigare att orka hjälpa 9:åringen med hans läxor, och beordra fram lite fika med hjälp av diverse söner, så de två minsta kunde komma i säng något sånär hyfsat.

Sedan fastnade jag i TV-soffan... Men det var filmens fel! Den var otäckt spännande, så jag nästan satt och kissade på mig tillslut. Jag tyckte nämligen inte att jag hann gå på toa.... Som väl är var filmen på en av dessa annonskanaler, så då blir de ju ibland ett litet längre avbrott för just reklam. "Röd drake" hette filmen, och var mycket skickligt upplagd. "När lammen tystnar" har kanske många sett, och här var det i tid innan den filmen. En av huvudrollerna var just Hanibal Lector och jag säger bara urrrr!! Det går rysningar nu också längs ryggraden när jag tänker på honom! Men här handlade det mest om den polisman som tillslut fick fast Hanibal, och hans kamp att hitta en annan sjukt vriden massmördare. Jag brukar inte gilla denna typ av film, då jag tycker jag får nog av elände på jobbet. Men denna filmen gick bara inte att gå ifrån! Med påföljd att det bidde en mycket sen kväll för lilla mig!

I kväll ska jag i alla fall rida!/Kicki

Gårdagen var en mycket speciell dag för mig. Stackars alla förstfödda! De genomgår alla samma eldprov av att vara föremål för att vara "första gången" för sina tappra föräldrar... Men jag är stolt som få idag ändå! Min "lilla" unge klarade nämligen sitt teoriprov för körkortet igår :-). Jag hoppas jag kommer känna samma svällande stolthet när unge nummer fem klarar samma bedrift! Sonen är väldigt glad förståss, men som ungdomen är så ser han aldrig bakåt. Det är framtiden som hägrar... Närmast just nu består den av att få ett sommarjobb.

Kvällen tillbringades "som vanligt" i ridhuset med mina glada elever. Det var hästbyte, och då är det alltid lite extra yrsligt. Varmbloden med de ofantligt långa bakbenen var med igår och hade ett styr att få med sig alla fyra tassarna i de olika övningarna. Man måste ju beundra dessa djur! Han har "det mesta" emot sig för att fungera som ridhäst - på travbanan är han antagligen som klippt och skuren. Men nu springer han inte tillräckligt fort just på travbanan för att ha där att göra. Hans unga ryttarinna kämpar hårt med att "skola om" honom. Det tappra långbenta djuret gör verkligen vad han kan för att vara till lags! OCH vad han kämpar, för att inte TALA om den som sitter på! Människan är ett lustigt djur...

I morse hade jag faktiskt koll på läget! Tisdagar jobbar jag i grannkommunen dit jag har drygt 2 mil. "Granngårds" med andra ord! Det brukar vara ungarna som lämnar huset något innan mig. De går till bussen, och jag vill gärna att de har lite marginaler på sin sida. Det blir så besvärligt om de missar bussen nämligen.... Men just idag hade jag varit lite extra effektiv, och gick utanför dörren innan telningarna trillade ut. Jag ikläder mig alltid gummistövlar och stalljacka vid denna tid på tisdagarna, eftersom jag släpper ut hästarna innan jag åker iväg. De har då i lugn och ro fått äta sedan 6-tiden på morgonen. Jag tog en sväng in till marsvinen också för att försäkra mig om att de har hö så de klarar dagen. Sheltien (hunden!) släppte jag ut i vår ENORMA hundgård (den är gjord för att rymma upp till 10 collies...), och han började genast att busa med hästarna på andra sidan stängslet. Större delen av hundgården är nämligen samma stängsel som hästhagen.

