Åhh vad det är underbart men en riktig sovmorgon! Jag och maken vaknade inte till förrän vid halvtio i morse... Helt ljuvligt med andra ord. Det som är lite jobbigt bara är att mina leder inte tycker om när jag sover länge. Men, det som hjälper är ju aktivitet - så det känns ganska skönt att stiga upp då. Annars är jag egentligen en obotligt morgontrött stackare. Kvällarna är helt annorlunda. Det är då jag lättast sätter igång med "projekt".

Gårdagen blev väldigt trevlig. Mina föräldrar kom på kvällen, och tillsammans käkade vi "flygande Jacob" med basmatiris. Gott och mycket enkelt att laga! Sonen, som var i centrum för händelserna, var mycket nöjd och glad. Vi sa lite skämtsamt att "nu tar vi vår hand ifrån dig - härdanefter får du klara dig själv". Men åt sådant bara skrattar sonen ;-). Han känner allt för väl sina föräldrar... Det är nog VI som har svårt att släppa när det kommer till kritan.

Uppgiften som ligger framför i omedelbar framtid är .... marsvinsburar. Jag lyckades fixa några stycken igår, men har resten kvar. Jag får tänka på att det kommer bli väldigt skönt när det är gjort, och marsvinen blir så otroligt nöjda! Det brukar bli helt tyst i marsvinsrummet. Det enda som hörs är ett svagt tuggande från alla små munnar som mumsar på nyinlagt hö.

Efter detta ska jag ge mig iväg till ridhuset och träna dressyr för Ulla Wadeborn. Jag är MYCKET förväntansfull inför detta! I princip så bryr jag mig inte om ifall "det går bra". Egentligen vill jag att det krånglar, så jag kan få hjälp med det jag verkligen behöver hjälp med. Det är ju när man sitter och harvar själv som det känns hopplöst att inte riktigt ha verktygen att komma vidare.

Ovan ser ni mina grabbar. Kortet är nästan ett år gammalt, och jag kan ju se att det har hänt en del sedan dess... :-). Ni får gissa själva vilken av dem som det är som fyllt 18 år. En ledtråd är att det INTE är någon av de två som står längst fram ;-).

Sköna söndag!/Kicki

Det är bara inte klokt!! Jag tycker verkligen inte att jag är speciellt "gammal" eller ens sliten (ehh - kanske det sista är med en viss förnekelse just idag...). Men idag har dagen kommit som verkade vara sååå långt borta. För 18 år sedan var den EXTREMT långt borta! Då föddes nämligen vår äldste son... Han tog nästan ett dygn på sig att kravla sig ut, och sista krystfasen höll på i 3 timmar... Men ut kom han - och har skänkt oss SÅ mycken glädje sedan dess. Jag är alltså mor till en "vuxen" son numera - myndig "och allt". På måndag ska parveln iväg och skriva upp för sitt körkort, och sedan rasslar det antagligen bara iväg...

Det är helt klart en nackdel när man har många barn tätt. Jag har inte riktigt följt med i utvecklingen hos de äldsta. Jag tycker det var typ i höstas som myndlingen började ettan i skolan. Men - det är åtskilliga år sedan! Jag har den ofantliga förmånen att få ha en riktigt go och härlig relation till alla mina barn. Det kan ju tyckas som en självklarhet, men det är det MIN SJÄL inte! Jag pratar med olyckliga föräldrar i princip varje vecka som har det på ett helt annat sätt. Föräldrar vars ungdomar gör våldsam revolt och på olika sätt försöker få föräldrarna att verkligen känna sig usla. Jag kramar ofta om mina stora grabbar och talar om hur stolt och glad jag är över dem, och att de skänker mig mycket glädje. Det är sannerligen något att vara tacksam över!

