Det hängde i hela dagen igår faktisk... Att trycka lite extra på gaspedalen. Jag hade ett kuratorsmöte inbokat på eftermiddagen - i Åtvidaberg. Det är ett trassligt samhälle som ligger i den lite sydligare delen av Östergötland, men något närmare kusten än vad jag bor. Från "min" vårdcentral är det nästan 8 mil enkel resa - på en mycket krokig väg. Jag har varit i vårdcentralen vid ett tillfälle tidigare just i Åtvid, men det minnet ligger i dimma dåld... Jag kände inte att jag hade så värst gott om tid på mig när jag drog iväg, men det var långt ifrån lika pressat tidsschema som på morgonen.... Jag hittade nästan på en gång rätt, och kom i ganska god tid. Men att hitta hem! Jag skulle vara "smart" och köra lite efter mitt lokalsinne för att hitta. Ha! Det tog mig nästan 20 minuter att hitta ut från detta nystan av småvägar överallt!!! Det blev till att ringa förtvivlat till en av de äldre sönerna att han fick gå och hämta yngste grabben på fritids. Det såg lite mörkt ut för mig att hinna dit innan Fritids stängde... Usch....! Börjar jag bli gammal eller vad...?

Väl i Kisa var det ingen idé att åka hem på en gång. En unge var på körskolan, en unge var på Juniorerna och två ungar väntade i vår lilla övernattningsetta. Blä. Att bara sitta och vänta utan att kunna göra något vettigt är inte kul alls. Femte ungen - han från morgonen... - hade åkt med bussen hem. När vi väl trillade innanför dörren hemma igen var jag helt slut. Jag hade annars varit väldigt ambitiös i mina planer, och hade tänkt ta en sväng till ridhuset. Men det var viktigare att orka hjälpa 9:åringen med hans läxor, och beordra fram lite fika med hjälp av diverse söner, så de två minsta kunde komma i säng något sånär hyfsat.

Sedan fastnade jag i TV-soffan... Men det var filmens fel! Den var otäckt spännande, så jag nästan satt och kissade på mig tillslut. Jag tyckte nämligen inte att jag hann gå på toa.... Som väl är var filmen på en av dessa annonskanaler, så då blir de ju ibland ett litet längre avbrott för just reklam. "Röd drake" hette filmen, och var mycket skickligt upplagd. "När lammen tystnar" har kanske många sett, och här var det i tid innan den filmen. En av huvudrollerna var just Hanibal Lector och jag säger bara urrrr!! Det går rysningar nu också längs ryggraden när jag tänker på honom! Men här handlade det mest om den polisman som tillslut fick fast Hanibal, och hans kamp att hitta en annan sjukt vriden massmördare. Jag brukar inte gilla denna typ av film, då jag tycker jag får nog av elände på jobbet. Men denna filmen gick bara inte att gå ifrån! Med påföljd att det bidde en mycket sen kväll för lilla mig!

I kväll ska jag i alla fall rida!/Kicki

Gårdagen var en mycket speciell dag för mig. Stackars alla förstfödda! De genomgår alla samma eldprov av att vara föremål för att vara "första gången" för sina tappra föräldrar... Men jag är stolt som få idag ändå! Min "lilla" unge klarade nämligen sitt teoriprov för körkortet igår :-). Jag hoppas jag kommer känna samma svällande stolthet när unge nummer fem klarar samma bedrift! Sonen är väldigt glad förståss, men som ungdomen är så ser han aldrig bakåt. Det är framtiden som hägrar... Närmast just nu består den av att få ett sommarjobb.

Kvällen tillbringades "som vanligt" i ridhuset med mina glada elever. Det var hästbyte, och då är det alltid lite extra yrsligt. Varmbloden med de ofantligt långa bakbenen var med igår och hade ett styr att få med sig alla fyra tassarna i de olika övningarna. Man måste ju beundra dessa djur! Han har "det mesta" emot sig för att fungera som ridhäst - på travbanan är han antagligen som klippt och skuren. Men nu springer han inte tillräckligt fort just på travbanan för att ha där att göra. Hans unga ryttarinna kämpar hårt med att "skola om" honom. Det tappra långbenta djuret gör verkligen vad han kan för att vara till lags! OCH vad han kämpar, för att inte TALA om den som sitter på! Människan är ett lustigt djur...