Jag kände mig RIKTIGT nöjd när jag traskade upp till huset igen. Jag låg "rätt i tid" och såg fram emot att kunna fortsätta att ta det lugnt. DÅ!! Jag tar i dörrhandtaget och upptäcker i samma sekund att en flitig son LÅST när avkomlingarna drog iväg....! Mina misstankar föll genast på den ene av dem, som för övrigt ofta blir utsedd till syndabock. GUD SKE LOV så hade jag åtminstone mobilen med mig i fickan! Ett snabbt samtal till nämnd son bekräftade också mycket riktigt mina farhågor. Dessutom satt han redan på bussen och hade hunnit åka en bit. Där står jag på farstubron och kommer inte in i mitt eget hus. Jag kan inte åka iväg till jobbet eftersom bilnycklarna OCKSÅ befinner sig inomhus. Jag beordrade helt sonika sonen att hoppa av bussen och gå hem igen!

Det tog honom en kvart att komma hem. Han hade sprungit de dryga 2 km som han hade hunnit åka. Genomsvett och mycket skamsen flåsade han in på gårdsplanen. Då hade min ilska redan runnit av mig, och jag kunde ju inte förebrå honom för att han varit noga med att låsa... Det fanns ingen tid att köra honom till skolan, eftersom den ligger 1,5 mil åt helt motsatt håll från där jag jobbar - hemifrån sett. Han fick alltså följa med mig till mitt jobb. Jag gav honom dock några minuter på sig att tvätta av sig och byta tröja. Han fyller 15 år i sommar, och är OTROLIGT noga med sin hygien och hur han ser ut. Under tiden hade jag ringt till jobbet och talat om vad som hänt, och att någon var tvungen att gå bort till huset där jag sitter för att låsa upp. Jag är nämligen ensam där på tisdagarna - och har jag inte kommit kommer helt enkelt inte mina patienter in...!

"Natruligtvis" hade jag en patient inbokad 8.30 Fem över halv var jag på plats - och jag kan bara säga att Subaru Legacy är snabba bilar...! Men - inte skymten av en endaste liten patient! "Typiskt" tänkte jag "någon som inte kommer..." Jag väntade i ca en kvart innan jag sa till sonen att vi skulle åka iväg. Nu var resan istället drygt 3 mil - till sonens skola. DÅ kommer det en figur gåendes bakom knuten och ser lite villrådig ut... Stackarn hade suttit PÅ VÅRDCENTRALEN och undrat var jag var någon stans. Just i denna kommunen har jag inte mitt arbetsrum på vårdcentralen, utan i ett helt annat hus ett kvarter bort.... Det var ju bara att vända och gå in igen. Fem i halv tio satt sonen och jag tillslut i bilen på väg mot hans skola. Klockan 10 var nästa patient inbokad.... Åtta minuter över tio tog jag så emot min patient. Det är inte mycket trafik mellan orterna, men det finns älgar...

Jag lever! Och jag försöker fortfarande smälta vad som egentligen har hänt. Skulle jag ha gjort samma sak igen? Jag vet faktiskt inte.... Jag är inte säker på hur jag skulle gjort i stället.... Någon patient hade jag kanske kunnat avboka, men jag har inte lediga tider förrän tidigast 8 april! Sonen behövde ju faktiskt komma iväg till skolan. Sug på den dumma "ursäkten" till att stanna hemma från skolan - "jag låste ut morsan hemifrån"....

Livet är VÄL spännande ibland.../Kicki

Det enda som stämmer med bilden idag är att det är samma häst det handlar om. Det är INTE jag som sitter i sadeln, utan en av sönerna. Det är dessutom inte dressyr.... utan hoppträning från i våras. Bilden är "gammal" i denna blogg, då jag tror jag använt den flera gånger ;-). Jag kan sitta och titta på den läääänge, och känna ett sting av avundsjuka. Jag skulle verkligen vilja vara så "modig" så jag också kunde flyga över hinder på min gråa häst. Vore jag helt säker på ATT hon hoppar, vore det inga problem! Men hon har en liten egenhet... Det kan kännas som att hon bjuder rackarns på ett hinder, bara för att tvärnita precis när hon skulle ha hoppat. I de lägena fortsätter jag SJÄLV över hindren... Jag anser mig vara både för gammal och stel för att utsätta mig för detta. Då skickar man hellre upp sina smidiga tonåringar i sadeln.... ;-). Sonen på bilden har hittills alltid hållit sig kvar, och dessutom behåller sin balans de flesta gånger.