Vad gör då denne son som så "helt plötsligt" blivit stor. Joo, han är och leker krig på försvarets bekostnad... Han har under denna terminen gått med i FBU (Frivilliga befälsutbildningen) på Malmen i Linköping... Ja, ni förstår kanske av min beskrivning att jag har lite svårt att ta detta på så stort allvar. Inte så att jag tycker att det sonen gör är löjligt, men jag tycker kanske att det är märkligt att göra krig till något "häftigt" och "cool". Man kan ju tro att dessa "umbäranden" som de unga adepterna få utstå skulle vara avskräckande - men det har faktiskt helt motsatt verkan. Han är så stollt över sin gröna utrustning och svarta kängor. De två sönerna som kommer efter har gått med i Malmens ungdomsmusikkår, och blivit utrustade på liknande vis. Vad gör då dessa "stridisar" när de är hemma? Jooo, de tar sina soft airguns och tar på sig skidglasögon OCH sin millitära utrustning och går ut i den Östgötska skogen och leker! En lek som dessutom de små bröderna kan vara med i OCH deras kompisar... Tja, ni kanske förstår att jag har lite svårt att se det seriösa i engagemanget... Hur som haver så blir det lite familjefest i kväll när sonen anländer från fältet.

Marsvinet på bilden TROR jag är av rasen "rex". Men jag ser å andra sidan inte skillnad på en rex och teddy då deras pälsar är i princip identiska. Denna runda gris var också med på BIS-bordet, och jag har nu fått klart för mig att det var seniorer... Färgen heter silveragouti/vit och jag tycker verkligen att "den" är läcker!

Bilden föreställer ett marsvin av rasen skinny. Tyvärr var jag inte allert nog att ta reda på vad de rara grisarna har för namn när jag fotade dem. Personligen så föredrar jag när marsvinen behåller kläderna på - rejält dessutom, men denna pojke är riktigt fin! Det går liksom inte dölja något med pälsen ;-) Det är fortfarande på utställningen i Gammalkil utanför Linköping från 1 mars, som bilderna är tagna.

Jag är helt klart "avelstokig"! Det slog mig för några år sedan att jag aldrig ägt ett djur utan att det blivit ungar av det tillslut... Det började redan på akvarietiden. På 70-talet hade "varenda unge" ett grumligt akvarium på sina rum. Vårt stod faktiskt i hallen till hela familjens glädje. Efter att ha avverkat de obligatoriska scalarerna och slöjstjärtarna med sällskap av en och annan neontetra, så insåg jag att det fann fiskar som det inte var så svåra att få att föröka sig. Till denna skara hörde bland annat palettcikliderna, och ett avelspar införskaffades till vårt 65 liter stora akvarium... Och visst blev det yngel! Likaså förökade sig våra platys och svärdbärare sig glatt också. Riktigt roligt var det, och jag gick in för det med hull och hår. När jag var i 20-års åldern införskaffade jag mig två långhåriga marsvin från stadens zoologiska affär. Det var självklart en hane och hona - så det bidde två små ljuvliga bebisar där också! Det roliga tog dock slut snabbt när lillebrorsans flickvän fick allvarliga astmabesvär och inte kunde vistas i vårt hus över huvud taget...

Bara några få år senare kom hundarna in i mitt liv. Eller rättare sagt så kom en tik in i mitt liv. Jag hade en hanhund sedan tidigare. Rasen var långhårig collie, och så var kenneln "Westline" född! Det har blivit totalt fem kullar av denna ljuvliga ras. Min sista tik gick bort i somras pga ålder. Att det inte blev fler kullar beror helt enkelt på att jag började föröka mig själv.... Jag är skyldig till totalt tre föl, och hade långt framskridna planer på att börja lite smått med hästuppfödning i mycket liten skala. Detta tills jag insåg att tiden inte fanns.... Katterna har skött sitt sexliv helt och hållet på egen hand. Där har arbetsinsatsen i stället varit att försöka hitta de små "kräken" ;-). Vi har mycket sociala och trevliga katter, precis så lagom intresserade av att bli klappade som jag tycker om. Jag vill INTE ha dem i knät, och där vill inte helle våra katter vara - basta.

Och så till sist så är cirkeln på något sätt sluten. Marsvin har åter intagit bostaden ;-). Denna gång så satsar jag verkligen, och det är hur kul som helst att kunna ägna sig åt avel med rimlig arbetsinsats! För tillfället har jag tre små gullungar som är en vecka gamla nu. Men ytterligare fem honor är dräktiga, så jag väntar med stor spänning på vad som skall komma! Det ÄR verkligen något speciellt med att gå i väntans tider ;-)....

Uppfödare i själen!/Kicki

Här kommer ett kort från  BIS-final. Jag har redan glömt om det var juniorerna eller seniorerna... Jag TROR det var juniorerna eftersom det var Jens som dömde. Hur som haver, så finns ett antal trevliga marsvin uppställda på detta långbord. De är rysligt små att beskåda på detta kort - jag vet! Men det ger kanske en liten bild av hur det ser ut på en marsvinsutställning. Fler kort på enskilda individer kommer framöver.

