Jag är inte helt säker på egentligen varför denna känsla är så irriterande svår att bli kvitt. Men jag inbillar mig att jag fått någon slags insikt. Detta drabbade mig för flera år sedan, och likt ett klistermärke sitter det fortfarande fast i mitt undermedvetna. Ni vet - ett sådant där klistermärke med jordens klister som nästan är omöjlig att utplåna. Jag vet vad jag talar om i det fallet då jag en gång i tiden bott i ett hus med en dörr där husets tidigare ägare tyckt det var charmigt att låta barnen lämna färgglada avtryck. Dörren behövde slipas om jag inte minns fel för att tillintetgöra märkena efter MILJONER klistermärken i alla former och färger!

Insikten består i att det är numera helt nödvändigt att plåga kroppen i ovana ansträngningar. Jag går antagligen inte opåverkad genom livet jag heller, utan har låtit mig matas av detta "måste" från både magazin och TV. Men, jag känner helt tydligt att ungdomens fräschör har obarmhärtigt gått mig förbi, och detta måste jag sålunda göra något åt!

Dag 2 i "mitt nya liv"

En lika rask promenad som i går, men med undantaget att idag var det inte lika lockande att sätta sig på verandan och äta frukost. Dessutom stötta jag ihop med maken i köket och han hade samma mål med sitt varande som jag. Han skulle också äta - så det blev soffan framför TV:n som blev utsedd till dagens frukostmiljö. Men det är otroligt skönt att få äta i lugn och ro och slötitta på dumburken om man vill, och småprata med sin älskade om man vill innan ungarna gör entré. De har på ett mycket märkligt sätt en smått otrolig förmåga att bli den självklara medelpunkten i vad som ska hända, så att få äta frukost UTAN ungar är lyx! Tro mig, jag har ätit frukostar med ungar i 17 år... Men att få krypa upp i samma nämnda soffa på kvällen när aktiviteterna börjar falna så smått, TILLSAMMANS med samma ungar är nog en ännu större lyx!

Jag kan nog inte lika käckt som igår utropa hur bra jag mår om sanningen ska fram... Det gör ont lite varstans, tex armbågarna (vad som nu är så ansträngande för DEM kan man ju fundera länge på!!). I morgon blir det resa till Den Stora Staden (Linköping i vårt fall) så då hoppar jag promenaden. Tror nog det är klokt - kroppen måste ju få tid på sig att återhämta sig från chocken - ELLER HUR!!

Men jag mår fortfarande bra.. ;-)/Kicki

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  I de mer södra delarna av vårt rike ligger en by med månghundrade år på nacken. Kyrkan är så pass gammal att den faktiskt var katolsk i flera hundra år. Med en tämligen lyckad frenesi försökte välvilliga protestanter att gnugga bort det katolska...

    Visst ser det skumt ut? Welwette till vänster och Wossna till höger. Dotter och mor. Mina träningskompisar      WELWETTE WOSSNA   12/3 Idag blir det en promenad på ca 1 km. 12/3 Denna dag får min gamla trostjänare nog bara s...

  Såhär såg det faktiskt ut 2010 den 28 mars hemma! Fortfarande en hel del snö, och en 5-årig Welwette. Hon är bra mycket vitare nu, två år senare..   Omstart och nystart Det var verkligen inte igår jag tog mig tid att skriva i min blogg. Jag...

  Det är så länge sedan jag laddade upp nya bilder att jag får leta efter "vad som helst" nu ;-). Mina minneskort är dock sprängdfyllda, så jag har en hel massa timmar att se fram emot av redigering osv. Riktigt kul, men övermäktigt för tillfället...

  HÖST :-)!! Eller, kanske inte riktigt så utrycksfull smily... Mörkret smyger sig på i en makalös hastighet! Jag förstår inte riktigt att det faktiskt är exakt samma procedur varje år! Har alltså redan glömt 2010...   Men VILKEN höst det ha...