Nej, jag ägnar mig i stället åt det lite tryggare dressyrarbetet i stället. Igår var det så ÄNTLIGEN dressyrträning för min del. Jag har haft problem den sista månaden med att Wossna väldigt ofta fattar fel galopp i vänster varv. Hon går en hel del på ridlektioner numera med lite olika stjärnor på ryggen. Jag tror att det helt enkelt är därifrån problemet kommer. Det är en mycket känslig häst jag har, och hon spänner till sig blixtsnabbt om hon inte "får hjälp" med att komma till ro och arbeta sig framåt i stället för "på stället". Hur som helst så nämnde jag detta precis när jag gick in i ridhuset för Ulla. "Då får vi väl se hur hon gör", var den enkla repliken på detta.

I praktiken betydde detta att jag fick galoppera väldigt tidigt i träningspasset. Wossna var långt ifrån uppvärmd och lösgjord, men det var liksom det som var tanken. Visst - Wossna visade upp hela sitt register på vad ett smidigt fullblod kan åstadkomma. Dessutom hade hon säkerligen noterat att jag tog på mig sporrarna, och gick och var tjurig hela lektionen igenom... Ulla påstod att jag bara hade använt sporrarna vid två tillfällen under hela passet, och att dessa var helt motiverat dessutom. Så hon trodde nog att det var för att jag verkligen pressade in henne "i ramen" som orsakade protesterna. Men jag vet inte.... Wossna kan reagera på om man använder shortchaps med knappen på insidan av foten. Hur som helst så ignorerade jag hennes "märrighet" och bara red vidare. Tillslut började hon koncentrera sig, men då var ridpasset i stort sett slut.

"Det var ju detta jag ville" kan man ju tänka... Alltså att det "krånglar" när jag faktiskt rider för instruktör och får hjälp med att komma förbi detta. Jag har dock reaktionsförmåga som en trött och ovillig tonåring i jämförelse med min häst. Den sk. tajmingen blir ju därefter också... Eftersom jag var sista ryttaren som skulle rida för Ulla så fortsatte jag lite på egen hand efteråt. Det känns aldrig bra att ställa in hästen i stallet när man inte kommit förbi "bråkstadiet" ordentligt. Ullas recept är RAKRIKTNING i första hand - åter och åter igen. Det är höger bog som måste komma bättre på plats, oavsett vilket varv jag rider. Därav kommer ofta vänster bakben lite ur spår också, men det är BOGEN som är det stora jobbet. Jag har ridit alldeles för mycket "i hand" och tagit ett allt för stort stöd i höger tygel, där det är höger skänkel som ska göra jobbet.

Det är klart att min lilla häst blir lite förvirrad när jag nu gör lite annorlunda. Hennes lösning på de flesta problem är ju att springa lite fortare... Att använda sig av sina skänklar MER, och inte ta tag och "backa" i händerna, SAMTIDIGT som man ska se till att hästen inte ökar tempot.... Tja - det är liksom det som är det stora jobbet för mig just nu. Wossna "övertolkar" mig gärna, och det blir galoppfattningar lite varstans i vitt skilda situationer. Men jag har en mycket ambitiös häst som verkligen försöker ställa upp för mig. Hennes stora problem är att hon försöker räkna ut vad som ska ske härnäst... Jag har verkligen fått lära mig att inte planera min ridning särskilt långt i förväg - för det känner hon direkt! Den dagen jag får henne att befinna sig enbart i nuet så har jag nått långt! Och förrästen - vem skulle inte må väl av att träna på det?? Att lägga energin på det som ÄR just nu, i stället på det som EVENTUELLT kommer sedan....

Ryttarfunderingar/Kicki