Idag har jag varit med näst äldste sonen på hans hoppträning med Wossna. Suck - hon springer fort mitt vackra sto... Maxhöjden för henne låg väl idag på 105 - 110 cm tror jag, och det är ju inget som bekymrar henne nämnvärt. Men, hon kan vara riktigt "ful" och lägga in en "Wossnanit" precis framför ett hinder. Hittills har sonen alltid suttit kvar i sadeln där jag stupar som en fälld fura...

Innan detta satt jag och väntade på ett trasigt tåg! Det tog mig ytterligare en timme att komma hem idag. Tågets säkerhetssystem hade packat ihop, och vi hann inte ens utanför Linköping innan vi tillslut fick backa tillbaka för att ta en extrainsatt buss istället. Det tog mig alltså 2,5 timma idag att komma hem... Eller, jag åkte direkt till ridhuset när jag kom till Kisa. Så HEMMA var jag inte förrän klockan var över halv tio...

Nattinatti/Kicki

VINTERN HAR KOMMIT! Åtminstone här i Östergötland. Om detta tycker jag INTE! Har den inte behagat komma under de traditionella vintermånaderna, så behöver den banne mig inte dyka upp nu! Vi hade -7 grader i morse, och så kallt har det inte varit någon gång denna "vinter". SMHI har dessutom aviserat om snö till kvällen... Det är upp - och - nervända världen! Det är åtskilliga som suckande konstaterar att snökaoset kommer väl lagom till påsk. Jag är benägen att dra åt det hållet jag med.

I gårkväll gjorde jag inte ett enda knop - på några timmar. Det var så skööönt att placera sin kroppshydda i TV-soffan - och somna. Tillslut var jag ju tvungen att kravla ut till div. djur som behövde tas om hand. I sådana stunder kan jag verkligen fråga mig om inte Gud egentligen är full av humor! Hur kan han placera ett så stort djurintresse i en person som så NJUTER av att slappa?? I den stunden hade jag sålt hela packet LÄTT om någon kommit förbi och lagt upp en liten hög med kosing. Men, så känner jag inte idag :-). Nu tror jag till och med att jag kommer städa en och annan marsvinsbur när jag kommer hem....! Vi får se....

På söndag ska jag träna dressyr för Ulla Wadeborn igen. Jag spydde ju bort förra träningen, så det känns som det var evigheter sedan jag fick mig en duvning. Jag går och laddar redan nu inför uppgiften, och kan liksom ett barn dagarna innan julafton, gå och gotta mig åt hur roligt det kommer att bli. Wossna är verkligen FIN nu, och jag skulle nästan kunna tänka mig att anmäla till någon undanskymd tävling på lämpligt avstånd. Det är fortfarande en hel del kvar innan vi är helt i tävlingskondition, men helt klart är vi på väg! Familjen har införskaffat en crosstrainer dessutom, så nu har jag ju INGA ursäkter kvar för att slippa få bättre kondition ;-)...

Och så travar vi vidare!/Kicki

Så är det då redan måndagkväll (natt). Swisch säger det bara om timmarna nu för tiden i mitt liv! Jag trivs med mitt liv - inte tu tal om annat, men måste det gå så hiskeligt fort? Jag har laddat i flera dagar känns det som, för att ta tag i bloggandet igen. Planen var att skriva så fort som möjligt efter utställningen i Linköping i lördags - och det har jag väl egentligen gjort också... Det är det där lilla löjliga ordet "möjligt" som irriterar likt en sten i skon. Jag FATTAR inte att det ska vara så svårt att få orken/tiden att räcka till för att skriva några ynkliga rader här...