I morse hade jag faktiskt koll på läget! Tisdagar jobbar jag i grannkommunen dit jag har drygt 2 mil. "Granngårds" med andra ord! Det brukar vara ungarna som lämnar huset något innan mig. De går till bussen, och jag vill gärna att de har lite marginaler på sin sida. Det blir så besvärligt om de missar bussen nämligen.... Men just idag hade jag varit lite extra effektiv, och gick utanför dörren innan telningarna trillade ut. Jag ikläder mig alltid gummistövlar och stalljacka vid denna tid på tisdagarna, eftersom jag släpper ut hästarna innan jag åker iväg. De har då i lugn och ro fått äta sedan 6-tiden på morgonen. Jag tog en sväng in till marsvinen också för att försäkra mig om att de har hö så de klarar dagen. Sheltien (hunden!) släppte jag ut i vår ENORMA hundgård (den är gjord för att rymma upp till 10 collies...), och han började genast att busa med hästarna på andra sidan stängslet. Större delen av hundgården är nämligen samma stängsel som hästhagen.

Jag kände mig RIKTIGT nöjd när jag traskade upp till huset igen. Jag låg "rätt i tid" och såg fram emot att kunna fortsätta att ta det lugnt. DÅ!! Jag tar i dörrhandtaget och upptäcker i samma sekund att en flitig son LÅST när avkomlingarna drog iväg....! Mina misstankar föll genast på den ene av dem, som för övrigt ofta blir utsedd till syndabock. GUD SKE LOV så hade jag åtminstone mobilen med mig i fickan! Ett snabbt samtal till nämnd son bekräftade också mycket riktigt mina farhågor. Dessutom satt han redan på bussen och hade hunnit åka en bit. Där står jag på farstubron och kommer inte in i mitt eget hus. Jag kan inte åka iväg till jobbet eftersom bilnycklarna OCKSÅ befinner sig inomhus. Jag beordrade helt sonika sonen att hoppa av bussen och gå hem igen!

Det tog honom en kvart att komma hem. Han hade sprungit de dryga 2 km som han hade hunnit åka. Genomsvett och mycket skamsen flåsade han in på gårdsplanen. Då hade min ilska redan runnit av mig, och jag kunde ju inte förebrå honom för att han varit noga med att låsa... Det fanns ingen tid att köra honom till skolan, eftersom den ligger 1,5 mil åt helt motsatt håll från där jag jobbar - hemifrån sett. Han fick alltså följa med mig till mitt jobb. Jag gav honom dock några minuter på sig att tvätta av sig och byta tröja. Han fyller 15 år i sommar, och är OTROLIGT noga med sin hygien och hur han ser ut. Under tiden hade jag ringt till jobbet och talat om vad som hänt, och att någon var tvungen att gå bort till huset där jag sitter för att låsa upp. Jag är nämligen ensam där på tisdagarna - och har jag inte kommit kommer helt enkelt inte mina patienter in...!

"Natruligtvis" hade jag en patient inbokad 8.30 Fem över halv var jag på plats - och jag kan bara säga att Subaru Legacy är snabba bilar...! Men - inte skymten av en endaste liten patient! "Typiskt" tänkte jag "någon som inte kommer..." Jag väntade i ca en kvart innan jag sa till sonen att vi skulle åka iväg. Nu var resan istället drygt 3 mil - till sonens skola. DÅ kommer det en figur gåendes bakom knuten och ser lite villrådig ut... Stackarn hade suttit PÅ VÅRDCENTRALEN och undrat var jag var någon stans. Just i denna kommunen har jag inte mitt arbetsrum på vårdcentralen, utan i ett helt annat hus ett kvarter bort.... Det var ju bara att vända och gå in igen. Fem i halv tio satt sonen och jag tillslut i bilen på väg mot hans skola. Klockan 10 var nästa patient inbokad.... Åtta minuter över tio tog jag så emot min patient. Det är inte mycket trafik mellan orterna, men det finns älgar...