Lördagen började jag med att försova mig - rejält! Jag hade lovat att hjälpa till på utställningen med det jag tyckte mig vara kvalificerad att göra. Att leta löss i marsvinspäls ansåg jag vara över min nivå... Eller snarare över mina ögons nivå! Mina armar har börjat bli märkbart korta. Men pricka av i katalogen vilka marsvin som var strukna, och vilka som hade checkat in, tyckte jag mig klara av. Så där satt jag i min röda kavaj och letade febrilt mellan "selfar" och "skinnys". Men jag redde trots allt ut det med god hjälp av tålmodiga utställare. Men - tillbaka till sängen! Min klocka (mobil) väckte mig vid halv sex precis som jag hade planerat. Kvart i sju var planen att jag och en av sönerna skulle åka hemifrån. Jag skulle nämligen släppa av honom i Kisa, då han skulle fortsätta till Stockholm till en karatetävling. De skulle åka vid 7 från Kisa. Jag gick dock inte upp när mobilen tjöt... Jag somnade helt sonika om, och vaknade med det där bekanta rycket TIO I SJU!! Sonens klocka var för tillfället förkyld, och hade inte gett ett endaste litet pip ifrån sig. Vi har 1,5 mil till Kisa. Jag och sonen gick alltså upp tio i sju. Kvart över sju var sonen i Kisa! Då hade vi hunnit äta frukost, borsta tänder, packa bilen och ta oss 1,5 mil. Det är bäst att inte fråga mig hur det gick till....

Jag kom trots allt i god tid till utställningen ändå... Förutom att jag gjorde skumma markeringar i utställningskatalogen framför alla olika marsvins namn, så debuterade jag dessutom som domarsekreterare i marsvins-sammanhang! Jag satt och skrev för Jens Lindgren - en mycket aktad uppfödare och domare i marsvinskretsar. Det var mycket trevligt, och Jens var på ett strålande humör hela dagen. Jag har fungerat som domarsekreterare både på hundutställningar och hästutställningar - flera gånger dessutom, men det är ju alltid lite pirrigt när man inte riktigt har "total koll" på hur det egentligen ska gå till. Jag hade dessutom tre marsvin själv med mig som jag ställde ut. Kardemumma var lite mjällig i hårbotten på kvällen innan, samt att han lyckats kissa ner sitt släp lite rejält. Jag var helt enkelt tvungn att bada honom. Men han fick trots detta 87p av 100 möjliga vilket jag nog ändå är ganska nöjd med. Varför det inte är bra att bada lunkaryor dagen innan en utställning? Jooo - pälsen ska vara STRÄV och inte babymjuk... Kardemummans 2 månader yngre helbror hade precis blivit såpass stor att han kunde ställas ut. Domaren tyckte sig först hitta en extravirvel, men bestämde sig tillslut för att det var en sk. "delning" i pälsen - och dömde ner honom ganska rjält pga detta. Annars var det bra ;-). Lottie är fortfarande ganska liten och "klen" för sin ålder, så hon fick inte så höga poäng hon heller. Hur det nu än var så var dagen vansinnigt trevlig! MEN. Det var inte bara officiell utställning med utställare från lite alla möjliga håll. Det var dessutom KM för oss som bor i Östras lokalområde. Som lingon på moset hade man smaskat i ordentligt och passade på att ha ÅRSMÖTE i Östras lokalområde som en käck avslutning på dagen. Diskussionerna gick stundtals höga, och inte många "rediga" tankar kunde formuleras på ett tillräckligt kreativt sätt för att dölja personens i fråga stora trötthet. Vi satt alla tillslut och sneglade i kors...

Söndagen fick jag ägna mig åt marsvinsburar... Jag stressade inte precis med det, och då gick det också helt riktigt åt större delen av dagen. Det kan ju ha viss betydelse att jag inte klev ur sängen förrän närmare 11 på förmiddagen! Kände mig nästan som en käck tonåring igen :-). Den där tunga tröttheten satt dessutom kvar i kroppen hela dagen - precis som det var i begynnelsen av det glada 80-talet! Jag hade verkligen planerat in en ridtur också frampå kvällskvisten. Men si av detta blevo intet! Det var väl lika så bra egentligen. Förmodligen hade jag ramlat av min kära häst! Jag hade väl helt enkelt somnat i sadeln...

Idag har jag så först varit en tur till en av de vårdcentraler jag jobbar på. Jag hade bara 2 besök inbokade på förmiddagen. På eftermiddagen var det öppet hus på Beroendekliniken i Linköping, som fått nya trevliga lokaler att husera i. Upplägget var mycket bra. De bjöd nämligen på sex olika föreläsningar på lite olika teman. Så jag har lyssnat på tre otroligt kunniga och engagerade föreläsare/läkare/sjuksköterskor som talat om opiatmissbruk, kvinnor och alkohol samt tablettmissbruk. Mycket intressant, och sååå inspirerande att lyssna på riktiga proffs som brinner för sitt jobb! Kvällen har avslutats på sedvanligt vis - nämligen i ridhuset. Det gör jag varje måndag, och då är jag, som vanligt, ridlärare för den som mot all förmodan skulle ha missat detta! Men det var så KALLT i kväll!!! Tårna var helt väck, och fingrarna har jag inte mjukat upp ÄN!

Drabad av "romansjukan"/Kicki

Tja, är det inte stora djur, så är det ganska små..! Under veckan som har gått så har min marsvinshona Tindragårdens Mumaln fått sina bebisar. Det bidde två grabbar och en tös. Alla marsvinsungar är ju bara så helt bedårande söta, men lunkaryorna är nog ett strå vassare! De är helt "färdiga" när de föds, och tumlar runt i lådan från första stund. Det ser ganska komiskt ut när de kämpar järnet för att ta sig över ett höstrå. Jag är väldigt glad över denna kullen - liksom alla kullar som föds här!

I morgon, eller rättare sagt - lite senare idag, åker jag till MARSVINSUTSTÄLLNING! Dedu - Killfröken - bit i det! Rapport om detta kommer naturligtvis så småningom... Själv ska jag ställa ut tre av mina trasselbollar, och det är faktiskt riktigt spännande! Det kan ju kanske nästan var lite löjligt att åka iväg med små keldjur, och låta dem bli hårt granskade och bedömda, för att sedan låta sig hunsas i en viss hirarkisk ordning beroende på domarens tyckande. Men - så är det - och det är KUL! Det är ju bättre om man bekänner sin galenskap... Fast jag kan tänka mig värre saker att använda sin dyra fritid till. Blogga om mode tex...!! För mig fullständigt intelligentbifriat. Vilken TUR att människan inte är allt för homogen!!

I kväll tillbringade jag en underbar stund i sadeln på min underbara häst. Så jag känner mig ganska laddad inför morgondagens uppgift. Wossna fick igång sina motorer ordentligt, och det är en så otroligt häftig upplevelse när bakbenen på hästen börjar surra igång på allvar. Det blir som en explosion likt raketmotorer när man väl har kommit dit! Minsta drivning framåt och Wossna formligen SKJUTER ifrån med en sådan kraft att man nästan kastas bakåt. Det kan vara lite svårt att få det eldiga fullblodet att ta halvhalterna på ett mjukt sätt efter sådana urladdningar - men bara GISSA vilka ökade traver det blir..!! Sedan att ryttaren behöver minska ner på kroppshyddan pinsamt märkbart, samt att en och annan muskel skulle behöva var lite mer tränad för uppgiften tänker jag inte skriva om ;-).

Nej - nu MÅSTE jag gå och sova!/Kicki

Åtskilliga gånger har jag sjungit hästens lov i min blogg. För länge sedan insåg jag att det var min form av terapi. Tillsammans med hästarna så lägger man bekymren åt sidan. Det häftiga är att vi som träffas med hästarna i fokus, gör samma sak. Där spelar det inte så stor roll om man "är" något i andra sammanhang. Det är samvaron med de stora djuren, samt koncentrationen på sin kommunikation med dem som är den gemensamma länken. Eftersom jag i stort sett hela mitt vuxna liv haft djur av olika slag, och också varit aktiv med djuren så kan jag ju se att det är genomgående för de flesta. Det spelar ingen roll om det är på en apellplan på Brukshundklubben, i en utställningslokal med marsvinen eller i ett ridhus med hästarna - "inför djuren är vi alla lika" :-). Antal högskolepoäng osv är helt ointressant i dessa sammanhang.