Jag lever! Och jag försöker fortfarande smälta vad som egentligen har hänt. Skulle jag ha gjort samma sak igen? Jag vet faktiskt inte.... Jag är inte säker på hur jag skulle gjort i stället.... Någon patient hade jag kanske kunnat avboka, men jag har inte lediga tider förrän tidigast 8 april! Sonen behövde ju faktiskt komma iväg till skolan. Sug på den dumma "ursäkten" till att stanna hemma från skolan - "jag låste ut morsan hemifrån"....

Livet är VÄL spännande ibland.../Kicki

Det enda som stämmer med bilden idag är att det är samma häst det handlar om. Det är INTE jag som sitter i sadeln, utan en av sönerna. Det är dessutom inte dressyr.... utan hoppträning från i våras. Bilden är "gammal" i denna blogg, då jag tror jag använt den flera gånger ;-). Jag kan sitta och titta på den läääänge, och känna ett sting av avundsjuka. Jag skulle verkligen vilja vara så "modig" så jag också kunde flyga över hinder på min gråa häst. Vore jag helt säker på ATT hon hoppar, vore det inga problem! Men hon har en liten egenhet... Det kan kännas som att hon bjuder rackarns på ett hinder, bara för att tvärnita precis när hon skulle ha hoppat. I de lägena fortsätter jag SJÄLV över hindren... Jag anser mig vara både för gammal och stel för att utsätta mig för detta. Då skickar man hellre upp sina smidiga tonåringar i sadeln.... ;-). Sonen på bilden har hittills alltid hållit sig kvar, och dessutom behåller sin balans de flesta gånger.

Nej, jag ägnar mig i stället åt det lite tryggare dressyrarbetet i stället. Igår var det så ÄNTLIGEN dressyrträning för min del. Jag har haft problem den sista månaden med att Wossna väldigt ofta fattar fel galopp i vänster varv. Hon går en hel del på ridlektioner numera med lite olika stjärnor på ryggen. Jag tror att det helt enkelt är därifrån problemet kommer. Det är en mycket känslig häst jag har, och hon spänner till sig blixtsnabbt om hon inte "får hjälp" med att komma till ro och arbeta sig framåt i stället för "på stället". Hur som helst så nämnde jag detta precis när jag gick in i ridhuset för Ulla. "Då får vi väl se hur hon gör", var den enkla repliken på detta.

I praktiken betydde detta att jag fick galoppera väldigt tidigt i träningspasset. Wossna var långt ifrån uppvärmd och lösgjord, men det var liksom det som var tanken. Visst - Wossna visade upp hela sitt register på vad ett smidigt fullblod kan åstadkomma. Dessutom hade hon säkerligen noterat att jag tog på mig sporrarna, och gick och var tjurig hela lektionen igenom... Ulla påstod att jag bara hade använt sporrarna vid två tillfällen under hela passet, och att dessa var helt motiverat dessutom. Så hon trodde nog att det var för att jag verkligen pressade in henne "i ramen" som orsakade protesterna. Men jag vet inte.... Wossna kan reagera på om man använder shortchaps med knappen på insidan av foten. Hur som helst så ignorerade jag hennes "märrighet" och bara red vidare. Tillslut började hon koncentrera sig, men då var ridpasset i stort sett slut.

"Det var ju detta jag ville" kan man ju tänka... Alltså att det "krånglar" när jag faktiskt rider för instruktör och får hjälp med att komma förbi detta. Jag har dock reaktionsförmåga som en trött och ovillig tonåring i jämförelse med min häst. Den sk. tajmingen blir ju därefter också... Eftersom jag var sista ryttaren som skulle rida för Ulla så fortsatte jag lite på egen hand efteråt. Det känns aldrig bra att ställa in hästen i stallet när man inte kommit förbi "bråkstadiet" ordentligt. Ullas recept är RAKRIKTNING i första hand - åter och åter igen. Det är höger bog som måste komma bättre på plats, oavsett vilket varv jag rider. Därav kommer ofta vänster bakben lite ur spår också, men det är BOGEN som är det stora jobbet. Jag har ridit alldeles för mycket "i hand" och tagit ett allt för stort stöd i höger tygel, där det är höger skänkel som ska göra jobbet.