Den som följt med i min blogg under ett tag förstår varåt det lutar ;-). Jag hade som sagt ridlektion i gårkväll, och då blir det ofelbart en viss betoning på denna aktivitet såhär dagen efter...! Vanligtvis är det sex ridelever i "min" lektionsgrupp, men igår var det ytterligare en med. Det lite roliga i sammanhangen är bland annat att i princip en hel familj är med och rider. Mor och två döttrar ingår ju som standard, men igår var även pappa med. Han började rida i höstas efter, vad jag kan tänka mig, viss påtryckning från resten av familjen... Men han är inte ovillig alls! Det som är så häftigt med just denne man är att han har utvecklats i sin ridning i rekordhastighet! Han är i princip totalt orädd (tävlar SM i fallskärmshoppning...!), har väldigt god balans OCH kondition. En sådan där typ som man egentligen bara borde avsky.... Igår satt han på en relativt nyligen omskolad "travare" med för "travarna" typiskt utseende. Med andra ord har denna hästen enormt långa bakben som den inte riktigt är kompis med... Mamma i familjen satt bekvämt nedsjunken i sadeln på min egen Wossna. Döttrarna uppflugna på varsin ponny, varav den ena är deras egen. Sedan har vi en väldigt glad och positiv tjej som kämpat länge med både sitt mod och sin balans. Till vardags är hon musiker. Hon jobbade hårt och intensivt på en D-ponny som är välutbildad men otroligt lat! Nästa adept är en ganska tystlåten kvinna, men väldigt seriös. Frågar man så får man svar på tal, men hon har inte behov av att höra sin egen röst nu och då (till skillnad från mig då...). Hon är en av de jag avundssjukt betraktar - eftersom hon är relativt nätt. Såpass nätt att hon kan rida vår C-ponny Tips utan att riskera bli anmäld för djurplågeri. Sista deltagaren är en av alla dessa hästtjejer som blivit stora :-). Med andra ord är hon nog äldst i gänget och har tagit upp ridandet igen efter längre tids uppehåll.

Som jag nämnde igår så vek vi skänklar... De fick helt enkelt öva rörelsen skänkelvikning på ett kanske lite mindre traditionellt sätt. Skänklar är helt enkelt ett annat namn för ryttarens ben! När man pratar om ben i ridsammanhang så menar man alltid hästens ben. Lite kort så är skänkelvikning en rörelse där hästen förflyttar sig i sidledes. "Krabbgång" skulle man ju kunna kalla det också ;-). Hästen ska inte gå rakt åt sidan, utan röra sig framåt-åt sidan. Det som brukar vara problem för orutinerade ryttare är att tänka på att man faktiskt ska gå framåt också. Det blir gärna att de är så koncentrerade på att få hästen att gå åt sidan så de glömmer bort att också driva på framåt. Tänk er ett ridhus. Vårt ridhus är rektangulärt 20m x 40m. Ryttarna rider antingen på spåret vilket betyder att man rider helt nära väggarna runt ridhuset, eller i olika ridvägar, dvs olika förutbestämda "mönster". Sedan kan man hitta på "egna" mönster också för att träna speciella saker. Så gjorde jag igår. Eller - HELT egen är ju inte idén... Jag har snappat upp det någonstans ifrån.

För att kunna träna just att korrekt använda den sidförande skänkeln gjorde vi på ett litet specielt sätt. Från mitten av kortsidan fick eleverna skära av hörnet och rida rakt emot väggen på långsidan. Istället för att låta hästen gå ut på spåret med både fram- och bakbenen, så fick de hålla kvar hästarna i vinkeln mot väggen, och låta hästarna fortsätta längs med väggen med bakbenen innanför spåret och frambenen på spåret. Inga hästar är ju så dumma att de med vett och vilja springer med huvudet före rakt in i väggen, utan självklart börjar de att flytta sig längs med väggen. Det är här som den sidförande skänkeln kommer in och gör jobbet. Man talar alltså om för hästen att den ska förflytta sig i sidled längs väggen med hjälp av sina skänklar (trycker hårdare mot hästens sida med den ena skänkeln så hästen flyttar "sig bort" från skänkeln), samt att man visar lite vägen med sin hand. Ska man alltså få hästen att flytta sig undan vänster skänkel så trycker man hårdare med just vänster skänkel och visar vägen lite med höger hand. Har man en vägg "som tar emot" så kan man också rida på framåt. O hoppsan - bäst att sluta innan det blir en lärobok i ridning!

Summan av kardemumman blev i alla fall att jag var mycket nöjd med mina glada elever. Till och med lillasyster sken som en sol! Hästarna var otroligt nöjda med sig själva när vi tillslut avslutade det hela, och frustandet ville nästan inte ta slut :-). Det brukar betyda att de faktiskt varit koncentrerade de också, och släpper lite på anspänningen när man saktar av till skritt och ger dem fria tyglar. Det låter så härligt, och oavsett vad man hade för bekymmer som kliade bakom pannbenet när man kom till stallet, så har man fått en ordentlig paus ifrån det i alla fall! Som sagt - ren och skär terapi!

Långrandiga jag.../Kicki