Det är klart att min lilla häst blir lite förvirrad när jag nu gör lite annorlunda. Hennes lösning på de flesta problem är ju att springa lite fortare... Att använda sig av sina skänklar MER, och inte ta tag och "backa" i händerna, SAMTIDIGT som man ska se till att hästen inte ökar tempot.... Tja - det är liksom det som är det stora jobbet för mig just nu. Wossna "övertolkar" mig gärna, och det blir galoppfattningar lite varstans i vitt skilda situationer. Men jag har en mycket ambitiös häst som verkligen försöker ställa upp för mig. Hennes stora problem är att hon försöker räkna ut vad som ska ske härnäst... Jag har verkligen fått lära mig att inte planera min ridning särskilt långt i förväg - för det känner hon direkt! Den dagen jag får henne att befinna sig enbart i nuet så har jag nått långt! Och förrästen - vem skulle inte må väl av att träna på det?? Att lägga energin på det som ÄR just nu, i stället på det som EVENTUELLT kommer sedan....

Ryttarfunderingar/Kicki

Åhh vad det är underbart men en riktig sovmorgon! Jag och maken vaknade inte till förrän vid halvtio i morse... Helt ljuvligt med andra ord. Det som är lite jobbigt bara är att mina leder inte tycker om när jag sover länge. Men, det som hjälper är ju aktivitet - så det känns ganska skönt att stiga upp då. Annars är jag egentligen en obotligt morgontrött stackare. Kvällarna är helt annorlunda. Det är då jag lättast sätter igång med "projekt".

Gårdagen blev väldigt trevlig. Mina föräldrar kom på kvällen, och tillsammans käkade vi "flygande Jacob" med basmatiris. Gott och mycket enkelt att laga! Sonen, som var i centrum för händelserna, var mycket nöjd och glad. Vi sa lite skämtsamt att "nu tar vi vår hand ifrån dig - härdanefter får du klara dig själv". Men åt sådant bara skrattar sonen ;-). Han känner allt för väl sina föräldrar... Det är nog VI som har svårt att släppa när det kommer till kritan.

Uppgiften som ligger framför i omedelbar framtid är .... marsvinsburar. Jag lyckades fixa några stycken igår, men har resten kvar. Jag får tänka på att det kommer bli väldigt skönt när det är gjort, och marsvinen blir så otroligt nöjda! Det brukar bli helt tyst i marsvinsrummet. Det enda som hörs är ett svagt tuggande från alla små munnar som mumsar på nyinlagt hö.

Efter detta ska jag ge mig iväg till ridhuset och träna dressyr för Ulla Wadeborn. Jag är MYCKET förväntansfull inför detta! I princip så bryr jag mig inte om ifall "det går bra". Egentligen vill jag att det krånglar, så jag kan få hjälp med det jag verkligen behöver hjälp med. Det är ju när man sitter och harvar själv som det känns hopplöst att inte riktigt ha verktygen att komma vidare.

Ovan ser ni mina grabbar. Kortet är nästan ett år gammalt, och jag kan ju se att det har hänt en del sedan dess... :-). Ni får gissa själva vilken av dem som det är som fyllt 18 år. En ledtråd är att det INTE är någon av de två som står längst fram ;-).

Sköna söndag!/Kicki

Det är bara inte klokt!! Jag tycker verkligen inte att jag är speciellt "gammal" eller ens sliten (ehh - kanske det sista är med en viss förnekelse just idag...). Men idag har dagen kommit som verkade vara sååå långt borta. För 18 år sedan var den EXTREMT långt borta! Då föddes nämligen vår äldste son... Han tog nästan ett dygn på sig att kravla sig ut, och sista krystfasen höll på i 3 timmar... Men ut kom han - och har skänkt oss SÅ mycken glädje sedan dess. Jag är alltså mor till en "vuxen" son numera - myndig "och allt". På måndag ska parveln iväg och skriva upp för sitt körkort, och sedan rasslar det antagligen bara iväg...

Det är helt klart en nackdel när man har många barn tätt. Jag har inte riktigt följt med i utvecklingen hos de äldsta. Jag tycker det var typ i höstas som myndlingen började ettan i skolan. Men - det är åtskilliga år sedan! Jag har den ofantliga förmånen att få ha en riktigt go och härlig relation till alla mina barn. Det kan ju tyckas som en självklarhet, men det är det MIN SJÄL inte! Jag pratar med olyckliga föräldrar i princip varje vecka som har det på ett helt annat sätt. Föräldrar vars ungdomar gör våldsam revolt och på olika sätt försöker få föräldrarna att verkligen känna sig usla. Jag kramar ofta om mina stora grabbar och talar om hur stolt och glad jag är över dem, och att de skänker mig mycket glädje. Det är sannerligen något att vara tacksam över!

Vad gör då denne son som så "helt plötsligt" blivit stor. Joo, han är och leker krig på försvarets bekostnad... Han har under denna terminen gått med i FBU (Frivilliga befälsutbildningen) på Malmen i Linköping... Ja, ni förstår kanske av min beskrivning att jag har lite svårt att ta detta på så stort allvar. Inte så att jag tycker att det sonen gör är löjligt, men jag tycker kanske att det är märkligt att göra krig till något "häftigt" och "cool". Man kan ju tro att dessa "umbäranden" som de unga adepterna få utstå skulle vara avskräckande - men det har faktiskt helt motsatt verkan. Han är så stollt över sin gröna utrustning och svarta kängor. De två sönerna som kommer efter har gått med i Malmens ungdomsmusikkår, och blivit utrustade på liknande vis. Vad gör då dessa "stridisar" när de är hemma? Jooo, de tar sina soft airguns och tar på sig skidglasögon OCH sin millitära utrustning och går ut i den Östgötska skogen och leker! En lek som dessutom de små bröderna kan vara med i OCH deras kompisar... Tja, ni kanske förstår att jag har lite svårt att se det seriösa i engagemanget... Hur som haver så blir det lite familjefest i kväll när sonen anländer från fältet.

Marsvinet på bilden TROR jag är av rasen "rex". Men jag ser å andra sidan inte skillnad på en rex och teddy då deras pälsar är i princip identiska. Denna runda gris var också med på BIS-bordet, och jag har nu fått klart för mig att det var seniorer... Färgen heter silveragouti/vit och jag tycker verkligen att "den" är läcker!

Bilden föreställer ett marsvin av rasen skinny. Tyvärr var jag inte allert nog att ta reda på vad de rara grisarna har för namn när jag fotade dem. Personligen så föredrar jag när marsvinen behåller kläderna på - rejält dessutom, men denna pojke är riktigt fin! Det går liksom inte dölja något med pälsen ;-) Det är fortfarande på utställningen i Gammalkil utanför Linköping från 1 mars, som bilderna är tagna.

Jag är helt klart "avelstokig"! Det slog mig för några år sedan att jag aldrig ägt ett djur utan att det blivit ungar av det tillslut... Det började redan på akvarietiden. På 70-talet hade "varenda unge" ett grumligt akvarium på sina rum. Vårt stod faktiskt i hallen till hela familjens glädje. Efter att ha avverkat de obligatoriska scalarerna och slöjstjärtarna med sällskap av en och annan neontetra, så insåg jag att det fann fiskar som det inte var så svåra att få att föröka sig. Till denna skara hörde bland annat palettcikliderna, och ett avelspar införskaffades till vårt 65 liter stora akvarium... Och visst blev det yngel! Likaså förökade sig våra platys och svärdbärare sig glatt också. Riktigt roligt var det, och jag gick in för det med hull och hår. När jag var i 20-års åldern införskaffade jag mig två långhåriga marsvin från stadens zoologiska affär. Det var självklart en hane och hona - så det bidde två små ljuvliga bebisar där också! Det roliga tog dock slut snabbt när lillebrorsans flickvän fick allvarliga astmabesvär och inte kunde vistas i vårt hus över huvud taget...

Bara några få år senare kom hundarna in i mitt liv. Eller rättare sagt så kom en tik in i mitt liv. Jag hade en hanhund sedan tidigare. Rasen var långhårig collie, och så var kenneln "Westline" född! Det har blivit totalt fem kullar av denna ljuvliga ras. Min sista tik gick bort i somras pga ålder. Att det inte blev fler kullar beror helt enkelt på att jag började föröka mig själv.... Jag är skyldig till totalt tre föl, och hade långt framskridna planer på att börja lite smått med hästuppfödning i mycket liten skala. Detta tills jag insåg att tiden inte fanns.... Katterna har skött sitt sexliv helt och hållet på egen hand. Där har arbetsinsatsen i stället varit att försöka hitta de små "kräken" ;-). Vi har mycket sociala och trevliga katter, precis så lagom intresserade av att bli klappade som jag tycker om. Jag vill INTE ha dem i knät, och där vill inte helle våra katter vara - basta.

Och så till sist så är cirkeln på något sätt sluten. Marsvin har åter intagit bostaden ;-). Denna gång så satsar jag verkligen, och det är hur kul som helst att kunna ägna sig åt avel med rimlig arbetsinsats! För tillfället har jag tre små gullungar som är en vecka gamla nu. Men ytterligare fem honor är dräktiga, så jag väntar med stor spänning på vad som skall komma! Det ÄR verkligen något speciellt med att gå i väntans tider ;-)....

Uppfödare i själen!/Kicki

Här kommer ett kort från  BIS-final. Jag har redan glömt om det var juniorerna eller seniorerna... Jag TROR det var juniorerna eftersom det var Jens som dömde. Hur som haver, så finns ett antal trevliga marsvin uppställda på detta långbord. De är rysligt små att beskåda på detta kort - jag vet! Men det ger kanske en liten bild av hur det ser ut på en marsvinsutställning. Fler kort på enskilda individer kommer framöver.

Idag har jag varit med näst äldste sonen på hans hoppträning med Wossna. Suck - hon springer fort mitt vackra sto... Maxhöjden för henne låg väl idag på 105 - 110 cm tror jag, och det är ju inget som bekymrar henne nämnvärt. Men, hon kan vara riktigt "ful" och lägga in en "Wossnanit" precis framför ett hinder. Hittills har sonen alltid suttit kvar i sadeln där jag stupar som en fälld fura...

Innan detta satt jag och väntade på ett trasigt tåg! Det tog mig ytterligare en timme att komma hem idag. Tågets säkerhetssystem hade packat ihop, och vi hann inte ens utanför Linköping innan vi tillslut fick backa tillbaka för att ta en extrainsatt buss istället. Det tog mig alltså 2,5 timma idag att komma hem... Eller, jag åkte direkt till ridhuset när jag kom till Kisa. Så HEMMA var jag inte förrän klockan var över halv tio...

Nattinatti/Kicki

VINTERN HAR KOMMIT! Åtminstone här i Östergötland. Om detta tycker jag INTE! Har den inte behagat komma under de traditionella vintermånaderna, så behöver den banne mig inte dyka upp nu! Vi hade -7 grader i morse, och så kallt har det inte varit någon gång denna "vinter". SMHI har dessutom aviserat om snö till kvällen... Det är upp - och - nervända världen! Det är åtskilliga som suckande konstaterar att snökaoset kommer väl lagom till påsk. Jag är benägen att dra åt det hållet jag med.

I gårkväll gjorde jag inte ett enda knop - på några timmar. Det var så skööönt att placera sin kroppshydda i TV-soffan - och somna. Tillslut var jag ju tvungen att kravla ut till div. djur som behövde tas om hand. I sådana stunder kan jag verkligen fråga mig om inte Gud egentligen är full av humor! Hur kan han placera ett så stort djurintresse i en person som så NJUTER av att slappa?? I den stunden hade jag sålt hela packet LÄTT om någon kommit förbi och lagt upp en liten hög med kosing. Men, så känner jag inte idag :-). Nu tror jag till och med att jag kommer städa en och annan marsvinsbur när jag kommer hem....! Vi får se....

På söndag ska jag träna dressyr för Ulla Wadeborn igen. Jag spydde ju bort förra träningen, så det känns som det var evigheter sedan jag fick mig en duvning. Jag går och laddar redan nu inför uppgiften, och kan liksom ett barn dagarna innan julafton, gå och gotta mig åt hur roligt det kommer att bli. Wossna är verkligen FIN nu, och jag skulle nästan kunna tänka mig att anmäla till någon undanskymd tävling på lämpligt avstånd. Det är fortfarande en hel del kvar innan vi är helt i tävlingskondition, men helt klart är vi på väg! Familjen har införskaffat en crosstrainer dessutom, så nu har jag ju INGA ursäkter kvar för att slippa få bättre kondition ;-)...

Och så travar vi vidare!/Kicki